Announcement

Collapse
No announcement yet.

Vägrar ett normalt liv innan jag blivit smal

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Vägrar ett normalt liv innan jag blivit smal

    Jag har i hela mitt liv känt mig fångad i min egen kropp och pendlat i vikt, dragits med olika typer av ätstörningar till följd av att jag velat gå ned i vikt. Det har hämmat mig helt i livet. Känner inte att jag haft en riktig ungdom, ett riktigt liv öht. då jag mest gömt mig och haft ångest. Dragit mig undan vänner, sociala sammanhang, möjligheter...

    Tränat, svält, spytt, överätit, varit deprimerad.

    Nu har jag inte umgåtts med någon på över ett år. Har varken jobbat eller pluggat de senaste åren (är 22), bara gjort tafatta försök att gå ned i vikt. Hela sommaren ägnade jag åt gymmet, gick ner i vikt -mådde bättre- och under hösten gick jag upp i vikt igen. Varje dag är ett helvete. Känns som ett fängelse. Jag orkar inte.

    Hatar min omgivning, hatar kroppen jag tvingas bära runt på.

    Börjar tappa det. Saknar att umgås med människor. Men skulle aldrig vilja umgås med någon när jag ser ut såhär. Det är inte jag!

    Enda gången jag kände att jag levde, verkligen fanns på riktigt, var när jag var smal (vilket varade några månader) Hade dock under denna period konstant ångest, tyckte fortfarande jag var tjock, och kräktes nästan varje dag.

    Har blivit väldigt inaktiv. Sover på dagarna är uppe på nätterna. Går långa promenader ibland. Tar massa före/efter bilder, ser i princip likadan ut som någonsin.

    Kan allt om viktnedgång, orkar bara inte ta tag i det EN GÅNG TILL. Orkar inte mer. Orkar inte vara fast i den här kroppen. Det är inte jag. Dessutom har jag dragit på mig skador sedan tidigare överträning. Har ont varje dag.

    Jag vägrar gå till läkare eftersom att det inte känns som min kropp. Vägrar att förminskas igen, förminskas med orden "du behöver röra på dig lite mer och se upp med vad du äter" - grejen. Jag är inte dum i huvudet, du ska bara veta hur smal jag varit.

    Ensamheten är påtaglig. Blir gråtfärdig av att se hur fina saker som står i gamla sms från vänner jag umgicks med. Blir gråtfärdig bara av att läsa en konversation på Facebook där jag och någon pratade om vad vi skulle göra tillsammans i helgen. Att de saknade mig osv. Tänk att jag verkligen haft god kontakt med människor! Ofattbart för mig nu. Har skjutit dem ifrån mig. Hör aldrig av mig.

    Egentligen är jag ingen udda person, så fort jag fått extra kraft och lyckats gå ner i vikt, ta tag i mitt liv har jag skaffat vänner, haft kul, börjat plugga/jobba.. Men jag har aldrig kunnat fullfölja det för jag är aldrig nöjd med hur jag ser ut. Tidigare var det extremt, jag tyckte jag var extremt ful osv. Nu kan jag hantera den biten tror jag. Då ville jag vara extremt smal. Nu vill jag bara vara normalviktig, och inte dömas i sociala sammanhang. Vill vara smal och normal.

    Livets alla andra problem add:ar upp till en extrem ångest. Csn:s kravbrev, pengar, utbildning, framtiden, ensamheten, isoleringen, familjens och omgivningens förväntningar och påtryckningar (ta tag i ditt liv, den enda som kan hjälpa dig är du själv, du måste göra något åt det här osv. osv)Känns som jag aldrig levt ett vanligt liv med rutiner. Sist jag hade rutiner var i gymnasiet, det var även då jag pushade mig själv, extrajobbade och tränade som en galning.

    Jag kommer att behöva börja träna igen, äta normalt, jag bara orkar inte med alla tråkiga dagar. Tristessen gör mig fullkomligt paralyserad. Hatar den här miljön jag befinner mig i. Försvinner i familjens problematik (ett kapitel för sig...). Vill inte ens vara här men känner mig för svag för att ta mig härifrån.

    Behöver bara prata med någon, har inte pratat med någon på länge. Trots allt är jag en vanlig person, med drömmar och mål och fylld av hopp om framtiden innerst inne. Har

    bara börjat tappa bort mig själv totalt och glömt vem jag är.

    Känner verkligen såhär: http://sv.wikipedia.org/wiki/Egodepletion

    och

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Dissociation_(psykologi)



  • #2

    Åh kära du vad jag känner igen mig. Pma mig om du vill! stor kram!


    Comment


    • #3

      Tyvärr finns det många som bara kan säga "ta tag i ditt liv, den enda som kan hjälpa dig är du själv, du måste göra något åt det här osv". De menar inget illa, men det är en kränkning att höra när man mår dåligt och behöver stöd. Det låter ändå som om du har försökt väldigt mycket att ändra på ditt liv, även om det kanske har varit på ibland destruktiva sätt.

      Det finns väldigt många fördomar kring vikt/övervikt/viktnedgång. Många tror att det bara är att röra sig lite mer och tänka på vad man äter, men ofta är det mer komplicerat än så. Kroppen jobbar ju emot en på det sättet, eftersom kroppen strävar efter att nå den högsta vikt som man någonsin har haft. Har man en gång bantat förändras också ämnesomsättningen. Ifall två lika stora, gamla, aktiva personer äter samma mängd kalorier kommer den person av dem som en gång har bantat att lägga på sig mer. Det är orättvist, helt klart. Men det kan vara bra att komma ihåg, ifall du känner sig skuldbelagd från andra för att du inte har lyckats bli smalast i världen.


      MEN den stora frågan är - är du verkligen överviktig, eller har det bara blivit en fix idé? En förvrängd kroppsuppfattning?


      Och OM du verkligen skulle vara överviktig, varför är det så fruktansvärt för dig? Det finns många med några kilon extra som kan leva normala liv med karriär, vänner, kärlek. Det är ingen dödssynd att vara lite rund, trots vad media ibland försöker få oss att tro, utan tvärtom anses det i många kulturer och genom de flesta tider som sunt och tecken på hälsa (om det inte är extremt, givetvis, men det tror jag inte att det är i ditt fall). Det är sundare att vara lite överviktig men motionera regelbundet, än att vara smal och stillasittande.


      Comment


      • #4

        Känner också igen mig massor, haft bulimi i 10 år men äntligen börjar jag bli något bättre.. skicka gärna ett pm om du vill prata


        Comment


        • #5

          Känner väldigt mycket igen mig också. Om du vill prata så skicka ett pm till mig. Pratar mer än gärna då jag befinner mig i denna situation just nu.


          Kram


          Comment


          • #6

            Nej kära du, jag blir verkligen ledsen av att läsa din text. Jag känner mycket igen av det du skriver, det att inte kunna leva till fullo förrän man skulle vara ännu mindre. Men snälla, snälla du, ge inte upp ditt liv. Ge inte upp , snälla! Jag hatar att höra folk säga åt mig att det är bara att rycka upp sig, det verkligen inte så lätt. Jag läser att du är i en väldigt väldigt svår situation, men nu ber jag dig, ge inte upp nu! Låt inte ditt huvud tära din kropp, låt inte ditt psyke bestämma att du hatar din kropp. Det är fortfarande samma kropp du hade när du var barn. Försök var snällare mot din kropp. Du är SÅ mycket värd. Du är betydelsefull, viktig!


            Jag har ett eget knep för första hjälp ifall jag känner mig otillräcklig imellan.


            1) Gå och shoppa! Köp de finaste kläder du bara hittar, låt inte ätstörningen ta över, köp vad DU vill, inte vad ätstörningen säger.


            2) Träna, även om jag förstår att du tränat massor förut, men gör det nu, träna lite, vad som hällst, ingen skillnad vad. Gör vad du känner för.


            3) steg tre, är att ta ett bubbelbad, shava bena, shampoo, conditioner och hårtmask.


            4) gör pedikyr, manikyr, någon god bodylotion också.


            5) Sminka dig ( ifall du tyckt om det förut ) prova något nytt..


            6) Och sen - sätt på dina nya kläder och göt något du känner för.


            Jag gör alltid detta då mitt självförtroende är lågt, detta hjälper mig..


            Prova du detta också? Du är så värd att må bra, låt inte ätstörnigen berätta åt dig att du inte för göra dehär stegen.


            Du förlorar inget med dessa knep, du behöver inte heller göra alla, gör det du känner du vill, lycka till och en stor kram till dig!


            Och en sista gång, Ge inte upp, okej?


            Comment

            Working...
            X