Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hoppa av utbildning på grund av social fobi?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hoppa av utbildning på grund av social fobi?

    Hej,
    jag står i valet och kvalet om jag ska hoppa av sista året på min treåriga utbildning eller gå kvar.
    Jag går en utbildning som finns på få orter, och så som denna är uppbyggd är unik för sig. Denna utbildning är 30 mil bort från mitt och min sambos boende, vilket innebär att jag har boende på utbildnings-orten. Utbildningen är treårig och jag ska som sagt snart påbörja mitt sista år.

    Sedan första året har jag i flera långa perioder känt mig ensam, p.g.a. att jag har social fobi och därmed svårigheter att skaffa vänner. Det finns vissa i klassen som jag kan prata med, men jag har ingen som jag känner mig helt trygg med. Jag har dock en som jag umgås en del med, men det känns som om anledningen att vi umgås är att vi båda har svårigheter socialt och inte har andra att umgås med. För mig är det väldigt viktigt att kunna skratta och skämta med mina vänner, men denna person och jag har helt olika humor, vilket gör att jag inte får utlopp för mitt behov av att skratta och skämta och inte får ut så mycket av att vi umgås.

    Min nästan konstanta känsla av otrygghet i skolan och i mig själv har gjort att jag känt att jag inte tagit till mig utbildningen så bra som jag hade velat. I utbildningen ingår många praktiska moment där jag inte vågat ta för mig och testa ordentligt och därför inte lärt mig så mycket som jag hade kunnat. Jag känner därför att jag på ett sätt i onödan har tagit studielån.

    Jag hade en rejäl dipp i våras då jag mådde väldigt dåligt över att jag kände mig så ensam och osäker, att se vissa gäng i klassen sitta och dra internskämt och skratta kändes som en kniv rakt i hjärtat. Personen jag umgås med orkade jag inte längre med, då hen har väldigt ojämnt humör och ofta en eller ett par gånger i veckan får någon slags meltdown där hen blir väldigt negativ och ibland rent av otrevlig när jag försöker stötta och fråga hur det är fatt. Hen drar gång på gång upp samma problem som hen pratar med mig om.

    En kort tid innan dippen började jag gå hos terapeut en gång varannan vecka för att försöka jobba med mina problem och innan terminens slut hann vi precis börja dra upp händelser från barndomen som har satt spår i mig, på gott och ont.

    I våras fick jag som sagt nog. Jag var trött på att hantera hens humörsvängningar och ältande av samma problem och kände mig mer och mer ensam, så till slut började jag undvika hen och träffa hen mer sällan. Att vara för mig själv kändes ändå bättre än att umgås med hen. Om vi hade haft skratt och skämt så hade det kanske kunnat väga upp allt det negativa. Jag bestämde mig hur som helst då för att hoppa av. Jag ringde en av mina bästa kompisar och pratade om allt och om hur jag mådde och efter det kunde jag känna mig tillfreds med att ta beslutet att hoppa av. Det var inte värt att må så dåligt för att gå klart en utbildning.

    Efter att jag tagit beslutet fann sig en känsla av trygghet inom mig. Jag kände mig lugn och glad för första gången på länge. Snart skulle terminen vara slut och jag skulle få komma hem till min sambo och mina vänner. Men denna nya känsla av trygghet gjorde att jag presterade bättre i skolan, vågade prata lite mer och därför började tvivla på mitt beslut. Jag märkte att jag ju kan fungera socialt och prata med folk. Men allt berodde ju på trygghetskänslan jag fick av att ha tagit beslutet att hoppa av…

    Och nu sitter jag här. Ända sedan jag kom hem igen har jag oroat mig för dagen då jag ska åka tillbaka till skolan. Jag vill inte. Jag vill vilja, men jag vill inte. Jag vill inte känna den där hemska knuten av osäkerhet så fort jag går in i skolan och när jag ser mina klasskamrater. Jag är trött på ensamheten. Jag är livrädd för alla uppgifter vi kommer få, där det vi lärt oss dessa två år kommer sättas på prov. Ännu mer rädd är jag för den nästan tre månader långa praktiken vi har sista terminen. Hur ska jag kunna göra ett bra jobb, både på praktiken och på grupparbeten när jag känner mig så himla obekväm hela tiden? Det kan jag inte, det vet jag av tidigare erfarenheter. Tre månader utan terapi och med sommarjobb med många kollegor och utmaningar socialt har gjort att jag nu snart inte vet vad jag gör.

    Min sambo säger att jag kan försöka se det som att jag sover borta i veckorna och att jag kan komma hem varje helg, att se det som ett jobb. Men hur som helst så känns nio månader som en väldigt lång tid när man har nästan konstant ångest.

    Är det rätt att hoppa av? Skulle jag ångra det? Jag känner att jag har så mycket problem som ställer till det för mig, men samtidigt är jag osäker på om jag skulle bli mycket lyckligare av att sitta hemma. Jag har ju ingen plan B. Detta var det jag skulle göra i tre år framåt – att plugga det ämne jag brinner för. Men det var länge sedan jag brann. Det jag önskar allra mest är att få må bra. Men hur kan jag komma dit?

    Om du har några tankar eller råd att ge eller kanske bara känner igen dig, så skriv gärna.
    Last edited by Knight of Cydonia; 2017-08-16, 05:09.

  • #2
    Hoppa INTE av din utbildning på upploppet är mitt absoluta råd, har du klarat 2/3 så klarar du sista tredjedelen. Åtminstone åk dit, påbörja, uthärda och försök motivera dig till att inte bryta ditt maraton på upploppet, när du klarat nästan fem mil.. annars är ju de här två åren du klarat helt förgäves.

    KÄMPA!!!!

    Comment


    • Knight of Cydonia
      Knight of Cydonia commented
      Editing a comment
      Helt förgäves skulle de två år jag gått inte vara, då den kandidatexamen jag tar inte ger mig en yrkestitel såsom t.ex. sjuksköterska eller socionom. Jag skulle kunna ta olika sorters jobb efteråt inom ämnet. Men det är väl alltid positivt att lära sig mer och att gå klart en utbildning.

      Just nu känns det bara som om jag knappt tycker att det är roligt längre eftersom jag inte trivs.

  • #3
    Finns det någon som själv har suttit i samma sits? I så fall, hur gjorde du? Eller någon annan som har några kloka ord?

    Comment


    • #4
      Sök hjälp social fobi är relativt lätt att komma tillrätta med om man får hjälp sv bra terapeut. För komma till rätta med social fobi ska man utsätta sig för det man tycker är jobbigt under trygga och kontrollerade former. På så sätt lär hjärnan om att tex hålla ett föredrag är helt ofarligt el att sitta själv på ett fik och fika är inte jobbigt el nu vad man har problem med och tycker är jobbigt. Social fobi är inget man föds med utan något har hänt i ditt liv som gjort att din hjärna lärt sig att visa situationer är jobbiga och varje gång du hamnar i sådana situationer kommer din hjärna reagera som den lärt sig men som sagt det går att lära om hjärnan. Sen låter det som om din självkänsla inte heller är den bästa vilket inte är ovanligt om man dessutom lider av socialfobi. Så sök hjälp hos studenthälsan om de inte kan hjälpa dig vänd dig till din vårdcentral och säg att du behöver terapi

      Comment

      Working...
      X