Announcement

Collapse
No announcement yet.

Fast i ångestfälla.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Fast i ångestfälla.

    Jag har alltid varit väldigt styrd av mina föräldrar. Inte så sett att allt varit negativt, utan att de försökt hålla mig på rätt bana genom livet (t ex få mig att orka fortsätta plugga klart gymnasiet, peppat och funnits där, stöttat och tröstat när relationer kraschat, etc), men det tog t ex lång tid innan jag fick flytta hemifrån (jag var 21) trots jobb och lägenhet fixad just för att framför allt pappa inte trodde att jag skulle klara mig ekonomiskt (dvs att jag skulle slösa pengarna på annat, att jag är oansvarig. Vilket jag aldrig varit). Jag kan även bli tillsagd hur jag ska säga saker, vad jag inte får säga, etc.
    Vi har en bra relation. Ända till punkten att det länge känts som om jag måste vänta tills de blivit senildementa eller gått bort för att våga leva mitt liv som jag vill, göra vad jag vill. Det känns fruktansvärt att skriva så, men känslan har vuxit inombords de senaste åren. Jag är 37 år och känner att de påverkar mig alldeles för mycket, de senaste 2-3 åren mer åt det negativa hållet även om vi fortfarande har en bra relation. Jag vet inte hur jag ska förklara det... Jag känner mig inte fri att leva mitt liv som jag vill, för om de inte passar mina föräldrar (vilken bil jag kör, vad jag vill jobba med, vad och hur jag väljer att äta, hur mycket jag tränar, om jag skaffar hundar, etc) så vet de exakt hur de ska göra för att dra igång min ångest och bli "vek".

    Härom dagen tatuerade jag mig på underarmen. Något jag velat göra i 10 år men inte vågat just för att jag vet hur de kommer reagera och vad de kommer säga. Jag älskar tatueringen, men har nu gått med kraftig ångest sedan jag satte mig i bilen efter tatueraren var klar. Ångesten är så kraftig att jag till och från hostar för att bli av med obehagskänslan i halsen och övre delen av bröstkorgen. Jag kan inte sova, knappt äta och är bara utstressad. Allt för att jag vet att jag "tabbar mig".

    Jag är jätterädd för att göra dem besvikna, jag är - tyvärr - en sådan personlighet som vill vara alla till lags. De hjälper mig dessutom sen i våras med en situation med arbetsförmedlingen och jag är rädd för att tappa det stödet, även om jag tror att jag reder upp allt på egen hand så är det lugnande att ha dem i ryggen.

    Det känns så fånigt. Många jag känner springer runt med armar och ben tatuerade, ingen av dem våndas på sättet jag nu gör. Och detta är inte första gången. Pappa har alltid varit bra på att säga vad han tycker på ett sådant sätt att det sårar och skapar hög stress och ångest utan att bry sig nämnvärt vilka kanslostormar han sätter igång ("man måste få säga vad man tycker!"), men även mamma har blivit sådan ju äldre hon blivit.

    Att jag är 37, mamma själv och kämpar för att få tag på ett jobb spelar ingen roll. Jag räcker inte riktigt till. Det gjorde jag inte när jag jobbade eller pluggade innan heller.
    Min äldre bror blir inte bemött alls på samma sätt. Han har å andra sidan ingen ångestbild, ingen depression som kommer och går, bor många mil bort med sin sambo och har ett väldigt bra jobb. Ska man se det krasst så har jag alltid varit den misslyckade av oss (jag var den hela skolan mobbade, han var supereleven), även om jag alltid haft lägenhet att bo i och har kunnat betala för mig ur egen ficka. Nu lever jag ihop med en bra man med ett bra jobb och vi har hus och ett barn ihop, men inte heller där är de snälla alla gånger. Mycket ska ifrågasättas och man kan lämna mig med mängder av ångest och märkliga känslor.

    Förlåt, jag vet att detta är jättesnurrigt. Det är knappt jag vågar fråga om ni har några råd att ge..?

  • #2
    Att göra alla till lags är inte en personlighet utan något du lärt dig under uppväxten av olika anl. Tror din självkänsla blivit rejällt tillknycklad men den går att bygga upp. Dålig självkänsla leder inte sällan till ångest/depression. Så hade jag varit du hade jag försökt få terapi och få hjälp med leva ett liv utan ångest mm. Och lära dig att inte gå runt och känna att du är en besvikelse för dina föräldrar. Ni har ingen bra relation för om ni haft det så hade du inte känt som du gör.

    Comment


    • #3
      Originally posted by emil i lönneberga View Post
      Att göra alla till lags är inte en personlighet utan något du lärt dig under uppväxten av olika anl. Tror din självkänsla blivit rejällt tillknycklad men den går att bygga upp. Dålig självkänsla leder inte sällan till ångest/depression. Så hade jag varit du hade jag försökt få terapi och få hjälp med leva ett liv utan ångest mm. Och lära dig att inte gå runt och känna att du är en besvikelse för dina föräldrar. Ni har ingen bra relation för om ni haft det så hade du inte känt som du gör.
      Den sista meningen får mig att fundera. Det är liksom väldigt dubbelt. Vi har en bra relation, men inte på alla nivåer. Typ. Svårförklarat. Jag har gått i terapi till och från de senaste 13 åren, men jag får aldrig rätt hjälp. Jag sätts istället på medicin och så skickas jag vidare till nästa terapeut. Jag är inte sjuk nog för att hjälpa, men inte frisk nog heller. Även det är svårförklarat. Det här med mina föräldrar är en fundering som vaknat under denna sommaren, och nu när jag tatuerade mig och det smällde till med rejäl ångest pga dåligt samvete blev det lite utav en käftsmäll. Det blev liksom så tydligt för mig.

      Jag har börjat fundera på om det är ett slags 'beroende' mellan oss, att de är vana vid och "trygga i" att jag mår dåligt (vilket jag gjort sedan jag blev mobbad i lekis även om det tog till 4e klass innan nån förstod hur illa det var), och att jag har varit så van vid att aldrig känna att jag duger att jag funnit mig i det - fram tills nu då jag börjat försöka hävda min plats. Att så fort jag börjat ta mig ur den vanan så blir det lite otäckt och då är det bäst att rätta till ordningen i ledet igen. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag vet inte ens hur jag ska förklara mina tankar.
      Men jag vet av erfarenhet att varje gång jag sätter ner foten och drar en gräns, så blir de småsura och "tar illa upp". Jag älskar dem till skyarna och ogillar verkligen att prata om det här då de låter som dåliga människor (det är de verkligen inte), men samtidigt vet jag inte vart jag kan vända mig då ingen tycks ta det på allvar. Och att prata med dem? Mina föräldrar? Nej, det går inte. Jag har försökt, men det slutar med att pappa brusar upp eller mamma gråter. Eller så får jag ångest och åker gråtande därifrån. Vi kan prata om mycket, men inte det här. Och jag förstår inte varför. Om det är för att det blir "kritik" mot dem, eller vad. Samtidigt har jag insett att jag inte måste må såhär. Jag måste bara få rätt verktyg för att ta mig vidare. Men det känns som att man springer och gömmer verktygslådan för mig hela tiden...

      Comment


      • #4
        Originally posted by knet99
        Alla behöver vi hjälp någon gång i livet med våra tankar och känslor. Jag vet inte om du gått i terapi innan, men är det inte dags nu?

        Du kan ju inte forstätta låta dina "band" till dem styra så mycket och påverka dina känslor så mycket.

        Kanske psykodynamisk terapi till att försöka utröna orsaken. Men kanske KBT skulle fungera också, praktiskt förändra ditt eget beteende.

        Jag är ingen expert, bara ett förslag.
        Har gått i terapi till och från de senaste 13 åren, men jag har aldrig tagit upp den här känslan kring mina föräldrar. Mycket har nog berott på att jag får så otroligt dåligt samvete över att "kritisera" dem, när jag samtidigt vet hur mycket de krigat för mig och min skull genom åren. Jag ska börja gå i terapi nu i höst igen, och kanske är det värt att i alla fall försöka lyfta det. Jag vet bara att jag inte klarar av att gå med så mycket ångest över något som mina föräldrar anser vara dumt, och att jag är vuxen nog att ha rätt till att leva som jag vill. Ironiskt nog så ger den insikten mig enormt mycket ångest.

        Comment


        • #5
          Originally posted by knet99
          Om du berättar 10% av det du har bekymmer med för terapeuten så kan du få hjälp med 10%, om du berättar 90% så kan du ha chans få hjälp med 90%.

          Givetvis måste du berätta. Och jag är uppriktigt förvånad att du är så skuldfylld och i deras grepp att du gått i terapi till och från i 13 år och lyckats dölja detta. Det betyder att det sitter hårt i dig.

          Jag vet inte hur dina föräldrar är och jag vet inte hur relationen är, men det är inte ovanligt att den typ av skuldkänslor du beskriver är planterade av föräldrarna. Behöver inte alls vara medvetet från deras sida men att det blivit så. I deras inre dialog, som vissa har svårt hålla inom sig, så tycker de kanske själva att du har skuld. Vilket givetvis är nonsens. Du har ju barn själv och vet att du har skyldigheter mot ditt barn men att barnet inte valt dig och därför inte har samma skyldigheter tillbaka.

          Att din bror hanterades på annat sätt än dig kan helt enkelt vara för att de inte lyckades få samma makt över honom. Vissa människor kan inte hantera makt, om de får den så tar det fram deras värsta sidor. Men om inte får makten så beter de sig "normal". Är grymt men kan vara så i vissa fall. Jag vet som sagt inte något om just dina föräldrar eller er relation.

          Rummet du är i är mellan dig och terapeuten. Att berätta för en terapeut är inte att "kritisera" dina föräldrar. Vem vet, kanske visar det sig att dina känslor är helt ogrundade. Eller att väldigt grundade. Eller mitt i mellan. Är i vilket fall mellan dig och terapeuten, är ju inte så att du sprider rykten eller på annat sätt baktalar dem för någon.

          Du får dock vara beredd på att om du börjar nysta i din relation till dina föräldrar så kan det komma upp saker som blir svåra att hantera. Och är då viktigt att försöka se det som en process, inte utagera detta mot andra innan du själv bearbetat det klart. Det finns tid att få saker på plats innan du behöver bestämma hur du vill agera.

          Jag tycker du ska resonera så här. "Är detta ett hinder i mitt liv?". Om svaret är "ja" så är det definitivt värt att ta upp i terapin.

          Hoppas du får en bra terapeut i höst, så att du kan börja bearbeta och påbörja en ny fas i ditt liv. Där du är mer fri än du är nu.

          Jag tror inte det har varit särskilt svårt att dölja det, egentligen. För jag har inte vetat om det själv. Jag har verkligen inte varit medveten om hur mycket det påverkar mitt liv, eller ens varför jag tillåter det. När jag klev ut ur tatueringsstudion och fick en sån ****** käftsmäll av rå-ångesten förstod jag ingenting. Det tog några dagar innan jag kunde lägga ihop det pusslet och komma till insikt. Nu känner jag mig mest bara sorgsen, för det är inte såhär jag velat ha det - nånsin. Men ju mer jag tänker på det så ser jag ju hur det sett ut genom mitt liv. Den röda tråden lyser skarpt.
          Nej, jag tror inte de gör det medvetet (eller så är det bara jag som sätter mitt hopp till att det ska vara så), men samtidigt blir jag förvirrad över varför de gör som de gör.
          Bra insikter är ju trevliga att få, men det här?... Jag var verkligen inte beredd. Och när jag försöker fundera över saker kring det, så kommer jag på mig själv lika fort att hitta på ursäkter till alltihop. Jag skyddar mina föräldrar så till den milda grad att jag skyddar dem från mina egna tankar. Det känns helt stört.
          Mamma ringde innan ikväll. Jag valde att inte svara. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga, och de vet inget om tatueringen än. Jag hade velat stå stolt med rak rygg och visa och berätta att jag gjorde den för min skull, för att den faktiskt betyder något för mig och att jag är jättenöjd och så är det bra med det. Så kommer det inte bli. Jag kommer stå och dra i tröjärmen tills mitt barn avslöjar mig. Älskade lilla skvallerbyttan. Och då kommer handgranaten fylld av besvikelse och alla dess tillbehör. Den jag alltid är lika rädd för att få kastad mot mig. Och som jag aldrig lyckas komma undan.
          Efter att ha kommit till insikt med hur mycket det här påverkar mig negativt, så inser jag ju att jag måste ta tag i det. Det finns inte så många andra alternativ. Jag kan inte fortsätta såhär. Mitt liv ska inte börja när mina föräldrar lämnat jordelivet. Jag lever här och nu. Eller ska i alla fall. Jag har inte fått vara mig själv på 37 år. Det känns som att det kan vara dags att ta reda på vem jag är. Vem jag är när jag är fri.

          Comment

          Working...
          X