Announcement

Collapse
No announcement yet.

Emetofobi (Spyfobi)

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Emetofobi (Spyfobi)

    Jag minns de flesta gångerna jag har varit magsjuk. Och de är 2-3 gånger som jag kan minnas och då har jag varit liten. Jag är nu 20 år och har antagligen inte varit magsjuk på säkert 10 - 15 år. Ändå är jag så rädd för att kräkas. Jag kräktes rätt ofta när jag var yngre. Jag var väldigt åksjuk så jag kunde inte åka så långt utan att kräkas. Det värsta var väl att jag inte sa till. Just för att jag var så himla rädd för att kräkas så låg jag kvar i sängen när jag var magsjuk tills de inte gick längre och jag kräktes på golvet. Eller när jag blev åksjuk, i bilen. Detta var väldigt länge sedan och jag är inte åksjuk längre men min fobi för att kräkas är kvar och har begränsat mig otroligt mycket. Jag lider numer av panikångest i samband med min fobi och scenariot är just att jag börjar må illa, oftast av ingen anledning alls och då sätter tankarna igång och mitt system vill börja skydda kroppen, vilket leder till att jag får en attack. Det som jag tror ska hända när jag får en attack är just att jag ska kräkas. Detta har lett till att jag har svårt för att vara kvar på ett jobb, vara ute i sociala sammanhang och åka tåg. Till och med hemma kan jag få attacker. Men inte lika ofta som ute. Men då tror jag att jag ska kräkas och börjar tänka "varför jag mår illa? Kan det vara magsjuka, har jag ätit något dåligt" osv. Jag kan t om få ångest över att ta en ipren trots att jag tagit den så många gånger tidigare för att jag är rädd att magen ska reagera och få mig att vilja spy.


    Går på KBT men min terapi är inriktad på panikångest, inte min fobi. Är det någon mer som går igenom samma sak eller vill dela med sig? Tacksam för svar.



  • #2

    Åh jisses Amalia säjer jag bara, va jag känner igen mej i de här. Jag är oxå emetofobiker har jag märkt nu och jag är precis likadan. Har de väldigt stressigt rent mentalt och de ger mej stressmage, följden är magkatarr. Och har haft mycke illamående utav de och därav ett oräkneligt antal panikattacker där jag trott att jag ska kräkas hela tiden. Man försöker alltid hitta olika orsaker men.. jag har hittat att de är min magkatarr nu, och oftast stress. De känns liksom skönt när man vet va de är. Men de är riktigt jobbigt och jag har funderat på hypnos. De tror jag borde funka, har tänkt att jag ska prata me min psykolog om de .. Kanske vore nåt att prova..


    Comment


    • #3

      här är en till! just nu tror jag att jag har magsjuka faktiskt. Jag har börjat på Komvux och går ju alltså på en skola..jag spritar JÄMT händerna och tar bara i handtagen med papper osv. Idag fick jag helt plötsligt magknip och så får jag springa iväg på toa. Då kommer tankarna igång..När jag var på skolan senast? har jag ätit något konstigt? hur många timmar har det gått sedan jag kom hem från skolan? Har jag träffat någon sjuk?


      Såhär är det JÄMT. Jag får panik och börjar må illa, magen gör ont..usch


      Detta är så hemskt. Jag hade magsjuka senast 1/9 2007 och just det datumet är alltid jobbigt för mig och ju längre in vi går mot vintern desto jobbigare blir det.


      Jag har peppar peppar aldrig haft vinterkräksjuka och jag hoppas jag är en av de som har svårare att få det. någon av er som vill följas åt lite på MSN? Skönt att prata av sig med någon som förstår och framförallt VET vad man går igenom.


      KRAM!


      Comment


      • #4

        Rebeckah, magkatarr har jag också. Magkatarr och IBS. Och i början berodde ju mitt illamående på min magkatarr. Mådde illa konstant ett bra tag. Lider fortfarande av magkatarr men det är bättre. kan hanterar det. Men det insåg inte jag förns sent... Jag kunde börja må illa för ingenting trots att magen hade varit under kontroll så jag skyllde genast på magkatarren. Att jag kanske hade ätit något som jag kan vara känslig mot. Gick till läkaren coh han gav mig Primperan som är medicin mot illamående. ges oftast till folk med migrän. Jag tog medicinen och fann den mycket hjälpande. Fast det blev ju en placebo effekt. Jag hade ju ångest, grov sådan men jag förstod inte det. och det var därför jag mådde illa. Men det var lättare för mig att associera till magen. Hypnos tycker jag att du ska testa! har testat en gång. Går nu också på KBT och akupunktur för min ångest och stress.


        Jejnie, jag är verkligen likadan. Har inte heller haft vinterkräksjukan och jag hoppas också att jag är en av dem som inte kommer att få den. Men jag är lika nervös som du nu när det börjar bli vinter. Jag är rätt försiktig med handtag och så men jag behöver inte ta i dem med papper. Dock brukar jag använda tröjärmen ofta. Det värsta är det du beskriver med att man börjar tänka på exakt ALLT man gjort under dagen och börjar spekulera vem som kan ha varit sjuk. Det är hemskt.


        Jag har msn men använder den inte spec ofta... Jag kan pma den lite senare!


        Comment


        • #5

          Hej!


          Jag har också fobi för magjsuka och vet hur jobbigt det är nu när vintern närmar sig :/

          Jag läser ofta att de med rädslan undviker handtag mm. Ett tips kan vara att ta för vana att aldrig äta något med händer som är otvättade och att aldrig peta med otvättade händer runt mun, ögon, näsa så att virus kan få fäste. Hygien är A och O som ni vet. Får man in den vanan så kan man ta i handtag, skaka hand med folk mm. Man får lära sig säga nej tack bara om någon vill bjuda på tuggummi eller något annat. Och blir man hungrig på stan är en banan lätt eftersom den bara skalas och du inte behöver ta i själva frukten som vid ett äpple tex. Ett bra tips jag lovar och något som egentligen alla borde tänka på men de som inte är rädda för att bli sjuka bryr sig inte. Ni behöver inte undvika handtag och sånt då( bortsett från toaletthandtag då förstås för de är äckliga oavsett kräksjukesmitta eller inte ).


          Lycka till!

          Christine


          Comment


          • #6

            Hej!


            Jag vet inte om jag håller med dig där. För om man börjar med alla dessa saker så lägger man in ett säkerhetsbeteende. Att alltid ha handsprit, att äta "säker" mat. Att vänja sig vid att ta i handtag och skaka hand är bra. Och man ska inte behöva tacka nej till tuggummi osv för att någon annan tagit i det. Tvärtom tycker jag att man borde våga mer. I det här fallet måste man försöka tänka "Jag har ingen kontroll över detta. Jag kanske blir sjuk, men då är det så" hur jobbigt det än är." Jag vet ju själv. Men att undvika saker för att vara på den säkra sidan är ett säkerhetsbeteende och det förvärrar bara ens situation och fobi.


            Comment


            • #7

              Hej


              Ja, att främst försöka reglera saker mer och mer, de saker som har underliggande problem, iställt för att försöka lösa de problemen/den situationen, som finns "under" allt - leder lätt till något än mer destruktivt och negativt - för individen(och för samhället i stort).


              Dinati, Det går att i stort bli av med ditt problem med detta, men då behövs det nog någon som kan hjälpa dig att förändra/utveckla din tankestruktur, och som kan hjälpa till att finna det underliggande problemet, och ta sig an det.

              Har du någon samtalskontakt?


              Comment


              • #8

                Lenny, jag går i KBT men det är främst för min panikångest. Jag har själv kommit i underfund nu på senare tid att min panikångest och stress är pga min emetofobi. Något som min terapeut och jag inte ens pratat om. Att det kan vara den underliggande orsaken. Detta är dessutom på vårdcentralen och håller ca 20-30 minuter per gång vilket jag inte anser är tillräckligt lång tid när man bara ses varannan vecka.


                Så ja, jag har samtalskontakt. Så från mitt perspektiv som person med panikångest kan jag tycka att det hjälpt. Men som fobiker, inte alls.


                Comment


                • #9

                  Hej! Jag förstår helt vad ni menar och det var inte meningen att leda dig in på något som kan verka värre Dinati. Men det är ett tips till alla oavsett fobi eller inte att tänka så för ingen vill väl bli sjuk. De som inte bryr er om ifall ni blir sjuka har nog lätt för att bortse från dessa saker men det ni kanske inte tänker på är ni smittar andra också och är man rädd så hindrar det mkt i vardagen. Hygien är ju A och O. Och visst i mitt fall har det gått för långt så det gäller att vara på sin vakt. Dinati du undviker ju i dagsläget handtag vilket kan vara knepigt och hämmande.

                  Absolut så är ju terapi det viktigaste men det har du säkert redan förståt Dinati och känner du att du inte behöver tänka på din hygien så är det jättebra. Men även om jag skulle bli av med min fobi så skulle jag inte sluta ha bra hygien och tänka mig för eftersom det är ett ganska lätt sätt att undvika smitta på. Handspritenbiter inte på detta virus. Jag är tveksam till om endast terapi kan hjälpa och då talar jag av egen erfarenhet. Jag har jobbat mkt på vad som talar emot att jag skulle var sjuk och det är mkt bra för innan fanns bara tankar att jag var sjuk som en övertygelse. Det tipset tycker jag du ska tänka på! Hygienen kommer för mig in som en positiv tanke där eftersom den gör mkt men börja inte med det om du är rädd att det ska bli värre. Finns ju en risk så kanske är dumt i ditt läge. Det beror helt på. Men sunt förnuft bara att inte äta med otvättade händer = ett tips till alla!


                  20-30 min är inte mkt. Jag vet hur mina 45 min gick fort när jag hade terapi. Och är det dessutom endast varannan vecka så ger det inte så mkt. Emetofobi är inte lätt eftersom det kan ge fler andra fobier också. Har du ingen psykiatrimottagning där du bor?


                  Comment


                  • #10

                    Ja 20-30 minuter är helt klart i underkant. Se om du kan tala/fråga mer om det(utan att det tar upp alla 20-30 minutrarna ) med din terapeut.


                    Christine, ja klart att god hygien är riktigt bra.

                    Antar att du är medveten om att allt för god hygien även sorterar bort en hel del bra och viktiga bakterier(som vi mår bra och stärks av)?


                    Dinati, ja de har nästen helt klart en koppling, dock så är både emetofobin och panikångesten sannolikt symptom på underliggande problem, och om du/ni inte tar reda på den och du får stöd med den biten, så riskerar du att något annat problem tar vid.


                    En metafor:

                    Lite som om du tänker dig en tät tunna med vatten, och det finns ett rör i toppen av tunnan, där det pressas in vatten med jämna mellanrum, som antingen får tunnan att hålla ett konstant eller ökat tryck, när det börjar läcka(ett "symptom" på ett underliggande problem(för stort tryck i tunnan)) för att trycket blir för stort, så hjälper det endast tillfälligt att laga läckan, för trycket är för stort inne i tunnan, så om det är en rejäl lagning, så kommer en annan del av tunnan att börja läcka.


                    Kan hända att du kan vara medveten om de "underliggande problemen", men ofta så är det något som får "arbetas" fram, genom samtal/terapi.

                    Och kan kännas bra att ha med sig det att saker som vissa inte har något problem med, kan någon annan komma att må väldigt dåligt av, och vice versa.


                    Människor är inte maskiner, utan väldigt mycket inom oss, rent biologiskt, hänger samman, och när det gäller neurologin(hjärnan) så är allt sammankopplat direkt eller indirekt, biologiskt sett. Psyket består inte av massa med separata delar, som var och en kan behandlas för sig själv, utan det består av massor av delar som samverkar på ett eller annat vis.


                    Säger inte att det måste vara så, men troligt att emetofobin och panikångesten hör samman. Fråga gärna din terapeut om detta, och hur det kommer sig att terapeuten(och vården, om jag förstod det rätt?) verkar fokusera sig helt på bara en sak i taget.


                    Comment


                    • #11

                      "Kan hända att du kan vara medveten om de "underliggande problemen", men ofta så är det något som får "arbetas" fram, genom samtal/terapi.

                      Och kan kännas bra att ha med sig det att saker som vissa inte har något problem med, kan någon annan komma att må väldigt dåligt av, och vice versa."





                      När jag tänker efter så har ju detta ofta att göra med ett behov av kontroll, och ett stort behov av kontroll har ofta att göra med att den kontroll som vi faktiskt Kan ha över oss själva är låg.

                      Och då istället för att klara av att kontrollera oss själva, så försöker vi kontrollera det utanför oss, saker som egentligen inte kan kontrolleras(och tar sig lätt, t.ex. uttryck med olika former av fobier, t.ex. städmani, "superhygienisk", spyfobi - där då det kan bli extrema åtgärder för att försöka kontrollera de situationerna).


                      ... i långa loppet så kan det vara riktigt viktigt att lära sig mer om sig själv och om människor överlag, med sådana verktyg så får man då en ökad möjlighet till att i högre grad kunna påverka och kontrollera sig själv(på ett sunt vis), och därigenom bli ett mindre och mindre "offer" för omständigeterna.


                      Vet inte om det gick att hänga med i mitt resonemang, så säg gärna till om något behöver förklaras på ett bättre sätt.



                      Comment


                      • #12

                        Christine, jag förstår vad du menar och försöker inte säga emot dig! Vet att du bara försöker hjälpa, och det gör du på ditt sätt! Min tanke är bara att jag inte vill börja med fler säkerhetsbeteenden. Som t. ex att tänka på det jag tar i, tänka mig extra för på vintern med vinterkräksjukan och med hygien och allt. Trots att det är bra tips och förebygger att man slipper bli sjuk så är det för en fobiker det värsta man kan göra. Enligt mig! Till en viss del bör alla tänka på vad de tar i, självklart att tvätta händerna innan måltid, men börjar man gå in i det för mycket blir det en stort mani.


                        Ett exempel jag kan ta med mig själv. Jag har svårt för att åka fordon där jag känner att jag inte kan ta mig ut snabbt OM jag skulle behöva kräkas. Så jag började ha med mig en påse överallt. Jag hade den i väskan. Jag hade med mig illamåendes-hämmande medicin som jag fick utskriven av läkare pga magproblem, jag hade alltid med mig vatten i väskan så att jag inte skulle bli uttorkad och svimma, osv osv osv! Allt detta är säkerhetsbeteenden! Och trots att det är bra att skydda sig emot bakterier så kan det lätt bli en överdrift Och fortsätter man att uppmuntra dessa kan de tyvärr börja ta över ens liv. Vilket det har gjort till viss del med mig. Jag mår ju bättre nu men jag har det fortfarande otroligt tufft.


                        Lenny, det du sa om tunnan var värt att tänka på. Att emetofobi och panikångest hör samman är jag ett levande exempel på. Haha. Jag har alltid varit rädd för att bli magsjuk och kräkas. Sedan jag var liten, så detta är många många års av uppbyggnad. Sen när jag blev äldre och förstod att det faktiskt kan hända mig också så började det hända saker jag kände att jag inte kunde kontrollera. Men det är bara senaste året som jag mått riktigt dåligt och bara de senaste 5 månaderna har jag förstått varför. Det som är jobbigt för mig är att jag alltid har agerat lite egen psykolog. Jag tar gärna emot hjälp, och det är det jag gör just nu men ofta när vi sitter i samtal kan jag sätta ord i munnen på min terapeut. Jag har så många svar, för att jag är intresserad och läser om det, tar reda på exakt vad som händer. Frågar man mig om panikångest kan jag komma med hur många tips som helst. Men när det kommer till mig själv händer något. Även om jag kan utgå från det jag lärt mig i terapi och på egen hand, så känns det ibland hopplöst.


                        En tanke som ofta slår mig är "Jag vet exakt vad som händer nu, jag vet vad jag ska göra, men varför mår jag inte bättre då?" Jag får hela tiden utsätta mig för det jag är rädd för (att åka tåg och vara bland mycket folk) och JA jag hanterar det så mycket bättre nu än tidigare. Man måste berätta för psyket att det inte är farligt. Att man klarar det. Och man måste göra det om och om och OM igen. Och det är en process. Men jag vet bara inte hur jag ska tänka längre. Panikångesten går att hantera bättre och bättre för varje vecka som går men det här med emetofobin är jag totalt livrädd för.


                        Och det slog mig precis att detta är det första året jag ska gå igenom vinterkräksjuke-tider när jag är medveten om att jag har denna fobi och panikångest. Och jag vet inte riktigt hur det kommer att gå. Oj viket långt inlägg! Hoppas att det inte var för jobbigt att läsa igenom.


                        Comment


                        • #13

                          Okej, tror jag är helt med på vad du skriver - och det verkar ju som att du är på G?


                          Kan vara så att du fått ångest många gånger p.g.a. din fobi(?), så att själva känslan är väl inarbetad, och hjärnan tar inte hänsyn till negationer(det kan vi dock göra intellektuellt), som t.ex. "inte". Så när du tidigare tänkt "jag vill inte tänka på min fobi", så uppfattar hjärnan, enkelt uttryckt, ditt fokus även om det är ett vad jag kallar negativt fokus, och i stort ignorerar "inte" så du då matar dig med "jag vill tänka på min fobi", eller kanske bara "fobi!", vilket då triggar dina känslor och ditt mående.

                          (sök på terapisnack och "en rosa elefant", så finns det mer utförligare förklaringar)


                          Och om då detta skett så ofta, så är det ett mönster din kropp blivit van att "falla in i", så numer behöver du inte ens tänka på din fobi, utan kanske flera olika negativa påfrestingar/tankar/känslor triggar igång det hela.

                          Det ^^ är en teori.


                          Om vi säger att den teorin skulle stämma, så är det fullt möjligt att röra om i dom neurologiska motorvägarna, att förändra känslor som är förknippade med vissa ord, tankar eller intryck. Och koppla samman nya eller/och förändrade banor/opplingar.


                          Tänk... vi kan lära oss något på mindre än en sekund, endast genom att det händer en gång(t.ex. så kan en fobi uppstå på så vis, man är liten och trampar på en orm och ens mamma/pappa skriker till av rädsla, för om det vore en huggorm som kunde bita dig).

                          Det är inte bara negativa händelser som kan läras in så snabbt, och fastna djupt(fast vi är ju väldigt uppmärksamma på faror/rädslor, just för att det evolutionärt räddat os sfrån att t.ex. krama en mysig björn o.s.v ).


                          Precis som för ormen och den ormfobi som kunde ha uppstått, där då flera olika omständigheter "klaffade" - så kan den "rätta" situationen skapa bestående positiva intryck, lärdomar, känslor.


                          Comment


                          • #14

                            Jag vet precis hur du känner när det gäller att vara på såna ställen där man inte kan ta sig ut om man behöver. Min terapeut och jag jobbade på att ta bort påsen men jag fixade det inte. En gång när jag skulle på bussen så slog magvärken till någon minut innan bussen skulle komma och jag fixade itne att gå på. En liten risk finns att man kan vara sjuk och trot satt jag skulle tänka vad som talade emot det ( min hygien, om jag träffat någon som varit sjuk etc) så gick det inte. Dessa tankar är sjukt svåra att stå emot!!


                            Jag har även varit med om att en man plötslgit började kräkas i sina händer när jag åkte tåg för några vintrar sen . Så alla borde ju ha en påse egentligen för det kan bli jobbigt annars iom att det inte finns papperskorg. Om du desutom känner att du vill våga riskera och utsätta dig för att bli av med fobin så kan det kanske vara bra. Däremot på sommaren kan man försöka ta bort den men jag tycker det är svårt. Det är den där risken som ekar i huvudet! Känner mig nu förtiden mkt lugnare när jag har den och ska åka och tänker "men du har ju din påse"och tror inte att jag vill riskera att ta bort den. Samma sak där, även om jag skulle bli av med fobin tycker jag det är dumt att riskera.


                            Jag förstår hur du känner när du säger att de är det värsta en fobiker kan göra och visst har du rätt. Jag började inte min fobi med denna hygien utan det är fobin som tagit mig till detta. Det är sanningen så det var dumt av mig att nämna det i dessa sammanhang. Jag önskar bara att man kunde bli av med sin fobi UTAN att behöva riskera att bli sjuk. Men kanske går inte det. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna skffa pojkvän igen då ingen kommer vilja ha den hygien jag har och då kommer jag inte orka jobba heltid av rädslan för att bli sjuk osv....


                            Önskar dig lycka till och låt inte rädslan besegra dig!


                            Comment


                            • #15

                              Ja men exakt. Min ångest triggas ju igång av diverse olika saker nu. Typ allt egentligen. Är jag förkyld och har feber så får jag ångest, blir jag av någon anledning lite yr (t.ex i samband med berusning), får jag ångest. Mår jag illa om jag ätit lite för mycket, får ont i magen, får ont i huvudet, kallsvettas så får jag ångest. Detta enbart för att alla dessa känslor och reaktioner påminner om just mina attacker. Så vad jag än gör och kroppen reagerar på ett visst sätt, associerar jag det till ångest vilket leder till att jag börjar må dåligt, må illa, känner efter för mycket och i värsta fall får jag en attack. Den attacken består av alla dessa känslorna, ofta samtidigt men främst illamående. Jag känner att jag ska kräkas när som helst. Så hur man än vrider och vänder på det så kommer man tillbaka till min emetofobi.


                              Jag kämpar ju emot det här så mycket jag kan. Men det jag har märkt är att jag vill ha för mycket kontroll hela tiden. Kontroll över allt. Vem har lagat maten, vart är den köpt, kan den vara dålig? Jag har ont i magen, varför har jag ont i magen, är det fel på tarmarna, är jag magsjuk? Osv. Jag försöker tänka att jag faktiskt inte kan ha kontroll över allt. Som en vän till mig sa; "Taket över oss skulle kunna falla när som helst. Det skulle kunna bli jordbävning och det skulle kunna falla rakt över oss. Men det har du inte kontroll över ellerhur?" Nu är detta ett extremt exempel men det är lite samma sak. Man kan inte ha kontroll över allt.


                              Men jag blir rädd för mig själv. Jag har haft tankar om att ha cancer. Inte speciellt ovanligt, alla har väl tänkt den tanken när man hittat något ovanligt på kroppen eller liknande. Men min först tanke är inte "Jag kommer att dö!" min första tanke är "Jag kommer att kräkas pga cellgifter!" Vem tusan tänker så? Jag är så rädd för att kräkas. Jag kan gå igenom vad som helst bara jag slipper kräkas. Och så ska det inte vara. jag ska inte behöva anpassa mig efter det och ha de tankar som jag har. Man kan inte njuta av livet. Man är bara rädd för att bli dålig hela tiden.


                              Så nu har jag börjat fundera på vem jag ska vända mig till för att få den hjälp jag behöver...


                              Comment

                              Working...
                              X