Announcement

Collapse
No announcement yet.

Komma vidare efter otrohet?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Komma vidare efter otrohet?

    Hej. Är helt ny här och hittade hit då jag sökte på ”tillit efter otrohet”. Jag hoppas någon här inne kan komma med konstruktiva tankar kring det enorma jobb som ligger framför mig och min man.


    Ok - ledsen för lång text nu.


    För en kort tid sedan fick jag reda på att han varit otrogen emot mig i ca 1,5 år. En utan den mest krävande perioden i vårt liv tillsammans - det började precis i samband med att vi fick vårt andra, mycket efterlängtade barn.


    Vi har varit tillsammans sedan väldigt unga år och byggt upp ett bra liv tillsammans under snart 20 år. (Är 37 resp 38 idag) Aldrig haft några större konflikter i ”vuxen ålder” och livet har rullat på fint med många roliga upplevelser o stunder tillsammans.


    Ändå hände detta. En kollega öppnade dörren och min man klev in. Allt började som ett stöd då kollegan i fråga hade det trassligt i sin relation, och sökte då stöd hos min man. Han kände sig uppskattad och behövd och på den vägen är det. Sen gick det inte att stoppa. Han fick känslor för henne och allt satte fart. Den ena lögnen avlöste den andra och tillslut var han så intrasslad att han inte kunde ta sig ur något. Varken vår familj eller relationen med henne. Detta har alltså han berättat för mig i efterhand.


    Jag själv märkte av en långsam förändring av honom. Personen jag levde med började bli irriterad, tåligt tålamod, avvisande och kritisk. Något som var helt främmande för mig. Under denna tid försökte han stöta bort mig så att jag skulle tycka allt var dåligt och själv ta beslutet att lämna - för han klarade det inte själv. Men jag vägrade och fortsatte kämpa - för trodde ju att vi mött en utmaning i vår vardag som vi kunde jobba med.


    Det finns mycket att skriva om det här, men summa summarum - nu när allt är uppe på bordet: Jag har pratat med o träffat henne, fått en bra bild av allt och jag och min man har en bra dialog kring allting. Vi har öppnat oss mot varandra på ett sätt vi aldrig gjort, vilket är bra. Vi har landat i att dörren öppnades för att han kände ett stort behov av att vara behövd, något dom han kände saknades i vår relation. Det var där allt började o det kunde hon erbjuda. Det var även fokus under deras relation, hans stöttande mot hennes alla utmaningar.


    Jag är givetvis oerhört sårad och besviken. Sliten i stycken och kan verkligen inte förstå att han gjort såhär emot mig. Jag känner inte igen den person han varit under all denna tid. Han påstår samma sak och kan idag inte förklara vad som hände och säger upprepade ggr att det känns som det inte var han som agerade på det sätt han gjort. Sant eller falskt - det vet man inte. Han visar stor ånger och har stort tålamod med alla mina utfrågningar och tårar. Han säger att avslöjandet fick honom att vakna upp och inse vad han vill och vad det var han saknade, och säger sig vill försöka reparera vår relation.


    Nu till min fråga. Är det någon som varit utsatt för något liknande eller som känner att man kan komma med konstruktiva tankar kring situationen? Jag älskar vår familj och kämpade för den och min man in i det sista. Jag vill att vi ska försöka lösa det här, om det går? Men hur? Hur ska tilliten byggas upp igen? Är det ens möjligt?


    Han kommer att flytta ut ett par månader för att vi ska få ett avbrott. Tanken är att vi på varsitt håll ska känna efter hur allt känns och om vi ska se framåt så ska det ske på ett ”nytt” sätt. Från början. En omstart. Vi kommer även att gå parterapi för att få hjälp framåt, åt vilket håll det än bär.


    Ledsen för mitt långa inlägg men det var svårt att hålla kort med tanke på all info som ändå känns som viktiga pusselbitar.

  • #2
    Inte varit utsatt vad jag vet, men jag tror tyvärr din man är långt mer egoistisk än var du kan föreställa dig. Jag tror dock att vi alla i "fel situation" kan göra saker vi sedan bittert ångrar. Eller förtränga saker, ljuga för oss själva. Så det är i och för sig inte konstigt att det händer. Vi är bara människor.

    Men detta var ju inte någon tillfällig sak när förlorade omdömet men ångrade sig. Utan systematiskt utan att bry sig om dig. Han har haft så många gånger då han kunde slutat, då han kunde berättat. Dvs oerhört egoistiskt, oerhört att göra mot dig och det finns ingen ursäkt. Att "bara människa" räcker inte till när varit otrogen i 1,5 år.

    Givetvis så vill han påskina att det liksom inte var "han", för honom kan man egentligen lita på. Och bekräftelsebehov är ju också ett standardsvar. Men han kunde valt att prata med dig, tala om hur han kände. Inget tvingade honom att inleda en relation vid sidan om. Det finns inget klart samband mellan orsak och verkan, vi människor har valet att kommunicera och redan ut.

    Och om han försökt prata med dig men du inte lyssnat så kunde han avslutat er relation. För den inte ger honom det han behöver.

    Jag hoppas du också inser att han gått med på, eller föreslagit, utflytt ett par månader troligen betyder att han då fritt kan träffa henne. Att han antingen vill slippa smyga ett tag eller att han vill testa på den nya relationen. Om nu inte hon dumpat honom och verkligen menat det.

    Det är också så att om hon dumpat honom så vill han ju inte "stå utan". Han har visar stort ånger men är ju inte ånger att han gjort så mot dig utan ånger att han ställt till det för sig själv. Hans tålamod och iver är naturligtvis för att han inte vill att du lämnar honom.

    Ni har barn och kommer alltid vara "familj" på det sättet. Men kanske då inte nödvändigtvis som ett par.

    Det är i prövningens stund som vi visar vem vi är. Vi kan både bli förvånade över andra men också över hur vi själva agerar i vissa situationer. Nu vet både du och han vad han är kapabel till. Det kommer att dyka upp nya på hans jobb, nya frestelser. Om han i 1,5 år kunde svika dig nu, vad gör att du tror att han inte skulle göra om det om chans ges?

    Men det är ditt liv. Du vet vad du behöver i en relation. Du bestämmer vad du vill tro. Du bestämmer hur du vill se på honom. Och du bestämmer hur många chanser du vill ge honom. Du har gett honom 547 chanser redan. En varje dag under dessa 1,5 åren då han kunde ha berättat eller avslutat.

    Det enda positiva jag kan säga är att jag tidigare trott att "paus" bara varit ett sätt att smidigt avsluta en relation eller naiv tro att det ska hjälpa. Men det finns en lång tråd på Terapisnack som jag tyvärr inte hittar längre där flera skrev och berättade att de efter en paus sedan fått en relation som varit bestående och mycket bättre än innan. De behövde pausen för att djupt inne förstå vad som är viktigt och vad de egentligen vill.

    Jag är ingen expert och har inte varit i samma situation. Jag hoppas att någon svara också om har varit utsatt och då lyckats reparerat relationen.

    Comment

    Working...
    X