Announcement

Collapse
No announcement yet.

Sexuella övergrepp och självskadebeteende

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Sexuella övergrepp och självskadebeteende

    Hej!

    Jag har en väldigt destruktiv sida av mig själv som ofta inte märks av utåt. Jag har skärt mig till och från i 7 år och jag försätter mig i situationer som ger mig ångest efteråt.
    Jag tror det grundar sig i flertalet saker under min uppväxt men de problem som framförallt tar upp min tanketid nu är de sexuella övergrepp jag blivit utsatt för.

    När jag var 16 år träffade jag en kille som jag blev väldigt kär i. Han var manipulativ och allt skedde på hans villkor. Han gav mig känslan av att jag skulle vara glad och tacksam för den tid jag fick med honom även fast han låg med andra. Han kunde klaga på mig högt och ljudligt under tiden vi hade sex och om jag inte ville ha sex visade han tydligt sitt missnöje. En gång när jag inte ville ha sex så blev han arg och tjatade. Det slutade med att han la sig på golvet för att sova. På morgonen vaknade jag upp av att han lagt sig och skedat mig och började ha sex med mig. Jag blev stel som en pinne och sa ingenting och han slutade för att våran vän i samma rum vaknade.

    detta förhållande har på något vis utlöst min destruktivitet än mer. Det har resulterat i att jag även beskyller mig själv för de situationer jag hamnat i i efterhand. Jag är rädd att jag undermedvetet försätter mig i dem. Denna tanke jagar mig även i de fall jag egentligen VET att det inte är mitt fel. Jag är dessutom en glad människa utåt som hela tiden vill röra mig framåt. Jag vill inte tycka synd om mig själv.

    Men så nu i somras hände det. Jag och min vän följde med några hem från krogen varpå jag hade sex med en av killarna. Känslor som fyller mig vid samlag av denna typ är till en början bekräftelse, men sedan skam och motvilja. Jag vill egentligen inte ha sex fullt ut på grund av de känslor som väcks i mig, men jag har det som för att bevisa för mig själv att jag kan leva livet som vem som helst. Efter ett tag blev ångesten så stor att jag ville avsluta det. Men han lät mig inte gå. Han tog strypgrepp och fortsatte. Jag slutade göra motstånd för en stund men sedan fick jag kraften tillbaka och knuffade honom med all kraft. Efter många nedvärderande ord från hans sida tog jag mig ur lägenheten och hem med taxi.

    den ångest som sköljde över mig var enorm. Tankar om att det inte ska vara såhär, tankar kring ifall det alltid kommer vara såhär. Jag bestämde mig för att jag inte orkade mer. Gick runt i lägenheten och försökte andas. ut på balkongen. Blev rädd. Tillbaka in i lägenheten och ringde mina vänner som kom till platsen. Väl där ringde de polisen fast jag inte ville. Vad var meningen.

    Polisanmälan blev gjord och en undersökning skedde samma dag. problemet var att jag hade varit med på det från början. Efter ett halvår lades utredning ner trots bilder fen sjukhuset på ett blåmärke från en hand på min hals och trots att inte alla kallats till förhör. Jag bestämde mig för att överklaga och här befinner jag mig nu.

    Problemet är att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare nu. Detta känns som att jag sprungit i flera år och att kroppen inte orkar längre. Jag är fortsatt aktiv och social. Jag är en extremt extrovert människa som samlar kraft i sociala sammanhang. Om jag inte får omge mig med människor är det som att jag saktar in och all trötthet från att springa blir mer påtaglig. Så jag fortsätter springa. Glömmer saker, gör misstag, stannar aldrig upp.

    Jag har tagit kontakt med vårdcentralen och påbörjat en KBT behandling. Men jag vet inte hur jag ska klara av att stanna upp. Jag får göra andningsövningar och har blivit tillsagd att sluta dricka då mina värsta tankar om livet dyker upp när alkoholen får mina vanliga spärrar att försvinna. Men jag finner ingen ork till att ta tag i andningsövningar trots att jag vet att jag måste börja med de små sakerna för att komma åt annat på djupet. Jag har även utvecklat en ätstörning och kräks när jag ätit för mycket. Även om det har blivit mycket bättre har jag svårt med en normal relation till mat och är noga med att inte äta mer än de tre måltiderna om dagen. Så länge jag sköter det kräks jag inte.

    Medan allt detta pågår kommer tankarna fram och tillbaka. Jag är en självdestruktiv människa. Har jag försatt mig i dessa situationer själv? Är det därmed mitt eget fel? jag vet att det är en vanligt tanke, att man skyller på sig själv. Men jag kan ändå inte släppa det.

    Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Har någon befunnit sig i liknande situationer? Vet någon hur jag ska ta mig vidare? Det är som att jag inte KAN göra övningarna jag får, för då måste jag stanna upp och då rinner all energi av mig. När all energi rinner av mig kommer det drabba skola, sociala umgänget och produktiviteten. Saker som är väldigt viktiga för min självbild.

  • #2
    Hur länge har du gått i terapin? Man kan inte ta bort alkoholen/skärandet (el vad för metod man använder för hålla ångest/tankar i schack) utan att ersätta det med andra metoder för hantera det som är jobbigt. Förstår du inte vill energin ska försvinna men det är kanske vad du behöver just nu att bara fokusera på dig själv och ditt mående? När jag bearbettade övergrepp/våldtäkter mm så satte jag lite mitt liv på paus, satte mig själv först det andra tog jag senare tog till och med paus ett år från plugg just för kunna orka fokusera bara på mig själv och att få må bra. Och bara för energin rinner av en så betyder inte det att den gör det för alltid. För om du bara springer vidare kommer du springa i från dig själv och bara mår mer dåligt, finns tyvärr ingen annan väg. Även om du medvetet/omedvetet sätter dig i situationer där det händer jobbiga saker så är det så att just då och där ser du inget annat alternativ, du väljer det som är bäst för dig då med den vetskaa/kunskap du har om livet nu. Men i terpai kommer du får lära dig att det finns andra möjligheter mm om liknande situationer dyker upp längre fram i livet. Kan tex gå till mig själv lärde mig snabbt att det var ingen ide säga nej till killar när de ville ha sex så de fick ta mig hur de ville kunde till och med vara så ibland att jag inledde förförelsen för få det överstökat bara. Detta hade jag svårt att förlåta mig själv för men ju mer man jobbar med sig själv så inser man att vad skulle man gjort jag var så trasig så jag kunde inte hantera det på annat sätt utifrån min världsbild då.

    Comment


    • lod3n
      lod3n commented
      Editing a comment
      Tack för svar! Hjälper så mycket bara att höra att det finns hopp. Jag gick hos en psykologi fem gånger i somras och har gått två gånger nu innan ju. De skickade en remiss till psykiatrin så väntar svar där nu!
Working...
X