Besökte min flickvän och mådde dåligt (sjuk). Hade varit på besök hos doktorn som tog EKG. Ojämt hjärtrytm och tryck på bröstet. EKG visade ingen fara och jag fick medicinen Seloken. Hade inte sovit på hela natten. Kom hem och sov några timmar. Åkte till flickvännen men hade huvudvärk. Huvuvärken blev bara värre.
Jag förklarade för henne att jag var hos doktorn, hjärtat och EKG samt medicinen. Jag sa att jag mådde dåligt.
Hon förstod mig inte och det känndes som hon inte tog mig på allvar.
Hennes argument: Alla mår dåligt
Jag var förstås inte någon gentleman när jag kom och hon gjorde en grimas-liknelse hur jag såg ut när jag klev in i henne lägenhet.
Inte hade jag några blommor heller vilket hon påpekade.
Jag vet att hon har stora bekymmer och stress med att hitta jobb. Detta ett kapitel i sig som inte får plats här.
Jag vet att hon gråter och hon berättar det för mig just för den situation hon befinner sig i.
Jag vill gråta själv men jag kan inte det. Jag tror att något händer med psyket om man gråter. Det öppnar upp sig och blir lättare. Önskar att jag kunde gråta.
Efter besöket hos henne mådde jag otroligt dåligt. Jag misstänkte att det hela berodde på något jag ätit. Spydde halva natten och sen lyckades jag somna. Sov som en stock.
Nu mår jag bra tack och lov. Bad till Gud att han/hon skulle hjälpa mig genom natten.
Jag har skuldkänslor. Hon svarar inte på telefon. Jag bettede mig som en idiot. Jag var halvt borta när jag var hos henne. Men jag minns orden "Alla mår dåligt".
Jag försöker greppa och kategorisera detta. "Alla mår dåligt" eller "Alla är fattiga" eller "Det finns de som har det sämre".
Jag ska inte känna efter att jag mår dåligt för att alla mår dåligt.
Jag ska inte klaga på att jag är fattig för att alla är fattiga.
Jag ska inte klaga på att jag har det dåligt för det finns de som har det sämre eller mår sämre.
Det känns inte som man tar sig själv på allvar med dessa argument. Precis som att man vill sätta någon på plats som klagar.
Det farliga med det här är att om man börja tänka så här så börjar man normalisera t.ex sjukdom.
Min normalisering är nu ojämt hjärtryttm. Min doktor sa att det är vanligt.
Jag har normaliserat yrsel och att jag då och då får ont i magen av något jag egentligen inte borde få ont i magen av.
Jag normaliserar mer och mer med det som kommer med åldern.
Jag tror de flesta av oss normaliserar sjukdom och vi slutar ta det på allvar.
Därför kommer vi till läkaren för sent när vi har fått en livshotande sjukdom. Vi har vant oss vid alla symtom och problem.
Min fråga är hur kan man tänka eller tackla det här bättre?
Mvh Andla
Jag förklarade för henne att jag var hos doktorn, hjärtat och EKG samt medicinen. Jag sa att jag mådde dåligt.
Hon förstod mig inte och det känndes som hon inte tog mig på allvar.
Hennes argument: Alla mår dåligt
Jag var förstås inte någon gentleman när jag kom och hon gjorde en grimas-liknelse hur jag såg ut när jag klev in i henne lägenhet.
Inte hade jag några blommor heller vilket hon påpekade.
Jag vet att hon har stora bekymmer och stress med att hitta jobb. Detta ett kapitel i sig som inte får plats här.
Jag vet att hon gråter och hon berättar det för mig just för den situation hon befinner sig i.
Jag vill gråta själv men jag kan inte det. Jag tror att något händer med psyket om man gråter. Det öppnar upp sig och blir lättare. Önskar att jag kunde gråta.
Efter besöket hos henne mådde jag otroligt dåligt. Jag misstänkte att det hela berodde på något jag ätit. Spydde halva natten och sen lyckades jag somna. Sov som en stock.
Nu mår jag bra tack och lov. Bad till Gud att han/hon skulle hjälpa mig genom natten.
Jag har skuldkänslor. Hon svarar inte på telefon. Jag bettede mig som en idiot. Jag var halvt borta när jag var hos henne. Men jag minns orden "Alla mår dåligt".
Jag försöker greppa och kategorisera detta. "Alla mår dåligt" eller "Alla är fattiga" eller "Det finns de som har det sämre".
Jag ska inte känna efter att jag mår dåligt för att alla mår dåligt.
Jag ska inte klaga på att jag är fattig för att alla är fattiga.
Jag ska inte klaga på att jag har det dåligt för det finns de som har det sämre eller mår sämre.
Det känns inte som man tar sig själv på allvar med dessa argument. Precis som att man vill sätta någon på plats som klagar.
Det farliga med det här är att om man börja tänka så här så börjar man normalisera t.ex sjukdom.
Min normalisering är nu ojämt hjärtryttm. Min doktor sa att det är vanligt.
Jag har normaliserat yrsel och att jag då och då får ont i magen av något jag egentligen inte borde få ont i magen av.
Jag normaliserar mer och mer med det som kommer med åldern.
Jag tror de flesta av oss normaliserar sjukdom och vi slutar ta det på allvar.
Därför kommer vi till läkaren för sent när vi har fått en livshotande sjukdom. Vi har vant oss vid alla symtom och problem.
Min fråga är hur kan man tänka eller tackla det här bättre?
Mvh Andla
Comment