Announcement

Collapse
No announcement yet.

Mår helt enkelt inte bra..

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Mår helt enkelt inte bra..

    Jag har velat skriva det här otroligt länge, dock inte kunnat få ut det i skrift på grund av att jag tenderar att aldrig kunna slappna och då kan jag bara inte, men det här är direkt straight up för jag orkar inte känna likadant mer.
    Läser man ovanstående låter det som ett direkt avskedsbrev, sorgligt. Men situationen är minst sagt sorglig, kan då aldrig jämföra mig med de som känner sig psykiskt ostabila ordentligt, men sedan gnäller jag sällan så jag vet inte ändå. Däremot är att vantrivas i sitt tänk, sitt "jag" i helhet minst sagt lidande livskvalitét, och vad är då livet till skillnad från de som aldrig försökte, mer än ett medvetande emellan, egentligen?
    Situationen bottnar, jag vet inte, fastän då lite men då spelar många avgörande faktorer in..
    Hur skriver man egentligen ett sådant här inlägg för att landa kring en lösning? Såhär är det hela tiden, frågor. Ältande, oroande. Svårt att leva i nuet och mår som sagt, inte bra. Skrattar inte, gråter inte. Många gånger har jag velat byta liv med någon som tom har det riktigt mycket sämre, fastän som hittat sig själv åtminstone. Jag menar sämre som ekonomiskt, familjärt kanske.
    Länge låg personligen min undangömd. Kunde vara en riktigt härlig och frisläppande individ till de jag kände låg på samma nivå, men de är få. Haft andra potentiella vänner med många men sumpat det då jag inte kunde upprätthålla min mask. Har kunnat, (med lite arbete), en tid ändå kring trots min hälsa. Jaja, bubblan sprack tillslut så då ansågs man som tråkig för man bara inte kunde "släppa loss" antagligen, för hela tiden var man i dået eller framtiden tankemässigt.
    Ur ett ljust som får mig att tro lite, så är ett så litet men viktigt perspektiv på saken att jag är duktig på det jag försöker mig på, men slutat snabbt, tvivlar. Såhär har det alltid varit. Fällben deluxe person, haha..
    Jag äts uppifrån av att ständigt vakna, gå, göra, prata, med gråa tillsägelser och nyanserat av grått
    Nyss blev jag faktiskt stämplad som ointelligent, hos en psykolog. Gjorde en utredning och ja. ständigt tänkande kring mig själv och mina applicerande, (på världen), saker jag gör, vägar jag tar, (i fel riktning) ofta (!!), kanske gjorde att jag blev bemött på det sättet, för vem vet innerst inne att jag kan så mycket mer? Jag tror bara inte på mig själv. Med rätt person skulle jag nog få mycket motivation till slutföranden, idéer, tips, vänskap. Men jag har förstört för mig själv hittilts. En självbild och en sen funnen identitet, (eller har den hittats (?), har gjort att jag är i en värld där ingenting känns roligt längre. Små händelser kan kännas exalterade, men allting återgår sedan till att vara jag efter möten ex med människor jag tycker om. Familjen är ju inte minst hjälpande händer, men ingen utav de når ut till mig vill sägas..

    Många gånger kommer en sorts kick av vilja, motivation, positivt tänkande och allt det där inkluderat. Då går det undan men trillar ju tillbaka, givetvis.
    Känner mig värdelös. Har utseendet och självförtroendet, men sanningen hinner ikapp kan man säga? Kan inte säga jag misslyckats med tjejer som annars någon kan få för sig skulle vara ett bakomliggande problem, heller inte människor generellt - men mitt sätt är inte långsam med att visa det jag försöker bli av med, nämligen att bara kunna vara..
    Accepterar heller inte mig själv för den jag är, eller gör. Allt bottnar i dålig självbild trots allt. Jag hade kunnat fortsätta skriva i dagar, men det här är väl ändå en "god" bild utav situationen? Hur fan gör man?! Och den stora frågan, är man deprimerad? Har som tidigare nämt att jag genomgått skeden så inte mycket tär på mig utan att jag behöver inse av någon annan att jag antagligen inte mår så bra.. :/







  • #2
    Nu kanske jag misstolkar dig helt, men kan det vara så att du växlar mellan en rätt grandios syn på dig själv och att tycka du är värdelös? Att det är en del av problemet?

    Är en del av mitt problem. Jag måste få vara "speciell" och i mitt fall så har jag turen att ha en omgivning med familj och vänner som bjuder på det, får mig att känna så. Och jag har också tendensen till att analysera eller tro mig veta bättre än terapeuten eller andra jag möter. Det där om att du upplever att du skulle ha blivit "stämplad som ointelligent" av psykologen får mig att misstänka att du kanske lider av det problemet också.

    Jag har träffat sju olika terapeuter. Och även om jag inte egentligen tror att det är så ovanligt att pendla mellan den grandiosa synen på sig själv och att se sig själv som värdelös, så verkar samtliga ha blivit väldigt förvirrade av detta. Inte passat in i deras "regelbok" och därför gjort det svårt för dem att arbeta med mig. Nästan lite rädda för mig.

    Sedan kan det också vara så att du är smartare än andra, men då samtidigt dålig självkänsla. Vilket också i så fall för dig svår att hantera för vissa terapeuter.

    Sedan finns andra saker (om nu skulle stämma in på dig) som komplicerar saken. I mitt fall är jag så otroligt rädd att inte prestera, inte vara smart, inte klara av, inte vara älskad, att jag utvecklat ett enormt flyktbeteende. Jag kan på mindre än en sekund "tömma huvudet". Vilket kan låta som en välsignelse jämfört med hur du istället låter känslorna välla över dig och hamnar i grubblandet. Massor av känslor.

    Men känslorna som du inte kan skjuta undan gör också att du behövt agera. Vilket det låter som du gjort, du har sökt hjälp.

    En annan sak är rädsla. Att den också är en del av grunden för flykten. Låter lite som att du också är rädd. Därför kanske medvetet saboterar för dig själv. Bättre misslyckas och känna smärta direkt, än att oroa sig och vara rädd. Vill inte riskera att bli besviken på att inte kan vara den där grandiosa människan.

    Nu har jag inte löst problemet utan överlever bara. Men flykten gör ju att jag inte direkt "lider" i vanlig bemärkelse. Har ingen ångest. Men livet passerar utan att jag riktigt är med.

    Fast helt sant är det inte. Upplever många små fina stunder. Möten. Segrar. Bara inte den nivå min grandiosa sida skulle vilja nå. Och är övertygad om att jag hade nått om inte haft den andra sidan.

    Jag har ju som sagt inte lyckats lösa problemet men vad jag *tror* är nyckeln är att
    • Försöka dra ned den grandiosa sidan. Du får känna dig bra men ett accepterande att även om du är smart så finns många som är smartare. Speciellt då områden som inte är dina. Att även om du inte förstår det eller något i dig är misstänksam, så kanske din psykolog vet saker du inte vet. Att mer ofta bara flyta med och lita på andra.
    • Försöka jobba med känslorna av värdelöshet. Själv så försöker jag motverka med egna inre mantran "Du är inte sämre än någon annan", "Det där var ingen stor sak" och annat för att hantera olika situationer. Men framförallt upprepar jag inom mig när de känslorna och tankarna kommer, mantrat "Du är bara människa knet!". Att försöka hitta ett accepterande av att vi människor av naturen är felbara. Icke-perfekta. Att det är ok att vara "mänsklig".
    • Lära dig uppskatta det lilla. En liten sak du fixat eller gjort. Ett vänligt leende av biträdet i affären. Ett samtal med bilreparatören. Hittar en fin sak på andra hand som du köper. Eller något annat.
    • Hitta rätt hjälp. Jag tror på terapi men det är förtvivlat svårt att hitta en bra terapeut. Men sök tills du hittar någon som kan hjälpa just dig.
    Jag är ingen expert och vet inte om mitt svammel om mig själv gör någon nytta.

    Comment

    Working...
    X