Announcement

Collapse
No announcement yet.

Oro i kroppen

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #31
    Fick besked att nya operationer ska genomföras.
    Ska inom ett par månader "renovera" hjärtat.
    För min familjs skull hoppas jag att jag överlever.

    Tankarna drar in i de mörkaste vrårna när insikten att man är i lite dåligt fysiskt skick pga andra sjukdomar, och då ska man operera hjärtat, igen.
    Tyvärr är inte detta några tankar som jag kan ta upp med min fru.
    Vill inte belasta henne med mina funderingar, utan försöker hålla skenet uppe genom att bara informera henne så långt att hon vet om att detta kommer att ske.
    Hon har tidigare gått igenom en längre sjukskrivning pga Utmattningsdepression.
    Därför vill jag inte lägga för mycket på henne så att hon hamnar där igen.

    Så, det är lite svårt att hitta glädje i nuläget.
    Dvs de senaste året.



    Comment


    • #32
      Lite ångest inför kommande operation.
      Inte ohanterbart, men ändå väldigt närvarande.
      Har svårt att slappna av och kontollera mina tankar.

      Alltför ofta går det in i ett slags domedagstankar för min person och jag ser inte hur jag ska klara detta.
      Trots att jag har klarat det förut.
      Men den gången var jag knappt vid medvetenade, nu är jag vid fullt medvetande och inser kanske vidden av vad som komma skall.
      Därför blir det lite besvärligt att kontrollera tankarna såatt de inte bara går i svart.
      Jag vill ju veta vad som händer sen.

      Jag vill ju vara en del av min framtid.

      Comment


      • #33
        Är inte här inne så ofta numera, men jag såg ditt inlägg och ville bara ge dig några ord. Inte "på vägen", för där du står är det så pass svårt och omvälvande att man nog inte kan relatera om man inte har personlig erfarenhet av situationen. Jag råkar iof ha yrkesmässig erfarenhet, men det är ändå inte på låga vägar detsamma.

        Men jag ville bara säga att jag tänker på dig och känner med dig, jag kan förvisso inte känna på det sätt som du tvingas göra, men den inlevelseförmåga jag har räcker för att inse åtminstone tillräckliga delar av de svårigheter och påfrestningar du befinner dig i

        Stor Styrkekram och Varm Välgångskram till Dig, Persa! Jag håller alla tummar och tår jag kan för ett lyckat resultat ---<--@

        Comment


        • #34
          Tack RT.

          Jag har till och med umgåtts med tanken på att efterfråga en samtalspartner för att försöka reda ut mina tankar och verkligen få ur mig detta.
          Men jag vet inte vart jag ska börja.
          Så jag står och stampar och försöker hålla en fasad.
          Samtidigt som det skriker inuti av oro, ångest och otålighet.

          Man får ju ändå säga att det är otroligt härliga sköterskor som tar hand om en.
          En stor eloge till de människor som arbetar på hemodialys mottagningar.
          Man spenderar ju ändå 12-16 timmar varje vecka hos dem.

          Comment


          • #35
            Originally posted by Persa View Post
            Tack RT.

            Jag har till och med umgåtts med tanken på att efterfråga en samtalspartner för att försöka reda ut mina tankar och verkligen få ur mig detta.
            Men jag vet inte vart jag ska börja.
            Så jag står och stampar och försöker hålla en fasad.
            Samtidigt som det skriker inuti av oro, ångest och otålighet.
            Borde det inte på enheter som dialysen och kardiologsektionen finnas kuratorer kopplade till verksamheten/sjukhuset? Kan ju inte vara någon ovanlighet att människor som är patienter där upplever stress, oro och rent av ångest..

            Kolla med personalen, alternativt din läkare, så kan de säkert förmedla kontakt eller till och med remittera dig till någon utanför sjukhuset om det skulle kännas bättre.

            Comment


            • #36
              Problemet är väl lite att ju fler kontakter med vården man har desto mindre möjligheter att arbeta har man.
              Vilket i sin tur gör att man får mer tid att umgås med de där tråkiga tankarna.

              Men ändå.
              Någon att ventilera sin oro med, kanske bara för att få ur sig det verbalt.
              Kanske höra sina egna formuleringar så att man kan bearbeta dem.
              Det är så enkelt att trycka undan tankar och gömma dem till dess man står inför fullbordat faktum och måste agera NU.

              Comment


              • #37
                Så....
                Nu är det nära.
                Läggs in nästa vecka.

                Vet inte om jag vill detta.
                Tveksam till om jag har något val.
                Måste se till hur min framtid ska kunna se ut.
                Får lov att acceptera att det är på det här viset.
                Kroppen är skit, men hålls upprätt med mediciner och operationer.

                Det här blir nog bra.

                Comment

                Working...
                X