Announcement

Collapse
No announcement yet.

Så jävla trött på min emetofobi!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Så jävla trött på min emetofobi!

    Men hur gör man, vem kontaktar man?


    Jag har ända sedan jag var liten varit rädd för att spy, men då på en lite mer hållbar nivå. Har haft magsjuka några gånger som barn, efter det inte varit magsjuk på över 15 år. Då gick det över och jag tänkte knappt på det, som en "normal" människa.

    Sedan fick jag barn, som började förskola... Jag hanterade de första gångerna hon blev sjuk helt ok, blev tom smittad själv en gång och klarade även det rätt så bra. Men sommaren 2013 (ja, SOMMAREN, ingen annan i närheten var sjuk) fick jag vinterkräksjukan, eller något liknande. Innan det var jag övertygad om att jag kunde känna skillnaden mellan att tro att jag mår illa och att faktiskt göra det och vara på väg att bli sjuk, det resulterade i att jag ramlade ihop på jobbet, började spy och mina arbetskamrater fick ta hand om mig, dvs det värsta som kan hända enligt mig.


    Efter det har jag fått ångest flera ggr/v, först bara när någon i närheten varit magsjuk men det har blivit värre och värre. Nu under vintern är det flera gånger i veckan, ibland helt utan anledning! Tankar på om jag kan ha blivit smittad, mår jag inte lite illa nu osv. har jag varje dag, flera gånger, är jag hemma blir det inte mer än tankar men har ofta ångest på jobbet (även om jag jobbar ensam oftast, tvättar händerna JÄMT och såklart har spypåse med mig i fickan). Vill inte träffa folk om jag inte måste, åker inte buss/tåg och har panik när vi reser...


    Jag är så trött på mig själv, varför kan jag inte bara göra som min man, tvätta händerna lite extra om det går magsjuka och tänka "blir jag sjuk så blir jag"? Vill absolut inte föra över den här skiten till min dotter heller, några slags men får väl även ett litet barn av att se sin mamma skaka, gråta och bli manisk med städning/handtvätt/tvätt om hon blir sjuk . Jag försöker verkligen att iaf inte hindra henne från att göra saker, hon är på förskolan (även om jag helst skulle ha henne hemma, då kan jag ju kontrollera smittan), vi åker och handlar, badar, leker med andra barn, reser osv. Är noga med handtvätt efter toabesök, innan mat och efter vi varit i affären, men det är förhoppningsvis "normala" människor också?


    Jag klarar av att spy själv (även om jag hatar det) om jag är ensam, det är när andra ser/hör som är det största problemet. Ett annat stort problem är när min man är sjuk, jag KAN verkligen inte hålla borta paniken då. Det gör allt lite svårare med ett barn, det finns oftast ingen som vill ta hand om att barn som kan bli sjuk när som helst så då får ju jag göra det, är rädd att hon ska ta skada av att se hur jag blir! Jag kan tala om för min hjärna hur många gånger som helst "du kommer inte att bli sjuk, du har ju inte varit någonstans där du kan ha blivit smittad" eller "blir jag sjuk så blir jag, då får jag väl spy lite då så går det ju över sedan" men det hjälper inte det minsta eftersom det var precis de tankarna jag tänkte den gången jag blev sjuk på jobbet och då fungerade de ju inte...


    Har gett upp tanken på fler barn pga detta, ni hör ju hur det låter!? Vilken människa ger upp tanken på fler barn pga lite magsjuka, hjälp!



  • #2

    Om man går igenom den vetenskap som finns kring sk. enkla fobier (dvs att man är irrationellt rädd för en enda sak) så är det nog ändå så att den behandling som man anser vara bäst är en kombination av farmaka med serotonin effekt och kognitiv beteendeterapi (KBT).


    I bästa fall kommer symptomen att minska och inte försvinna med dessa.


    Det som är mycket viktigt är att den som bedriver behandlingen verkligen är kunnig i exponeringsbehandling, så mitt råd är att du kollar upp detta innan behandlingen påbörjas. På Beteendeterapeutiska föreningens hemsida http://www.kbt.nu/sok_behandlare/behandlarlistan_sok.asp?sida=behandlarlistan finns en förteckning över personer i Sverige som har KBT-utbildning. Kolla sedan med den terapeut du väljer att kontakta om han eller hon tidigare jobbat eller har kunskaper om just behandling vid kräkfobi.


    Lycka till.


    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3

      Tack för hjälpen!


      Jag ska kolla upp det, jag vet ju inte om det är fobi för att kräkas som är huvudorsaken eller om det är något annat egentligen. Vad jag vet har det aldrig hänt mig något speciellt i samband med att jag kräkts men min pappa gillar det inte heller, även om han inte är lika panikslagen som jag.


      Jag har ett rätt stort kontrollbehov övht, tror att det är det som skrämmer mig mest, att man inte kan kontrollera kroppen!


      Övning ger färdighet kanske, dottern har kräkts hela natten och jag ska jobba lör-sön... Är extremt stolt över mig själv inatt, ingen panik, jag tog hand om dottern och jag vågar tom äta här hemma idag (inte något som man äter med händerna, men ändå)! Men det värsta kommer ju när jag blir tvungen att gå till jobb, träffa andra människor och tanken på att bli sjuk där.


      Comment

      Working...
      X