Announcement

Collapse
No announcement yet.

Oro i kroppen

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Oro i kroppen

    Har under en längre tid känt mig orkeslös.
    (Rent fysiskt alltså)
    Blir andfådd av minsta ansträngning.

    Inledningsvis var jag helt övertygad om att det berodde på taskig kondis.
    (Troligen är det en bidragande orsak)
    Men det räcker inte som förklaring till det skick jag är i.

    Efter ett par år av kraftig tvekan inför att söka hjälp, har jag nu kontaktat vården.

    Ska in för att göra en KOL-utredning.
    Man kunde ju tro att det faktum att man fått en tid för detta skulle göra att man får lite lugn och ro i kroppen.
    NEJ.

    Jag har nog aldrig haft så många funderingar på om det finns något hopp om att kunna återfå en gnutta av "normal andning".
    Det skulle vara rätt.
    Men om den hjälp som finns endast bromsar eventuell sjukdom i det stadium den är nu..... hur ska jag då hantera min situation?
    Den nuvarande situationen är inte ett riktigt liv att leva.

    Finns framtiden eller är den bara en illusion som man målar upp för sig själv för att orka spela spelet som den glada och bekymmerslösa personen om man under hela livet har velat vara?



  • #2
    Hej Persa




    Det är svårt att veta - men nog tror jag det finns ett gott hopp om att kunna sakta ner den negativa process du upplever. Samt att det kan finnas möjligheter att delvis eller eventuellt i hög grad kunna reversera eller iaf motverka den situation du varit i. Förstår dock att det kanske inte känns så för dig - och att det i sig själv kan vara jobbigt att handskas med.

    - Hur står det till med olika yttre stressorer i ditt liv (fysiska såväl som psykiska)?
    - Håller du på med någon form av återkommande/regelbunden Fysisk träning?
    - Håller du på med någon form av återkommande/regelbunden Psykisk träning?
    - Röker du eller/och har någon annan form av mer eller mindre skadlig ovana?
    - Hur ser din kost ut? T.ex. en genomsnittlig dag/vecka? Hur ofta äter du ungefär?
    - Några kända allergier eller/och någon påvisad astma?
    - Har du ofta varit sjuk/dålig på ett eller annat vis? Isf vad "brukar" du då drabbas av?


    Mvh
    /Lenny

    Comment


    • #3
      Såklart att du känner oro, det är ju fullt förståeligt och mycket mänskligt. Du har säkert varit rädd inombords ett längre tag och dragit dig för att söka sjukvård utan istället hoppats på att det skulle handla om enklare problematik som att du är otränad och har dålig kondition.

      Naturligtvis så finns det en framtid, det är ju inte alls säkert att du har KOL men även om du har det så finns det mycket framtid kvar. Men det finns såklart åtminstone EN självklar omständighet som man inte kan undgå att tänka på och som behöver åtgärdas *asap* under förutsättning att den är aktuell för dig. Det är förstås rökning som du förstår. Så, röker du?

      Som sagt, inte alls (lite beroende på vika förutsättningar som gäller i ditt fall) säkert att det måste röra sig om KOL. Så ta inte ut några sorger i förskott. BRA att du sökt sjukvårdens hjälp för att påbörja en utredning på lungklinik.

      Sedan är det gäller att spela spelet som glad och bekymmerslös person så finns det väl ingen anledning att spela glad och bekymmerslös? Var glad när du är glad och var bekymmerslös om du är bekymmerslös. Men glöm inte bort att normaltillståndet inte innebär en kontinuerligt glättig och bekymmerslös tillvaro. Kanske kan du vänta till dess du får åtminstone något besked om vad det handlar om i ditt fall innan du gör en eventuell kalibrering av den personlighet som du visar upp och skulle diagnos/besked inte bli det önskade så finns all möjligheter att få tillgång till en samtalskontakt som kan hjälpa till med att kalibrera sig till nya och ev. oönskade besked samt till de förändringar som det kan komma att kräva av den person/fasad som man lagt ner mycket möda på att bygga upp.

      M E N... även om beskeden är odelat positiva så kan du ju fundera på om inte även det kan vara en särskilt välsignad anledning att ta chansen att försöka våga visa och vara/bli sann mot dig själv och den du verkligen innerst inne ÄR, inte bara den du av någon anledning önskar att du skulle vara..

      Hoppas på positiva besked för din del, Persa!

      //RT.
      Last edited by RoughTimes; 2015-12-02, 20:05.

      Comment


      • #4
        Hej Lenny, och Hej RT

        Stress - Ja. I huvudsak psykisk. (Arbetsrelaterad)
        Stress - Fysisk, sjukdomar som tar en del på kroppens reserver, om det är det som avses med frågan.
        Fysisk träning - Nej, då jag inte orkar, blir andfådd av att promenera! Har tidigare varit i ganska regelbundenträning. ca tre ggr/veka.
        Psykisk träning - Förstår inte vad som avses.
        Rökning -Ja, eller har rökt snarast, lagt ned det då det känns som en viktig punkt oavsett orsak.
        Kosten - Ja, har pga andra sjukdomar kontakt med dietist. Äter tre mål om dagen. (och räknar inte kaffe och kaka till måltid.)
        Allergier - Ja. En del svåra, och dessutom Astma genom hela livet.
        Övrig sjukdom - Har haft återkommande fall av rosfeber ca 1 ggr/år senaste tre åren, har njursvikt och ca 30% kvar av njurfunktion, på en njure och den andra saknas helt. Hjärtat renoverat med dubbelt klaffbyte. Men jag känner mig inte sjuk, annat än just at det går tungt med andningen.

        RT.
        Jag har inte varit rädd inombords, jag har varit skräckslagen.
        jag såg hur min mor bröts ned till en spillra under ca 10 års tid innan hon slutligen fick lämna in och slippa sina plågor.
        Fruktansvärt att se, och samtidigt veta att det inte finns något att göra för att hjälpa. Det finns bara en väg ut.

        En framtid av det läge jag för närvarande är i är inte acceptabelt.

        Fasaden.
        Nu har jag kanske en mörk syn på livet, men det innebär inte på något vis att jag är negativ.
        Det roligaste jag vet är att vida och vända ord när man sitter i samtal med någon, att vrida på meningar så samtalet ger en mersmak och en underliggande eftertanke som långsamt briserar i ett skratt, när den nya syftningen bryter igenom och står klar för motparten i samtalet,.
        Betydligt svårare i skriven text.

        Min oro är mest att bli dömd av läkare för min tidigare rökning, jag ser det i nuläget som ett sätt att med stor tyngd skuldbelägga den som söker hjälp i en svår situation.
        (Därför har jag tvekat så länge med att söka hjälp, därför ...och det faktum att jag är skräckslagen inför det möjliga beskedet.)
        Skammen över rökningen ÄR påtaglig, och behöver knappast poängteras ytterligare till någon som har uppnått mi ålder, och gjorde valet med rökningen som 14-åring.

        Tack för att ni lyssnat och tagit er tid att svara!

        Kram
        / Persa






        Comment


        • #5
          Persa, jag förstår verkligen att du har varit skräckslagen Du har dessutom tvingats ta del av betydligt mer än din beskärda del av riktigt allvarliga kroppsliga sjukdomar.

          Mtp. det du berättar om njurfunktion och dietist så tänker jag att du kanske kan riskera att ha insulinkrävande diabetes också, fast det kan ju såklart vara fel. I vilket fall som helst så är det jättebra att du tagit kontakt med sjukvården angående dina lungbesvär. Men jag funderar på om du inte borde gå på regelbundna kontroller av ditt hjärta mtp klaffoperationerna... så du inte har en begynnande hjärtsvikt alltså. Symptomen där är väldigt lika KOL, men behandlingsalternativen betydligt fler. Men förmodligen borde kardiologerna ha upptäckt det i så fall när de lyssnat på ditt hjärta och dina lungor samt kollat av ev .hosta och bensvullnad. Men som sagt, symptom och insjuknande kan vara smygande och både lurigt och lätta att missa så det finns NOLL anledning att ta ut några sorger i förskott, alternativa diagnoser kan vara flera.

          Du kommer inte att bli dömd av läkare och övrig sjukvårdspersonal (om du inte har en sjujäkla otur och träffar på en riktig hälsofascist, men även dem hinner ödet ikapp förr eller senare) för att du har rökt. Både på lungan och på kardilogen så jobbar de varje dag med patienter som lider av sviterna efter rökning. Du är så långt ifrån ensam som du kan komma och det finns inget att skämmas för. Summan av lasterna är konstant och de allra flesta har varken anledning eller dumhet nog för att slå sig för bröstet för att de själva inte är drabbade av någon sjukdom.... ännu!!! Du har dessutom gjort det som många aldrig klarar av, du har slutat och det finns all anledning för dig att vara stolt över dig själv. Heja dig!

          Kram!

          //RT.

          Comment


          • #6
            Tack RT.
            Det värmer.

            JO, jag har funderat på det där med hjärtat om det är något skit där, igen.
            När hjärtat pajjade för massor med år sedan så var ju faktiskt benen svullna också eftersom jag inte lyckades ventilera och transportera bort vätska i den utsträckning som krävdes.
            MEN, eftersom jag går på kontroller för hjärta och för njure med en någotsånär regelbundenhet så borde det ha kommit fram vid tidigare besök tycker jag.
            Det är ju även så att jag tycks ha förstått att lungfunktionen även fungerar för att ventilera ut vätska ut kroppen.

            Men såklart, jag avvaktar undersökning, även om det känns fantastiskt olustigt och det verkligen kryper i kroppen.
            Så att jag började skriva här om detta, var nog mest för att jag skulle försöka vräka ur mig några tankar för att få lite lugn och ro.

            Jo, Tyvärr ha jag lyckats stöta på dessa läkare som är som en terrier när det gäller rökningen.
            Dvs så snart de fått klart för sig att jag rökt, då har det inte pratat om annat.
            Och dessutom använt mitt 14-åriga jag som slagträ för att bulta ned mig i skoskaften med de krävande frågorna, Varför började du? varför har du inte slutat tidigare?
            Det är retoriska frågor som inte går att besvara.
            Vilket skapar en stress på sitt vis, och det är nu den typen av frågor som jag inte vill ha.
            Såna frågor som jag hr en viss skräck inför, jag vet inte hu jag vill reagera!




            Igår, kom ett annat beskt besked.
            En man som vi har lite i utkanten av bekantskapskretsen, har fått diagnostiserat cancer i bukspottkörteln.

            Comment


            • #7
              Nu närmar sig den där spirometrin.
              Torsdag.....

              Har haft lite svårt att komma till ro ett par kvällar eftersom jag legat och funderat omkring detta.

              Eventuella tråkiga besked Torsdag och sen en julfest på Fredag.

              Känns som om det är bäst att försöka vara på topp just nu, och då är det nog knappast läge att vara trött.
              Vill ju inte lägga en mörk matta över en julfest.

              Comment


              • #8
                Jahapp.

                Är det över?
                Finns det någon möjlighet att kunna leva vidare?

                Nyss diagnosticerad med KOL.
                Vet inte riktigt hur jag ska smälta detta.

                Förvisso i steg 2 = Lindrig.
                Men ändå... eftersom det är en ej botbar åkomma.
                Hur lång tid innan det är steg 3?

                Får se... det går lite runt just nu... och då ska jag försöka jobba också.
                Om jag verkligen anstränger mig så kan jag fokusera på jobbet en stund, men så snart det blir minsta uppehåll i arbetet, eller någon störning överhuvudtaget så tappar jag fokus och funderingarna runt sjukdomen kommer krypande.

                Kan jag berätta det för någon i min omgivning? (Så klart att jag kan, men frågan är om jag vill.)
                Jag vill inte ha en massa ojjande och gråtande människor omkring mig.
                Som jag tror att jag sade så dog min mor i KOL för några år sedan.
                Detta bärs med som ett tungt ok på familjens axlar fortfarande, och jag vill inte slita upp dessa sår en gång till

                Känns lite halvt hopplöst.
                Ska jag blåljuga och smussla med detta så länge jag kan?

                FAN...
                Min enda bundsförant!
                Vilken väg jag än väljer kommer det att bli fel!







                Comment


                • #9
                  Ledsen för diagnosen du har fått. Kan tyvärr inget om sjukdomen så jag har inga råd.

                  Comment


                  • #10
                    Okej, det blev som du befarade alltså :-( Jobbigt besked att ta in, i synnerhet med tanke på vad som hände med din mamma. Det är svårt att gradera mellan pest och kolera, men trots allt kan jag säga att om du jämför med det besked som din vän fick för några dagar sedan då h*n diagnosticerades med pancreascancer så skulle jag personligen välja KOL om och om igen. Ingen tröst kanske, men i ett sådant här läge så skadar det kanske inte med ett visst perspektiv och lyckas man därutöver tillägna sig inställningen att "det kunde varit värre" så blir livet åtminstone lite lättare.

                    Har du fått ordentlig information om sjukdomsförlopp etc.? Doktorer är tyvärr inte alltid de som är mest lämpade att informera om konsekvenser, förlopp, utsikter, behandlingsalternativ, livsanpassningar, psykosociala och familjära implikationer etc. Det brukar finnas sjuksköterskor som är specialinriktade mot olika sjukdomsområden som vanligtvis är mycket bättre på att öka förståelsen för och tron på en vidgad framtidshorisont på alla tänkbara sätt för den som drabbats av sjukdom. Inte minst psykosocialt inom familjen, släkten, vänner och arbetsliv.

                    Beroende på graden av egen beredskap så tycker jag att du kan överväga att vänta med att berätta (iaf. för andra än möjligen den/de allra närmaste) till dess du hunnit skaffa dig information och landat lite i det besked du fått idag.

                    Jag tror väl egentligen inte på att "blåljuga och smussla" inför din familj och nära vänner, egentligen inte heller på ditt jobb då det förmodligen kan vara märkbart att din ork är påverkad. Bättre att vara uppriktig med vad det handlar om, man ska inte underskatta människors förståelse, hjälpvilja och överseende när de väl vet vad saker och ting egentligen handlar om.

                    När du själv har bra och allsidig (dvs. inte domedagsfokuserad) information så bör du inte heller behöva drabbas av en massa ojjande och gråtande människor som behöver tröstas av dig. Kan du förhålla dig lugn och saklig och ge nyanserad information så bör även din omgivning kunna förhålla sig balanserad. Finns det vissa som du inte tror kan hantera något som helst påfrestande besked så be någon av dina mer stabila anhöriga att informera den/de personerna. Vissa människor har tyvärr en förmåga att få vilket traumatiskt besked som helst rörande någon annan att handla om dem själva och det trauma som de utsätts för bara genom att få andras tråkigheter berättade för sig (dessvärre brukar sådana människor också vara ivriga att ständigt vara först med att veta allt, trots att de egentligen inte kan hantera något som helst annat än "guld och gröna skogar")

                    Du har mycket kvalitativt liv kvar, Persa... kanske inte exakt som det har varit men ändå med livskvalité. Du har ett tidigt stadium och bäst av allt så har du slutat röka redan innan du fått diagnos och det är guld värt!

                    //RT.

                    Comment


                    • #11
                      Tack RT.

                      Jag har fått utskrivet en "grundmedicinering" som jag ska köra på med och så blir det ett ytterligare samtal och en genomgång i mitten-slutet januari.
                      Men vid gårdagens möte med det beskedet lyckades jag inte formulera en enda fråga.
                      Trots att jag hade ett flertal frågor som jag hade tänkt ut i förväg, men jag hittade dem inte bland alla andra tankar som gick runt i huvudet.

                      Den som jag känner att det kommer att bli allra svårast att säga något till är min far.
                      Han hade ju den absolut mest intima kontakten med sjukdomen när min mor genomled den.

                      Jo jag är medveten om att det blir en del saker som måste förändras.
                      En fundering som återkommande poppar upp är, "kommer jag att bli en belastning för familjen?"
                      Då menar jag att mina insatser blir mer begränsade och jag hamnar på en stol från vilken jag bara kan titta på medan andra utför saker som jag tidigare gjorde. Dvs sånt enkelt som att fixa lite hemma, fixa med bilarna, klippa gräset, bygga om i någon del av sommarstugan. såna saker

                      Men eftersom det är i stadiet lindrig, så kanske jag kan medicinera och få vara med och utföra en stor del av samtliga sysslor ett bra tag till.
                      (Förhoppningsvis)

                      Just nu ska jag lägga fokus på mitt arbete och se o jag inte kan lyckas slå undan dessa tankar, åtminstone några timmar.
                      Om jag skulle sitta hemma och bara fundera omkring detta..... oj oj.


                      Comment


                      • #12
                        Inget ovanligt att det blev helt blankt när du till slut fick det besked du befarat så länge..men du har god tid på dig att formulera alla dina frågor till i januari när nästa besök är planerat. Se bara till att skriva ner dem på papper, och ännu hellre att även ha en involverad och balanserad anhörig med dig, som kan hjälpa dig att ställa frågorna och fram för allt att lyssna till (och komma ihåg) svaren.

                        När det gäller din pappa så är han ju just din pappa, det är inte du som är pappa till din pappa. Under förutsättning att han inte på grund av ålder eller sjukdom har hunnit bli senil eller på annat sätt otillräknelig/indisponibel, för i så fall så går ju tyvärr (föräldra)ansvaret över på barnet vilket i det här faller är du.
                        Men så länge det går så tycker jag att man ska sträva efter att låta varje generation få fortsätta att sköta sin givna roll, så länge de är villiga och kapabla till det. Det finns något terapeutiskt och läkande i att känna igen sin roll/uppgift, likväl som att vara behövd och betrodd i egenskap av den roll man innehar. Alltså, klarar och vill din pappa få vara pappa till dig, så låt honom få fortsätta att vara det. Låt honom få trösta och stötta dig och överta inte hans roll och ansvar om du inte är därtill nödd och tvungen. Det finns en lindring och en befrielse för honom i att tillåtas att få fortsätta att effektuera sin kärnroll, i det här fallet som förälder till dig.

                        När det gäller din närmaste familj, om det nu är enbart din fru eller om du fortfarande har hemmavarande och ickevuxna barn, så kan du kanske försöka vara väldigt uppriktig med dem utan att därför belasta dem alltför mycket. Vara klar med att du vill, så länge du bara förmår, att fortsätta att göra det som du är van att göra i er familj. Men var samtidigt tydlig med dem att när orken sinar, så ska de vara förberedda på att vissa saker plötsligt blir omöjliga att genomföra trots att du verkar precis som vanligt så länge du sitter stilla. Är du tydlig och rak med dem så vet de att du gör det du kan, alltid och så långt möjligt är, och när du inte gör det så vet de varför..

                        Styrkekram!

                        //RT.
                        Last edited by RoughTimes; 2015-12-11, 21:22.

                        Comment


                        • #13
                          Tack RT

                          Jo, min far är "ganska" klar.
                          Men har en del trubbel med pumpen.
                          Dessutom var det han som under X antal år tog hand om min mor när hon gick igenom samtliga stadier av denna sjukdom.
                          Han var dessutom med henne när hon dog, i bilen efter en shoppingtur, som tydligen blev för stor belastning.
                          Trots att hon vid det tillfället endast åkte runt i butiken i rullstol.

                          Jag vill inte belasta ungarna med detta heller, inte än alla fall.

                          För några år sedan gav jag ett sånt tråkigt besked till dem.
                          Då hade jag en tumör. som tack och lov var operabel, så det löste sig, men det var ändå en liten belastning.
                          Nu var väl inte tumören något som var direkt livshotande eftersom det var tidigt upptäckt. Men ändå.

                          För ytterligare ett antal år sedan åkte jag dit på ett hjärtproblem som innebar rätt omfattande ombyggnationer av hjärtat.
                          Den gången var det betydligt mer livshotande och under en period var det en balansgång mellan att kila vidare och att fortsätta framåt.

                          Denna gång finns inte något hopp om bättring.
                          Det är denna hopplöshet som jag inte vill lägga på min familj, eller snarast, jag vet inte hur jag ska framföra det utan att någon sa börja må illa.
                          Hittills har jag inte ens pratat med min fru.
                          Så om du förstår har jag inte någon som jag vill ta med mig vid ett möte i januari.

                          Grundmedicineringen ger ungefär 11% ökning av funktionen på lungorna.
                          Men precis som du säger så är det ingen som skulle kunna tro att något är fel om jag bara sitter, då är jag ju inte andfådd och den här skiten syns inte utanpå.

                          Comment


                          • #14
                            Inte helt oväntat, men ändå "plötsligt" har jag fått veta av min läkare att jag ska åka på "samtal" om dialys.
                            Min njurfunktion är nu så dålig att det är dags att börja ta tag i detta med krafttag.

                            Comment


                            • #15
                              Long time, no see... jag har funderat många gånger på hur du har det. Fast det här beskedet hade ju kunnat vara roligare, har du alls någon aning om vilken form av dialys det blir initialt..

                              Styrkekram!

                              //RT.

                              Comment

                              Working...
                              X