Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hjärnan baddar emotionella sår med salt

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hjärnan baddar emotionella sår med salt

    Senaste dagarna, har tänkt mycket på tidigare händelser i livet, gamla partners, gamla misstag och malt tanken "om jag bara vetat då det jag vet om mig själv nu så hade så mycket varit annorlunda. Kanske hade livet varit helt tvärt om?
    Lever idag med särbo, har jobb och ordnad ekonomi, men har tappat i stort sett var enda en som jag kunnat kallat vän. De flesta fick barn och hade inte längre tid att ses, andra flyttade långt bort, jag blev kvar här.
    Borde egentligen vara 100% lycklig, må bra och vara glad men hela tiden är det något som gnager jag inte kan sätta ord eller namn på. Inte sorg eller saknad, inte önskan om något eller ett "vill ha", bara ett "något". Gräset är inte grönare någon annan stans heller.
    Min katt känns som den enda häromkring som uppskattar mig och visar tillgivenhet.
    Fick en rejäl svacka idag i tankarna att jag fick ställa mig och slipa spackel på en gammal bil, bara för att göra hjärnan upptagen på annat än det malande som far runt i tanken.
    Lever väldigt långt in i garderoben, bara särbon vet. Har och andra sidan ingen att komma ut för heller så det är ett icke-problem.
    Men hjärnan gnager mer och mer men vet inte efter vad.
    Har funderat på att gå med i någon förening eller dylikt men tvekar, då andra försök att vara "del i något gemensamt" inte lett till något alls mer eller mindre. Delar veteranbilsintresse med andra på orten och åker på bilträffar, men är ändå den som går runt/sitter själv mest, då alla andra känner varandra väl och kan mer blir det lättare att vara tyst eller gå iväg. (Introvert deluxe är bara förnamnet....)
    Har spelat i band förut, men dom har blivit nedlagda av olika skäl. Har försökt dra igång nya projekt men svårt att hitta liksinniga personer i denna lilla hålan.
    Har tittat på lokala hbtq-utbudet av föreningar och event, men komma som snart 35 bland alla ungdomar känns patetiskt och på gränsen till perverst. Har statistiskt snart levt halva mitt liv så fördel om jag visar någon form av vuxet beteende.
    Var och tittade på annat jobb med, men jargongen där var lika hbtq-fientlig som nuvarande jobbet. Kanske blir bättre när "gubbklubben" går i pension närmare jul i år.
    Tror mitt största problem är att jag inte har någon med liknande erfarenhet att prata med. Vet inte vart jag ska vända mig då detta är en för liten ort för att ha någon träffpunkt för hbtq-personer.
    De minnen av tidigare partners jag haft var nog inte så bra som hjärnan vill att jag ska komma ihåg det. Mycket var dåligt, så det känns som hjärnan vill komma ihåg enbart det som var bra medans det emotionellt känns som salt i öppna sår av att tänka på de få bra stunderna.

  • #2
    Låter som att du har det tufft, och ärligt talat så har jag inte särskilt många tips att dela med mig av, men vill svara ändå så att du vet att du inte är ensam att må dåligt. Jag har själv lidit av depressioner/ångest sedan jag var typ 12, är 23 idag och har deltidsjobb, lägenhet, katt och ett par nära vänner. Det känns som att alla har saker de vill göra i livet, att att alla på något sätt blivit vuxna. Jag själv har mest minnen från destruktiva beteenden, ångestframkallande jobb och tid på psyket. Jag har en ganska så okej ekonomi också, men det känns som att något saknas, eller något som skulle kunnat vara väldigt annorlunda om jag till exempel varit mer extrovert och inte isolerat mig för att slippa träffa människor. Kanske hade jag haft en pojkvän/flickvän och bott ihop med någon? Vågat plugga det jag vill? Eller kanske rest?

    Jag hoppas verkligen att du får ett bra svar från någon som har mer erfarenhet än jag, och att du får rätt hjälp. Har du sökt hjälp någon gång?

    Ta hand om dig, skickar massor av styrkekramar

    Comment


    • #3
      När livet kraschade för en sådär 7-8 år sedan fick jag träffa en fantastisk samtalsterapeut, en gammal dam som på något vis kunde trolla och ställa precis rätt frågor vid rätt tillfälle.
      Har erfarenhet av självdestruktivitet också, så vet precis hur det känns att döva måendet med smärta bara för att få komma ifrån, om bara för en liten stund.

      Comment

      Working...
      X