Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hoppa av utbildning efter 4 år?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hoppa av utbildning efter 4 år?

    Hej. Jag har kämpat mig igenom min förskollärarutbildning sedan september 2013. Första året gick helt okej, särskilt första halvåret kändes relativt enkelt. Sedan blev jag utsatt för 2 våldtäkter under 2014 och där började jag raseras. Sedan dess har jag gått i gruppterapi, träffat en hel del kuratorer och till och med besökt studentpsykologen. Jag känner dock just nu att skolan är för mycket för mig. Jag har funderat på att hoppa av i typ två år. Särskilt senaste halvåret har varit fucked up. Jag har varit så deprimerad. 2017 var jag dessutom inlagd på psyk strax innan jag sjukskrev mig. Under utbildningen har jag besökt en hel del sjukhus, bland annat när jag blev påkörd av en cykel. (Det låter inte så hemskt, men det var det.) Jag försökte ta livet av mig (Well, Jag fegade ur och ringde 112) vilket då ledde till inläggningen jag nämnde. Jag fick även reda på min borderlinediagnos 2016, efter att ha haft den i journalerna sedan 2012(!).

    Sedan jag började plugga har jag dessutom gått upp cirka 45 kilo. (Väger nu över 130 kg till mina 1.63 cm)

    Jag vill ha lite råd angående hela situationen. Jag har börjat äta rätt och börjat träna nu. Men kan inte göra det samtidigt som jag pluggar, blir för mycket press.

    Så hur skulle ni gjort? Vad anser ni om min situation? Är jag rättfärdigad att "ge upp" nu?

    Jag är livrädd för vad andra ska tycka. Vad min mamma ska tycka. Jag har liksom anmält mig till examenshögtiden som är den 19 januari. Och nu vet jag inte om det är nån idé att gå.. jag ligger sååå mycket efter. I tre kurser. Alla andra går ut nu den 19e och jag måste vara kvar. Alla andra har fått jobb nu. Men jag måste vara kvar. Igen. Ett år senare. Hur många år ska man plåga sig igenom?

  • #2
    Skulle verkligen INTE hoppa av om jag vore du. Har du kämpat dig igenom såpass mycket kämpa lite till även om det är tufft. Du kommer ångra dig jättemycket om du hoppar av nu. Du kan läsa i kapp det du har missat o var inte ledsen för Det, det händer många. Men hoppa inte av. Utvecklas mot dina drömmar o kämpa fast det är tufft! Pluggar själv o gjort ungefär lika länge som du så jag vet att det är tufft och har velat lägga ner många gånger men vet att jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte kämpar vidare.

    Comment


    • #3
      Du har ett år kvar så nej skulle inte råda dig till hoppa av. Du kan vardagsmotionera dvs ta trapporna i stället för hissen, gå av en hållplats tidigare och gå sista bitten tex mm. Äta rätt kan du göra samtidigt som du pluggar. Går du fortfarande i terapi? Om du nu har borderline finns det speciell terapityp som ja nu så klart inte kommer på namnet på 🙄. Ta stöd av vänner och familj när det blir för tufft. Själv varit utsatt både för våldtäkt övergrepp mm så vet gur jobbigt det ör att bearbeta men det lättar sen och en dag kommer du kunna tänka på det utan få ångest el må dåligt

      Comment


      • #4
        Jag tror du skulle behöva lite djupare terapi, en riktigt bra terapeut. Men är ju inte direkt lätt att få tag på.

        För jag antar du inte själv riktigt vet vad idén att hoppa av egentligen handlar om? Är det bara så att all energi är slut? Eller är det ett slags självskadebeteende som kommer ur allt annat jobbigt du varit med om? Eller ett rop på hjälp, visa andra hur dåligt du mår? Eller en rädsla för att göra klart, att kliva in i en ny fas i livet? Eller något annat?

        Du är inte den första eller sista som ligger efter med kurser. Möjligt att i just din klass så är du den enda, men är tämligen normalt att elever av lika skäl halkat efter.

        Sedan finns det naturligtvis en risk att du mycket riktigt blir av med en sak som tynger dig, studierna. Men att det ersätts av något ännu värre, bristen på den struktur som studierna ändå gett.

        Men jag vet ju inte, kanske har du koll på vad som egentligen driver dig till att ge upp nu. Men det är nog värt en extra funderare och det vore bra om du fick någon att prata med (och då menar jag inte en mesig terapeut som bara håller med om allt eller sitter tyst och nickar).

        Rådet "håll ut" är naturligtvis det vettigaste på många sätt. Men bara du vet om du kan göra det. Jag hoppas du kan, att du hittar ett sätt att ta dig framåt på det personliga planet även när fortsätter studera

        Comment


        • #5
          Usch, min borderline säger åt mig att vara förbannade på er (sorry) som svarat eftersom ni skriver tvärtemot det jag vill höra (tyvärr). Jag vill höra att det är okej att ge upp. Jag har redan testat ett studieuppehåll, har redan testat att sitta med en C-uppsats i 2 extra månader, har redan testat att ta eget ansvar över allt som händer, har redan testat att kämpa på, att hålla ut och ANDAS, har redan testat att vara sjukskriven, att försöka ta livet av mig och redan försökt övertala mig själv att "DET ÄR INTE LÅNGT KVAR", men det har ALLTID gått ÄNNU ett halvår. ÄNNU en termin. Det är lite det som är min poäng. Jag fixar liksom inte att fortsätta eftersom det aldrig kommer ta slut så som jag mår nu. Man kan ju alltid komma tillbaka om några år och fortsätta, enligt min kompis. Känns som att det inte är så konstigt att jag ger upp efter allt jag har varit med om under min studietid. Skulle ni verkligen inte ge upp? Det känns konstigt för mig hur någon skulle kunna fortsätta trots extrem utmattning. Det enda jag gör om dagarna är att ligga i sängen. Och nu försöker jag träna då. Men sedan jag tog beslutet att hoppa av har jag haft lite mer energi, jag är inte lika stressad och uppjagad över min framtid på något sätt. Jag vet att det finns jobb, särskilt som vikarie inom barnomsorgen. Men ja. Jag bad ju om råd och det fick jag också. Bara inte det jag ville höra, vilket ju är okej. Men jag har redan bestämt mig. Sorry.

          Comment


          • #6
            Och: jag har redan gått i dialektisk beteendeterapi i ett år, väldigt intensiv sådan. Men min energi är slut. Vissa människor är inte skapta för heltidsarbete eller heltidsstudier. Däribland är jag.

            Comment


            • #7
              Bara du vet vad du kan eller inte kan. Och som din vän påpekat, ditt beslut att avbryta studierna är inte vägs ände. Det är ett gupp i vägen. Ett stort sådant om fortfarande vill bli förskollärare, men ändå inte slutet på allt. Det finns fler vägar, det finns tid.

              Förstår din känsla också, att när hoppat av kunna andas lite lite mer i alla fall. Ibland behöver man få säga "nej" för att orka. Ibland så har pressen blivit så stor att man behöver få säga "nej" för att klara att säga "ja".

              Comment

              Working...
              X