Alla är fattiga all mår dåligt argument

[andla]

Besökte min flickvän och mådde dåligt (sjuk). Hade varit på besök hos doktorn som tog EKG. Ojämt hjärtrytm och tryck på bröstet. EKG visade ingen fara och jag fick medicinen Seloken. Hade inte sovit på hela natten. Kom hem och sov några timmar. Åkte till flickvännen men hade huvudvärk. Huvuvärken blev bara värre.

Jag förklarade för henne att jag var hos doktorn, hjärtat och EKG samt medicinen. Jag sa att jag mådde dåligt.
Hon förstod mig inte och det känndes som hon inte tog mig på allvar.
Hennes argument: Alla mår dåligt
Jag var förstås inte någon gentleman när jag kom och hon gjorde en grimas-liknelse hur jag såg ut när jag klev in i henne lägenhet.
Inte hade jag några blommor heller vilket hon påpekade.
Jag vet att hon har stora bekymmer och stress med att hitta jobb. Detta ett kapitel i sig som inte får plats här.
Jag vet att hon gråter och hon berättar det för mig just för den situation hon befinner sig i.
Jag vill gråta själv men jag kan inte det. Jag tror att något händer med psyket om man gråter. Det öppnar upp sig och blir lättare. Önskar att jag kunde gråta.

Efter besöket hos henne mådde jag otroligt dåligt. Jag misstänkte att det hela berodde på något jag ätit. Spydde halva natten och sen lyckades jag somna. Sov som en stock.
Nu mår jag bra tack och lov. Bad till Gud att han/hon skulle hjälpa mig genom natten.

Jag har skuldkänslor. Hon svarar inte på telefon. Jag bettede mig som en idiot. Jag var halvt borta när jag var hos henne. Men jag minns orden "Alla mår dåligt".
Jag försöker greppa och kategorisera detta. "Alla mår dåligt" eller "Alla är fattiga" eller "Det finns de som har det sämre".
Jag ska inte känna efter att jag mår dåligt för att alla mår dåligt.
Jag ska inte klaga på att jag är fattig för att alla är fattiga.
Jag ska inte klaga på att jag har det dåligt för det finns de som har det sämre eller mår sämre.

Det känns inte som man tar sig själv på allvar med dessa argument. Precis som att man vill sätta någon på plats som klagar.
Det farliga med det här är att om man börja tänka så här så börjar man normalisera t.ex sjukdom.
Min normalisering är nu ojämt hjärtryttm. Min doktor sa att det är vanligt.
Jag har normaliserat yrsel och att jag då och då får ont i magen av något jag egentligen inte borde få ont i magen av.
Jag normaliserar mer och mer med det som kommer med åldern.
Jag tror de flesta av oss normaliserar sjukdom och vi slutar ta det på allvar.
Därför kommer vi till läkaren för sent när vi har fått en livshotande sjukdom. Vi har vant oss vid alla symtom och problem.

Min fråga är hur kan man tänka eller tackla det här bättre?
Mvh Andla

[knet99]

Jag tror du överanalyserar. Det hon sa "Alla mår dåligt" betydde troligen inte alls de ord hon sa, utan kanske

Jag vet du mår skit och att du skulle behöva mitt stöd just nu. Men jag orkar bara inte. Har mitt eget skit och är så tacksam för alla gånger du ställt upp för mig. Men jag är bara människa. Menar verkligen inte att stöta bort dig när du behöver mig som mest och menar verkligen inte att förminska dina problem. Men jag kan bara inte, orkar inte. Jag klarar bara inte av att vara stöd just nu. Jag måste skaka av mig det, för att överleva.

Som du säkert vet så när vi inte orkar så finns olika sätt att hantera det, eller blandningar av flera. Hon kunde brutit ihop i gråt. Hon kunde blivit arg och skrikit. Hon kunde ha gått ut i natten, hon var offret. Hon kunde ha dumpat dig. Hon kunde blivit helt apatisk. Hon kunde somnat direkt i ren flykt.

Men det som hände denna gången var att hon avfärdade och förminskade din smärta. Och det var svårt för dig att den du älskar så behandlade sig så. Förståeligt.

Men du har valet hur du vill tolka detta. Du kan se det som mänsklig svaghet, något som du också hade kunnat hamna i. Och gå vidare.

Eller stanna i de ord hon sa och vad de möjligen skulle kunna betyda.

Jag är ingen expert, bara några tankar.