Announcement

Collapse
No announcement yet.

Tappat greppet helt.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Tappat greppet helt.

    Hej.


    Jag är en kille på 21 år.


    Jag vet inte alls hur jag ska börja detta då alla tankar är ett stort kaos. Även detta jag kommer skrivas kommer nog anses som rörigt. Jag vet inte vart jag ska lägga denna tråden, antingen här eller under relationer. Vet inte hur jag ska få någon bra struktur i det då jag inte är någon akademiker, men jag skriver det jag tänker och känner och hoppas på ett svar av någon..


    De 3-4 månaderna har jag haft påträngande och omotiverande tankar kring sexualitet och identitetsfrågor.

    Jag har en flickvän som jag varit tillsammans med i två år där allt har varit toppen. Jag älskar henne över allt annat. Men det är någon störande tanke som ligger och gror som intalar mig att jag kanske är homo- eller bixexuell, vet inte alls vad för stämpel man ska sätta. Det blir som att jag granskar och ifrågasätter mig själv och mina tankar hela tiden. "Varför umgås jag så mycket med killarna på jobbet och inte tjejerna? Varför är jag glad just nu, är jag verkligen glad?" Jag får liksom ingen ro i tankarna.

    Jag försöker "testa" mig själv och försöker fantisera om män och öppna upp tankarna. Jag har absolut ingenting emot homosexualitet, jag tycker det är väldigt starkt av de som är det som vågar stå för det då det (tyvärr) är en väldigt stor press på sexualitetsfrågor idag. Men det känns inget för mig. Jag blir inte äcklad av män, men jag vet inte heller om jag skulle kunna ha en fysisk eller känslomässig relation med någon för det. Bara för att man tycker någon kille är snygg så behöver inte det betyda något tycker jag.


    Allt detta kom nog upp av att min flickvän en gång i somras skojade till det och sa att jag kanske var gay eller bisexuell. Jag skojade med henne och var lite "fjollig". Allt var helt oprovocerat och ingenting menades med det. Men detta gjorde att jag började granska mig själv väldigt mycket och tänkte efter om "tänk om jag är det? gillar jag killar? och så vidare..

    Jag sitter ofta omedvetet och försöker leta efter känslor som jag vet vanligtvis inte kommer på beställning. Jag kan sitta och titta på bilder på tjejer på datorn, eller min flickvän och försöker leta efter bekräftelse att jag verkligen går igång på dem. Det gör jag, men jag blir så stressad av att jag försöker granska mig själv och kräver efter känslor på beställning. Jag vet inte om jag ska känna efter mina fysiska begär eller om jag ska leta efter känslor.


    Idag är jag som sagt 21 år gammal, har alltid varit intresserad i tjejer, har varit kär flera gånger och haft förhållanden. Tanken om killar har aldrig slagit mig. Därför känns detta så skrämmande. Jag vet inte om jag bara är nojjig och det är någon tvångstanke, vet inte alls hur jag ska ta det.


    Jag har pratat med min flickvän om allting och går även hos en psykolog. Hon tog det ganska hårt i början och blev väldigt osäker i sig själv och även med vårt förhållande, men just den biten har nog stabiliserat upp sig mellan oss. Det är mest mig jag är osäker på hela tiden.

    Idag har vi ett påbörjat distansförhållande då hon fick jobb på en annan ort. På ett sätt är det skönt, vilket ger mig tid att tänka. Men ibland får jag för mycket tid att tänka.

    Hon är hemma iprincip varje helg, så vi träffas ändå regelbundet. Men detta är väldigt nytt för mig, så jag inte vet hur jag ska reagera kring allt. Jag känner inte den saknaden efter henne som man kan göra när man är nykär, och detta skrämmer mig. Allt känns bra när hon är hemma, sexet fungerar jättebra och vi har jättetrevligt.

    Men det är någonting som stör mig hela tiden, jag kan bli jätteirriterad över småsaker och bara vill bryta ihop. Jag försöker tänka till varje gång och ifrågasätter vad jag verkligen blir sur över, och om det är värt det.

    Allt går upp och ner hela tiden med känslorna och tankarna, jag tänker som mest på det när jag är som svagast och när jag känner mig ensam.


    Hoppas jag inte skrev på tok för rörigt. Är verkligen tacksam för alla svar jag kan få.


    Allt jag vill är bara att vara glad och att allt ska vara precis som förut.



  • #2

    De tankarna verkar vara rätt vanliga. Tills någon svarar här så kan du kanske läsa lite i de gamla trådarna om du vill. Du hittar flera av trådarna om du i Google-sökruta skriver in detta


    site:terapisnack.com homosexuell tvångstankar


    Comment


    • #3

      Hej BV47!


      Det du beskriver verkar vara klassiska tvångstankar. Det finns andra trådar här på TS som tar upp precis samma, eller mycket snarlika, problem, så du är inte ensam om att vara drabbad. Det är tvärtom ganska vanligt, inte minst i yngre år, men även äldre personer kan ansättas av den här typen av tvångstankar.


      Tvångstankar kan uppstå om man mår psykiskt dåligt av någon anledning. Det kan t.ex handla om stress att prestera, att man känner sig osedd osv, hela vägen till tyngre och värre problem där ångest och depression spelar en stor roll för det allmänna måendet. Du skriver själv att dina tvångstankar dyker upp när du känner dig som svagast och känner dig som mest ensam. Det indikerar att det är något i ditt mående som ligger bakom tvångstankarna.


      Inom parentes är det förstås helt okey att känna sig både svag och ensam, även för en man. Det finns dock tyvärr många vanföreställningar om vad som är okey för grabbar och män ( och förstås även för tjejer och kvinnor! ) att känna och göra, och detta leder ofta till allehanda elände och olycka. Vi har de känslor vi har, och det är okey att känna dem alla. Det är alltså helt okey för en man att gråta och vara ledsen, även om tyvärr många i samhället lurats att tro och hävda motsatsen.


      Det är ungefär som med fysisk smärta. Har man slagit knät, gör det ont, och då haltar man. De som brukar kritisera och rent av håna män som törs visa själslig smärta, brukar tack och lov sällan bete sig lika korkat om de ser någon halt svårt pga ett skadat knä. Men smärtor i själen kan göra ännu mer ont än ett skadat knä, och på sikt kan sådan smärta vara långt farligare - i synnerhet om man känner sig tvingad att dölja den för att andra inte skall tycka att man är "omanlig" eller "fjollig".


      Oavsett tvångstankarnas ursprung, går de hursomhelst att få bukt med via terapi. Det gäller att leta reda på varför de där tankarna kommer, och att acceptera dem för vad de är, dvs tankar, utan att lägga in några känslomässiga värderingar och reaktioner i dem. Detta är förstås svårt, men det går.


      En person med tvångstankar blir mycket sällan varaktigt "botad" från dem genom att någon berättar för dem att det inte är någon fara. Det kanske lugnar för stunden, men snart nog brukar tvångstankarna kring vad det nu än var komma tillbaka igen. En annan mycket vanlig variant är att just dessa tvångstankar faktiskt försvinner, men att de ersätts med nya. Och om och när dessa nya tvångstankar monteras ned av någon utomstående, uppstår snart ytterligare nya tvångstankar, i en aldrig sinande ström.


      Så kan man förstås inte ha det i längden, eftersom det är väldigt jobbigt och ångestfyllt att leva med dylika tankar. Dessutom kostar det en faslig massa energi och livslust. Alltså måste tvångstankarna bort och de måste bort på ett förhoppningsvis varaktigt sätt. Det är där terapi kommer in i bilden.


      Ta upp dina tankar och din oro med din husläkare, så kan du få en remiss till en terapeut! Det går att bli av med tvångstankar!


      Det gäller att försöka förstå varför tvångstankarna kommer, istället för att fastna i själva tvångstankarna. Varför kommer de här tankarna? Vad vill de säga mig, egentligen? Är jag kanske närhetsrädd? Känner jag att jag egentligen inte är värd att få ha det bra och vara lycklig? Kan det vara möjligt att det är därför jag undermedvetet lägger krokben för mig själv och min lycka genom att ständigt älta dessa jobbiga tankar?


      Vad gäller tvångstankarna kring din sexualitet, torde du för länge sedan ha märkt av en eventuell dragning till män, oavsett om det handlat om homosexualitet, eller bisexualitet. Sådant brukar dyka upp tidigt i våra liv, precis som den heterosexuella driften, och för all del även smakerna för en del av de mer exotiska kryddorna i erotikens kryddhylla, t.ex BDSM och diverse fetisher. Våra preferenser dyker också upp i våra drömmar, i en eller annan form, och våra drömmar kan vi till största delen inte styra. Drömmer man positivt laddade, romantiska och eller heta, erotiska drömmar om personer av samma kön som man själv, är saken klar. Man har den driften. Drömmer man istället enbart sådana drömmar om personer av motsatt kön, är man hetero.


      Var rädd om dig!

      Vänliga hälsningar,


      Stratocaster


      Comment


      • #4

        Hej,


        Stort tack för svar. Känns alltid bra med inspiration och åsikter som kommer utifrån.


        Jag har tittat mycket och har också funderat på tvångstankar, tyvärr så blir det ju automatiskt att man ifrågasätter det också. Pratade med min psykolog om detta, hon ser det mest som att jag är en fövirrad kille som inte vet vad han vill. Det vi har kommit fram till att jag kan göra för att få det att kännas bättre är att försöka acceptera att tankarna finns där, jag behöver inte tycka om dem eller "erkänna" att de är så, utan bara försöka observera och låta tiden göra sitt och att det får visa sig hur det blir. Men ibland känns det bara löjligt och att det inte går att glömma bort bara.

        Jag vet att det inte funkar såhär, men ibland vill jag bara trycka på en knapp och koppla bort allting. Men på ett sätt känns det som att det är bra att försöka möta rädslan och våga vara ledsen, annars skjuter man bara upp på det.


        Jag har läst mycket, och hittat någon vidareforskning på OCD, HOCD kallar de det (Homosexual obsessive compulsive disorder), jag tycker allt passar in så bra.


        Som jag skrev tidigare, jag känner inte efter och letar efter passioner för andra män. Utan det är snarare tvärtom, att jag letar bekräftelse för passion för kvinnor. Andra tjejer än min flickvän, vilket också känns helt galet.


        Det som alltid gör mig nervös är när jag försöker känna efter och leta efter känslor jag inte kan hitta. Jag blir också väldigt spänd och nervös när jag te x tittar på TV eller artiklar där homosexuella medverkar.


        Det som känns så svårt är hur man ska lära sig att handskas med det. Jag försöker att inte tänka på det, men när man försöker ignorera eller koppla bort en tanke kan den till slut bli jäkligt påträngande.


        Comment


        • #5

          Allt det här gör mig panikslagen. Allt går upp och ner, det går ut över mitt förhållande och hela min vardag.

          Jag och min flickvän träffas varje helg, men jag känner mig bara nervös och belastad inför varje gång vi träffas. Oftast är det trevligt, men vi bråkar minst en gång varje gång vi ses. Sexlusten finns där, men på ett sätt känns det som att jag vill ha sex bara som en bekräftelse att allt är bra och att det är då jag känner mig som mest avslappnad.


          Ibland känns det som att vårt förhållande bara är påfrestande. Samtidigt som jag går och tänker att jag är skulle vara bisexuell eller gay så går jag och stressar mig över att jag måste fixa vårat förhållande.

          Hon ser inga fel i det och tycker att allt är väldigt bra, bortsett från att vi bråkar då och då. Ibland funderar jag bara på att göra slut, men jag vet att jag skulle sakna henne och är rädd för vad som ska hända.


          Comment

          Working...
          X