Pappa + porrfilm.....

[Redrose81]

Mina föräldrar skiljde sig när jag var 9 år. Från det så bodde jag hos pappa på helgerna. Hade en vän som jag umgicks med då. Vi satt oftast hemma hos oss.. och ofta när hon var där, så ville min pappa att vi skulle se på porrfilm ihop. Inte så att han frågade, utan han satte helt enkelt på det, och ville att vi skulle se. Jag minns hur jag satt och skämdes och inte vågade säga ifrån.. jag och min kompis pratade aldrig om det. Minns att pappa sa någon gång att vi inte fick säga det här till någon, för isåfall kunde han åka i fängelse.

Hur vanligt är detta? Vad klassas det som…. Hur kan detta ha påverkat mig, kan det vara en del till att jag är deprimerad idag? Och isåfall hur bearbetar man det? Jag träffar en psykolog, har precis börjat.. men jag tror aldrig i mitt liv att jag skulle våga nämna det här för honom, mest för att jag inte skulle kunna säga orden högt över huvudtaget… det tog nog med kraft att bara skriva ner det. Det är väl skammen antar jag, trots att det egentligen inte är mitt fel..?

Tacksam för svar…

Hej RedRose,



Det är svårt att säga "hur vanligt" förekommande detta är, men jag skulle tippa på att det händer ganska ofta (speciellt i incest-fall).



Det är ett grovt psykiskt övergrepp som verkligen indoktrinerar barnet på djupaste tänkbara sätt.



Jag vet att det är jobbigt att prata om. Jag blev själv tvingad att se på porrfilm av min pappa. Vilket resulterade i att jag antog föreställningen om att det var normalt. Även inför mina kompisar.

Det jag vill mena på med att jag berättar detta är dels att visa att du inte behöver skämmas, för du valde det lika lite som jag gjorde, och dels att svara på din fråga om efterverkningarna av den här typen av övergrepp. Det handlar om hjärntvättning. Makt och hjärntvättning. Blir man tillräckligt utsatt för det så tror man snart att det är så som sexuella relationer skall vara.



Att du är deprimerad nu har säkerligen med övergreppen att göra. Kan det vara så att det råder en stark konflikt inom dig om vad som känns "normalt" och inte för dig i en sexuell relation?



Som du sa, skammen drar energi och därför är det extra jobbigt att ens ta i det, en mindre tänka sig att prata om det.



Hur känns det annars med din psykolog? Är det vanlig samtalsterapi eller är det kognitivt? Om du inte känner förtroende för honom så kan det bli svårt för dig att kunna bearbeta detta på ett bra sätt. Du skall uttrycka just det du känner, att du upplever att det är svårt att prata om vissa saker med honom. Att bejaka den känslan som du har inför erat möte är det absolut viktigaste för att du skall kunna få förtroende för honom.

Känner du ändå att det inte fungerar så tar jag mot nya klienter, så vi skulle kunna boka en tid.



Skulle behöve veta lite mer om hur du upplever dina problem och känslor i dag, för att kunna ge dig ett mer utförligt svar.



Jag hoppas att svaret hjälper! Vänliga hälsningar/Johanna

[Redrose81]

Hej Johanna,

Tack för ditt snabba svar.

Har alltid trott jag var ensam om det här, så det är på ett sätt ”skönt” att höra att jag inte är det.. även fast jag så klart inte önskar andra det här..

Nja, sexuellt tror jag inte det har påverkat mig särskilt mycket.. Mer kanske åt andra hållet i så fall, att jag aldrig skulle kunna ha sex med någon som jag inte är ordentligt kär i, men när jag väl är i en relation så tror jag inte det är något problem. (Det var ett bra tag sedan jag var i en relation också så det är därför jag låter lite osäker)
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner kring det hela egentligen, förutom att det är som en stor hemlighet som lever inom mig, som jag skäms över.

Jag minns inte hur länge det här pågick heller.. kanske till jag var 12-13 år? Inte äldre tror jag. Är 26 idag. Och jag har förut aldrig tänkt så mycket på det heller, har gömt det inom mig. Har dock alltid varit väldigt osäker av mig och haft dålig självkänsla. (Om det nu kan ha haft med det att göra?)

Det är vanlig samtalsterapi jag går på, har inte träffat min psykolog så många gånger än, så jag vet inte riktigt hur det utvecklar sig.. har tyckt att det är jobbigt att gå dit hittills. Senast hände det dock någonting, han satte ord på mina känslor som stämde väldigt väl, och det var ilska. Och han frågade mig bland annat vad i livet som hade gjort att jag inte tyckte att jag förtjänade respekt? Det var nämligen en annan jobbig händelse med mitt ex för snart 4 år sedan som släppte ut alla dessa återkommande depressioner, det är det jag har berättat för min psykolog om. Men jag börjar undra om det verkligen är därför jag är deprimerad, eller om det har med mina tidigare erfarenheter att göra… frågan tog mig i alla fall tillbaka dit… till barndomen över huvudtaget, mamma mådde nog inte bra när jag var liten, hon hade panikångestattacker och hon kunde bli arg för minsta lilla och slog mig ofta (med skärp eller klädgalge) om jag var olydig, eller bara råkade säga att ”mamma är dum”. Gud, det låter hemskt när jag skriver det så här, fast jag upplevde det aldrig som hemskt då, utan det var helt enkelt normalt.

Nu skrev jag säkert lite mer än vad jag skulle egentligen, men det är skönt att bara skriva av sig, och förhoppningsvis någon som bara lyssnar.

Får som sagt se hur det fungerar med min psykolog, bokar gärna tid med dig sen ifall jag trots allt inte får ut mig det jag vill och behöver i ord…

Hej Redrose,



Hur går det för dig? Jag hoppas att det fungerar bra med din psykolog, och att du upplever att det hjälper!



Skriv gärna och berätta hur du har det!



Mvh/Johanna

[Milka]

Har ochså blivit tvingad till se porrfilm med min pappa så du är inte ensam om det.

[Everycellhurts]

Fan vad sjukt stannade det vid porrfilmskollande eller var dom på och taffsa och jävlades med?
Är ni kvinnor allihopa?