Announcement

Collapse
No announcement yet.

Råd ang spänd kompisrelation?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Råd ang spänd kompisrelation?

    Hej, detta är första gången jag skriver ett inlägg här på Terapisnack, så det ska bli intressant. Jag ska försöka att inte bli alltför långrandig, men risken finns...

    Jag skulle vilja ha lite tips och råd kring kompisrelationer.

    Jag har en väninna som jag har känt större delen av mitt liv. Hon och jag, plus min tvillingsyster, har funnits för varandra i vått och torrt.

    Men nu känns det som om vi har kommit till ett viktigt vägskäl i livet, där vi kanske måste gå skilda vägar. Jag vet inte om det är något permanent eller tillfälligt.

    För att förstå min situation så måste vi backa tillbaka ca 20 år, då min väninna började träffa killar. Sen dess har det i princip alltid funnits killar i hennes liv, ibland långtidsförhållanden, ibland korta. Tyvärr har de flesta av dessa visat sig vara av den mindre bra varianten.

    Min väninna har alltid varit öppen med så gott som allt, har sällan hållit något tillbaka och har involverat mig och min syster i allt. Detta har jag nu insett har varit på både gott och ont...

    Hon avslutade nyligen ett långt förhållande, där hon sällan var till freds, och de sista åren var allt negativt vilket jag ofta fick höra.

    Efter ca 3 månader så träffade hon en ny kille, och efter mindre en 2 månader så bodde de ihop. Nu efter ca 4-5 månaders förhållande så har det varit tre 'major stuff' med denna kille, inga småsaker kan jag säga! plus en del andra småsaker (vad han säger, gör mot henne) som får alla mina varningsklockar att ringa. Jag har försökt vara försiktig med vad jag säger, för att inte trampa henne på tårna, då det är känsligt sånt där.

    Men nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag orkar inte mer (det är varit mycket för mig personligen också, som jag dealar med just nu, så det blir liksom för mycket alltihop tillsammans).

    Så denna gång har jag försökt prata med min väninna, försökt få henne att lugna ner sig, att inte kasta sig huvudstupa in i nästa förhållande. Men det örat ville hon inte lyssna på.

    Nu efter 3 månader och mer eller mindre dagligen få sms/mail/fb medd om hur hon mår, hur killen är osv. så har jag varit en aning mer öppen med vad jag anser om allt det här.

    Men då är jag och min syster bovarna helt plötsligt.

    Hon säger att hon behöver vårt stöd, men om vi inte kan ge henne det så får hon ta det.

    Själv känner jag mig som en urvriden disktrasa som kastas åt sidan, för uppenbarligen så anser hon att tystnad och passivitet från min sida är "stöd". Men nej, jag orkar inte längre titta på när jag ser hur hon sjunker allt djupare och djupare. T.o.m. min familj börjar undra vad som har hänt henne, hon är som ett spöke.

    Jag blir också förvirrad av de mixade budskap hon ger. För när det första dåliga hände med denna kille så var det första gången som hon vände sig till mig och min syster och bad om hjälp, att vi skulle se på honom med opartiska/okära ögon, för hon visste själv att detta inte var något bra/sunt beteende (han tycks vara svartsjuk och har ett kontrollbehov som heter duga).

    Men nu när vi ger henne vår åsikt, så bemöts vi med kalla handen.

    Jag har god lust att ge henne fingret och säga "att vad som nu än händer, så får du skylla dig själv och kom för fan inte till mig och beklaga dig, för du har valt honom och då får du också ta konsekvenserna av det!".

    Usch, jag får så dåligt samvete för att jag känner/tänker så här, men efter 20 år av att se hur hon såras om och om igen, så orkar jag inte med mer.



  • #2

    Ge henne fingret inom dig men inte utåt, för det är dags nu att du släpper den roll du har för henne!


    Så, låt henne skicka sina SMS men svara inte. Om hon blir sur så skriver du bara "du vet vad jag tycker, jag kan inte ändra det som händer". Inget mer. Inte argumentera, inte förklara. Hon är vuxen och ansvarig för sitt liv. Och uppenbarligen antingen så i beroende av "någon" att hon är med vem som helst. Eller så är hon nu så invand att relationer ska vara drama att hon är beroende av det. Om träffade en lugn normal kille så skulle hon förmodligen inte ens bli intresserad eller i alla fall inte vara kvar.


    Hon har problem hon behöver ta i. Och det du gör är att medverka till att hon inte behöver. Du har spelat med i hennes spel, handlat om hennes behov. Och hon har kunnat fly undan. Så jag tror du gör henne en tjänst med att faktiskt sluta spela med. Hon måste hantera sitt liv och sina problem. Hon vet ju vad du tycker så inget du säger förändrar något.


    Du kan också om du vill "göra slut". Jag har en vän som jag hade nästan daglig kontakt med som lever i en destruktiv relation. Som "nästan" lämnade. Men så klart tillbaka igen, en evig soppa. Jag älskar henne som vän och sörjer hennes öde. Men jag har sagt allt som jag kan säga. Jag har stött på alla sätt jag kan. Så till slut blev det destruktivt för mig och jag tvingades säga att jag inte klarar mer kontakt. Att hon får höra av sig dagen då hon lämnat på riktigt. Då kan jag vara stöd, men jag kan inte vara i hennes misär och hennes beroende av en destruktiv man.


    Nu är hon en väldigt bra och klok människa (förutom då att fast med en komplett idiot) så hon klandrar mig inte vad jag vet. I ditt fall så kan det sluta mer illa, med massa elaka anklagelser och annat. Så säger inte du ska göra så, du måste hitta din väg.


    Men jag tror att oavsett om du säger det högt eller inte så tycker jag att du inom dig ska upprepa som en mantra "jag har sagt vad jag tycker, jag är maktlös, jag kan inte vara den som ska vara publik åt henne, hon är vuxen, hon måste ta tag i detta, jag är en bra vän men det finns gränser".....


    Jag är ingen expert. Glöm bara inte att du är bra. Du har ställt upp. Du har är en bra vän. Att du vägrar vara del i hennes drama ändrar inte på det, även om hon tycker det.


    Comment


    • #3

      Hej knet99, jättetack för din input, dina tankar och råd!

      Det du skriver är lite i dem banorna jag har börjat tänka, men att få det lite mer bekräftat känns som om jag i alla fall är på rätt väg.

      Det har nu varit tyst i ca två veckor från min väninna, då jag tillslut var tvungen att be henne backa, att jag kan inte leva upp till hennes förväntningar när det gäller att vara ett stöd för henne, inte på det sätt som hon tycks kräva. :-/


      Jag får helt enkelt ta ett steg tillbaka och, som du skrev så bra, ge upp min roll jag hade en gång för henne. Ju mer jag tänker på det, desto lättare känns det om hjärtat, som om en liten sten har lyfts i alla fall.


      Ha de gott!


      Comment

      Working...
      X