Jag har alltid varit väldigt styrd av mina föräldrar. Inte så sett att allt varit negativt, utan att de försökt hålla mig på rätt bana genom livet (t ex få mig att orka fortsätta plugga klart gymnasiet, peppat och funnits där, stöttat och tröstat när relationer kraschat, etc), men det tog t ex lång tid innan jag fick flytta hemifrån (jag var 21) trots jobb och lägenhet fixad just för att framför allt pappa inte trodde att jag skulle klara mig ekonomiskt (dvs att jag skulle slösa pengarna på annat, att jag är oansvarig. Vilket jag aldrig varit). Jag kan även bli tillsagd hur jag ska säga saker, vad jag inte får säga, etc.
Vi har en bra relation. Ända till punkten att det länge känts som om jag måste vänta tills de blivit senildementa eller gått bort för att våga leva mitt liv som jag vill, göra vad jag vill. Det känns fruktansvärt att skriva så, men känslan har vuxit inombords de senaste åren. Jag är 37 år och känner att de påverkar mig alldeles för mycket, de senaste 2-3 åren mer åt det negativa hållet även om vi fortfarande har en bra relation. Jag vet inte hur jag ska förklara det... Jag känner mig inte fri att leva mitt liv som jag vill, för om de inte passar mina föräldrar (vilken bil jag kör, vad jag vill jobba med, vad och hur jag väljer att äta, hur mycket jag tränar, om jag skaffar hundar, etc) så vet de exakt hur de ska göra för att dra igång min ångest och bli "vek".
Härom dagen tatuerade jag mig på underarmen. Något jag velat göra i 10 år men inte vågat just för att jag vet hur de kommer reagera och vad de kommer säga. Jag älskar tatueringen, men har nu gått med kraftig ångest sedan jag satte mig i bilen efter tatueraren var klar. Ångesten är så kraftig att jag till och från hostar för att bli av med obehagskänslan i halsen och övre delen av bröstkorgen. Jag kan inte sova, knappt äta och är bara utstressad. Allt för att jag vet att jag "tabbar mig".
Jag är jätterädd för att göra dem besvikna, jag är - tyvärr - en sådan personlighet som vill vara alla till lags. De hjälper mig dessutom sen i våras med en situation med arbetsförmedlingen och jag är rädd för att tappa det stödet, även om jag tror att jag reder upp allt på egen hand så är det lugnande att ha dem i ryggen.
Det känns så fånigt. Många jag känner springer runt med armar och ben tatuerade, ingen av dem våndas på sättet jag nu gör. Och detta är inte första gången. Pappa har alltid varit bra på att säga vad han tycker på ett sådant sätt att det sårar och skapar hög stress och ångest utan att bry sig nämnvärt vilka kanslostormar han sätter igång ("man måste få säga vad man tycker!"), men även mamma har blivit sådan ju äldre hon blivit.
Att jag är 37, mamma själv och kämpar för att få tag på ett jobb spelar ingen roll. Jag räcker inte riktigt till. Det gjorde jag inte när jag jobbade eller pluggade innan heller.
Min äldre bror blir inte bemött alls på samma sätt. Han har å andra sidan ingen ångestbild, ingen depression som kommer och går, bor många mil bort med sin sambo och har ett väldigt bra jobb. Ska man se det krasst så har jag alltid varit den misslyckade av oss (jag var den hela skolan mobbade, han var supereleven), även om jag alltid haft lägenhet att bo i och har kunnat betala för mig ur egen ficka. Nu lever jag ihop med en bra man med ett bra jobb och vi har hus och ett barn ihop, men inte heller där är de snälla alla gånger. Mycket ska ifrågasättas och man kan lämna mig med mängder av ångest och märkliga känslor.
Förlåt, jag vet att detta är jättesnurrigt. Det är knappt jag vågar fråga om ni har några råd att ge..?
Vi har en bra relation. Ända till punkten att det länge känts som om jag måste vänta tills de blivit senildementa eller gått bort för att våga leva mitt liv som jag vill, göra vad jag vill. Det känns fruktansvärt att skriva så, men känslan har vuxit inombords de senaste åren. Jag är 37 år och känner att de påverkar mig alldeles för mycket, de senaste 2-3 åren mer åt det negativa hållet även om vi fortfarande har en bra relation. Jag vet inte hur jag ska förklara det... Jag känner mig inte fri att leva mitt liv som jag vill, för om de inte passar mina föräldrar (vilken bil jag kör, vad jag vill jobba med, vad och hur jag väljer att äta, hur mycket jag tränar, om jag skaffar hundar, etc) så vet de exakt hur de ska göra för att dra igång min ångest och bli "vek".
Härom dagen tatuerade jag mig på underarmen. Något jag velat göra i 10 år men inte vågat just för att jag vet hur de kommer reagera och vad de kommer säga. Jag älskar tatueringen, men har nu gått med kraftig ångest sedan jag satte mig i bilen efter tatueraren var klar. Ångesten är så kraftig att jag till och från hostar för att bli av med obehagskänslan i halsen och övre delen av bröstkorgen. Jag kan inte sova, knappt äta och är bara utstressad. Allt för att jag vet att jag "tabbar mig".
Jag är jätterädd för att göra dem besvikna, jag är - tyvärr - en sådan personlighet som vill vara alla till lags. De hjälper mig dessutom sen i våras med en situation med arbetsförmedlingen och jag är rädd för att tappa det stödet, även om jag tror att jag reder upp allt på egen hand så är det lugnande att ha dem i ryggen.
Det känns så fånigt. Många jag känner springer runt med armar och ben tatuerade, ingen av dem våndas på sättet jag nu gör. Och detta är inte första gången. Pappa har alltid varit bra på att säga vad han tycker på ett sådant sätt att det sårar och skapar hög stress och ångest utan att bry sig nämnvärt vilka kanslostormar han sätter igång ("man måste få säga vad man tycker!"), men även mamma har blivit sådan ju äldre hon blivit.
Att jag är 37, mamma själv och kämpar för att få tag på ett jobb spelar ingen roll. Jag räcker inte riktigt till. Det gjorde jag inte när jag jobbade eller pluggade innan heller.
Min äldre bror blir inte bemött alls på samma sätt. Han har å andra sidan ingen ångestbild, ingen depression som kommer och går, bor många mil bort med sin sambo och har ett väldigt bra jobb. Ska man se det krasst så har jag alltid varit den misslyckade av oss (jag var den hela skolan mobbade, han var supereleven), även om jag alltid haft lägenhet att bo i och har kunnat betala för mig ur egen ficka. Nu lever jag ihop med en bra man med ett bra jobb och vi har hus och ett barn ihop, men inte heller där är de snälla alla gånger. Mycket ska ifrågasättas och man kan lämna mig med mängder av ångest och märkliga känslor.
Förlåt, jag vet att detta är jättesnurrigt. Det är knappt jag vågar fråga om ni har några råd att ge..?
Comment