Announcement

Collapse
No announcement yet.

acceptera sin ångest?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • acceptera sin ångest?

    hejsan, här kommer ett kanske deprim erande inlägg men jag känner att jag skulle behöva någon annans tankar och reflektioner kring detta förhoppningsvis.


    jag är en tjej som haft ångestproblematik som började för 10 år sedan nu, jag fyller 28 i sommar. jag är ofta väldigt glad inte desprimerad men nu när det närmar sig så länge med en peroblematik som gjort att jag har fobier för att resa (undvikandebeteende) fobier för relationer (kan inte ha sex eller en nära relation) försökt några gånger men för väldigt hög ångest. testat antidepp och gått till psykolog i över 7 år utan att mina problem är lösta.


    jag har alltid sett det som att livet är långt, och hoppet jag ALLTID FUNNITS där att jag ska bli helt av med mina problem. nu börjar jag acceptera att jag kanske alltid kommer att vara begränsad i livet, mina vänner åker till jamaica festivaler med mera och jag har missat allt det som jag anser gör livet värt att leva. ändå så trvis jag väldigt bra och är många gånger lycvklig, men det är just i jämföröandet som dessa tankar kommer upp på att man kanske borde ge upp, jag tänker varför har jag inte självmordstankar?


    varför skulle någon orka kämpa i 10 eller 20 eller 30 år med panikångest fobier och rädslor och oro? ska man bara ge upp på drömmarna om resor och ett förhållande och sex och närhet eller? jag reagerar jättestarkt på mediciner och av de antidepp jag testat så får jag så starka panikattacker att jag slutar behandlingen efter 4 veckor då jag inte sett något resultat. jag förlängde just min sjukskrivning och fick då se mitt läkarintyg, det står där "knappt gjort några framsteg alls" och ni vill min psykolog avsluta för hon kommer att sluta i maj.


    jag känner inte alls att jag mår så bra som jag skulle vilja, och har dessutom nu fått PMSD alltså stark pms som gör att jag får sjä'lvordstankar en gång i månaden.


    någon tanke på detta? hur tänker ni som är "stammisar" inom psykvården? hur gör man för att kunna acceptera att man har sina svagheter och ändå se sig själv som en värdefull människa, eller orka kämpa mot sin panikångest i 10 år som inte släppt.. jag har testat ALLT men så fort jag blir stressad minsta lilla av relationer, närhet eller jobb eller mig själv, vad som helst så får jag panik igen.


    soo.. jag vet inte riktigt vad jag vill uppnå med detta mail, tankar från folk i liknande situation antagligen =)


    hej!



  • #2

    När det gäller dina fobier, vad för saker kan hända, är du rädd för? Är det rent psykiska tankar som spökar??


    Mina psykiska tankar kan hindra mig från att resa omkring på grund av saker som kan hända och jag kan tveka när det gäller att göra vissa saker i ett förhållande på grund av hur situationen kan bli.


    Det är inte så allvarligt så att jag behöver mediciner eller prata med en psykolog om det hela men de finns där i bakgrunden.


    Man måste lära sig att leva med konsekvenserna och hur man ska bete sig i de olika situationerna. Man måste ha en plan framför sig om man vill lyckas att ta sig genom det hela.


    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3

      Jag har ochså PMDD men efter testat akupunktur mot min pmdd så har den försvunnit helt. Jag var ochså självmordsbenägen veckan inan mens men idag märker jag inte ens att mensen är på g tack vare akupunkturen. Så testa det


      Comment


      • #4

        fågeln fenix:


        ja bra ide har faktiskt hört att det ska göra underverk! ska snacka med en gynekolog nästa vecka men är rätt så säker påatt det är det som spökar mest, eller ja det HJÄLPER inte direkt till att man har ångest i grunden.

        ska ta tag i det o boka nån tid. hur många behandlingar tog du innan det hjälpte..?


        avances:


        det är tankar som liksom blivit vad jag tänker kallas fobier/undvikandebeteende nu gick jag faktiskt emot en sån i helgen så det var ju kul för mej =D men annars är det

        att jag typ får extrema katastroftankar och bara allmänt bygger luftslott som

        ALLTID försvinner så fort jag gjort saker jag inbillat mig jag är rädd för.


        har bott i mitt lilla inbillade fängelse i så länge nu så det är helt galet men tänjer på gränserna i min takt eller nåt =) är väl enda sättet I guess.


        tack för svar!


        Comment


        • #5

          Innan man börjar göra något kan det alltid kännas jobbigt men när man väl har börjat känns det som att det går bättre än man trodde.


          What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

          Comment

          Working...
          X