Announcement

Collapse
No announcement yet.

Sambo har svårt för samtal?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Sambo har svårt för samtal?

    Hej.
    Jag (tjej 30 år) är sedan 4 år ihop med min sambo (kille 34år). Vi har generellt en bra relation, liknande intressen på vissa plan, och olika på andra plan. En bra kombination. Vardagslivet fungerar väldigt bra och vi har väldigt lika värderingar och tankar kring det.

    Men nu till kruxet.
    I allt det här fluffiga så har jag under de här åren insett att han inte ger nån respons till att samtala. Alltså att prata om något annat än jobb och hans kollegor, och eventuellt teknik.
    Det är otroligt smalt.
    När jag tar upp något utanför den hör zonen så sitter han antingen tyst och lyssnar för att sen inte säga något mer än kanske ”okej”. Ibland tittar han bara på mig helt tyst, och det ser ibland ut som att han ska bryta ihop vilken sekund som helst. Tystnaden kan pågå ganska ”länge” i sammanhanget, kanske ca 5-10 minuter. Det är alltså inte under ett bråk, utan kan vara vad som helst.
    När han inte gör det så säger han istället något av följande ”jag vet inte”, ”jag har inte tänkte på det”, ”jag har inget att säga”.
    I början av relationen så kunde han somna (?!) mitt i en frågeställning. Återigen, det är inte under ett bråk, utan en helt vanlig konversation.
    T ex om jag ser på nyheterna eller en tv-serie eller vad som helst, och tar upp något helt oladdat och opersonligt ”vad tycker du om betyg i fjärde klass” eller ”vad för resmål skulle du vilka uppleva nästa resa” eller ”vad tycker du om den här författaren” eller vad det nu kan vara. Bara vanligt tal som är kanske 1-2 nivåer djupare än småprat.

    Han har under hela vår relation hävdat att han är ”djup” och ”ingen förstår honom” och liknande.
    Jag har flertal gånger försökt nå hans ”djupa” punkt, men aldrig upplevt att jag ens varit nära.
    Det händer väldigt ofta att han blir defensiv också.
    Det verkar som att han känner sig trängd/attackerad när jag vill samtala om saker och ting, och ber om hans perspektiv.

    Jag har börjat inse sedan några månader tillbaka att jag finner detta väldigt oattraktivt.
    Jag har inte längre särskilt mycket sexuell attraktion till honom.
    Han är smart och driver eget, framgångsrikt företag och så. Och som sagt, vi passar väldigt bra. Allt förutom just det där.
    Det känns som att det finns någon teknik eller undertext här som jag borde kunna förstå.
    Någon som har någon feedback...?

  • #2
    Det är väldigt väldigt svårt att veta hur en människa fungerar "inuti". Jag hade i många år villfarelsen att alla tillbakadragna tysta människor egentligen har ett rikt tankeliv inom sig, att det bara gäller att nå in till det. Men insåg till slut att vissa är vad du ser. Deras tystnad, ovilja, brist på ord är bara så de är. Att problemet är att jag utgår ifrån mig själv och tror att alla fungerar som jag, innerst inne. Så är det inte.

    Så möjligheten finns att din kille bara är så. Att hans prat om att andra inte förstår honom är ett sätt att skydda sig, att han egentligen inte tänker alls på saker du tänker på. Ur ditt perspektiv (menar inte att han är "fel") är "tom". Och att hans reaktion att känna sig angripen också handlar om att han inte ens förstår frågan och vill komma undan.

    Givetvis så finns det många som "inte kan prata" som har rikt med inre tankar. Som hindras av rädslor eller annat. Hans reaktion att känna sig angripen kan vara utifrån tidigare erfarenheter av "bestraffning" när svarar "fel". Eller komplex att du är så mycket mer verbal. Eller annat. Att han inte törs.

    Det kan vara så han är rädd för dig. För ser upp till dig, känner sig liten i jämförelse med dig när gäller att prata om saker som är djupare.

    Säger inte att är så, men kanske också se på dig själv. Gör du omedvetet något som kan öka rädslan? Blir arg eller ledsen i situationer som får honom att "akta sig"? Säger som sagt inte att är så, men det är bra att försöka se hela "dynamiken" i relationen.

    Det finns också de som har potentialen men aldrig utvecklat det. Ett exempel. Du och en vän har gått och sett en engagerande och intressant film och du frågar vad han/hon tycker? Och du får svaret "den var bra". Du försöker få mer svar än så men får det inte.

    Jag har varit med om att personen helt enkelt är ovan att båda forma de tankarna och att hitta orden. Att bedöma något vi ser, hör eller luktar är ju en form av analys. Personen var från sin uppväxt och tidigare bekantskapskrets helt ovan vid detta. I detta fallet så utvecklade personen den förmågan. Efter några år utvecklades den sidan så till den grad att blev den som andra intresserat lyssnade på när beskrev saker.

    Så det kan vara att han känner saker när tex ser en film men kan inte uttrycka det.

    Eller en kombination av det ovan och kanske annat. Problemet nu är kanske din strategi.

    I ett första steg kanske du ska ta upp det på en "meta-nivå". Försöka undvika specifika incidenter utan diskutera det mer generellt. Berätta att du ibland känner dig lite ensam när vill prata om saker och han visar ovilja eller undviker. Fråga varför det blir så? Om något du kan ändra? Om han vill prata men tycker det är svårt? Eller att han tycker det är oviktigt?

    Lite knepigt att föra den diskussionen utan att du blir anklagande eller även om lyckas undvika det, han ändå känner sig angripen. Men en grund för en relation måste ju vara att kunna prata om saker. Försök prata utifrån "jag behöver", dvs inte vad han gör "fel" utan vad du behöver i en relation.

    Egentligen utröna om han har "vilja" att kommunicera, "vilja" att utveckla sidan där kan prata lite djupare än nu. Eller om han är nöjd och inte vill. Och om "vill" prata om hur ni kan utveckla detta.

    Nu vet jag inte om ni har barn, men kravet på nivå av kommunikationen kommer ju öka rejält om har barn. Så om det inte fungerar nu kan det bli knepigt senare i mer svåra situationer.

    En annan strategi är ju att konstatera att han aldrig kommer att ge dig den biten. Men är bra på så många andra sätt. Att kanske utveckla din sociala bit mer, gå på bio med vänner utan honom där du får diskutera och annat. Att med vänner få det behovet av djupare kommunikation tillfredsställt. Och vara beredd på att om får barn så blir er kommunikation mer "praktisk" men när handlar om att lösa saker som kräver djupare kommunikation så får du klara det själv.

    Att älska honom för den han är och kanske någonstans sörja att trots så bra så får du söka andra bitar hos vänner.

    Hur du än gör så tror jag några saker är viktiga som jag tror du redan vet. Det handlar inte om "rätt" eller "fel" sätt att vara, utan om olikheter. Det handlar om vad båda behöver i en relation och vilka saker ni kan kompromissa om.

    Jag är ingen expert, bara några tankar.

    Comment


    • UnknownK
      UnknownK commented
      Editing a comment
      Tack för respons!

      Jo jag har tänkt på det också, att jag kanske har förväntningar som kanske inte matchar verkligheten etc.
      Men jag tror att den bubblan sprack första året vi var ihop, då jag märkte att han inte förstod hur man hanterar konflikter på ett konstruktivt sätt. Då pratade vi också om lite annat och jag förstod att jag nog hade misstolkat en del av hans personlighet.

      Men när det gäller oladdade och intressanta samtal, så har jag ändå tänkt att i och med att det fungerar med sådant som intresserar honom (kollegor, teknik, jobb), så har jag väl känt att det bör finnas en möjlighet åtminstone. Och att det helt enkelt är jag som inte matchar rätt tidpunkt eller humör.

      Men ja som du säger så upplever jag det som att han döljer något, kanske något han skäms över. Att han kanske får prestationsångest eller att han helt enkelt är helt och hållet ointresserad.

      Jag har en ganska bred krets med vänner som jag ofta har intressanta samtal med, så på det planet är det inga ”problem” att få just det behovet fyllt. Behovet gäller ju tyvärr inte samtalen i sig, kvantitet. Utan det är ju något som jag vill ha i en relation, alltså med min pojkvän.

      Om det skulle vara så att han är skrämd eller skamsen eller något annat negativt som gör att han slutet sig, hur kan man då lägga fram det och försöka undvika potentiella bortförklaringar?
      Utan att attackera alltså.

      Jag har provat att lägga fran mina önskningar och behov, men han verkar inte kunna koppla det till när situationen/erna händer. när jag påpekar det i en sådan situation, så känner han sig attackerad.

      Det har hänt att han blivit arg och irriterad på mig när jag varit ledsen, för att jag inte förstått att bär jag är ledsen så blir han ledsen och då borde jag tänka på honom och trösta honom.
      Vad man än tycker om det beteendet, så är det ändå något som jag skulle behöva hantera och lyfta fram, så att han förstår.
      Samma sak med samtalen.
      Hur lägger man fram det på ett sätt som han förstår.

  • #3
    Du skriver att du faktiskt fick lite insikter relativt tidigt, att han kanske inte riktigt var den du trodde. Det kan ju vara så att du omedvetet burit på den besvikelsen, att det också smittat av sig på relationen.

    Det är inte ovanligt att vissa människor kan ha ett väldigt rörligt intellekt när pratar om "sina saker". Och då vi felaktigt antar att borde ha ett rörligt intellekt på andra områden.

    Det är inte heller konstigt att du då när ser alla bra sidorna, försöker hitta "hans inre person" som då förhoppningsvis ska ha de andra bitarna. För att du vill ha en slags närhet och samhörighet som du får genom att dela den typen av tankar. Det "kan" vara så som jag skrev, att det du ser är det som finns. Att du strävat efter att nå till något som inte finns. Vilket också kan ha frestat på relationen, både för dig och också för honom.

    Du har försökt prata med honom på vanligt sätt. Antar både när mitt i situationen men också försökt prata om det när inte varit i affekt. Men det har inte fungerat.

    Tycker du ska föreslå att ni ska gå i familjeterapi eller familjerådgivning. Det är gratis i vissa kommuner.

    Du kan se det som ett test också. Om han blankt säger "nej" utan att förslå något annat så är det nog så att han faktiskt inte "vill" lösa era problem eller inte riktigt respekterar dig och att du ser detta som ett problem. Och också en försmak på hur lösningsorienterad han skulle vara om ni tog ytterligare steg i relationen.

    För kärnpunkten är nog "vilja". Det är inget fel att vara olika men båda måste ju vilja hitta en lösning som båda är nöjda med. Och det kostar energi. Energi som han kanske inte är villig att ägna åt den biten.

    Visst kan det vara så att det handlar om problem med kommunikation. Men du får nog också vara beredd på att han trots är "gullig, hjälpsam och bra" kan vara mer egoistisk än du velat se. Men när ni verkar ha det fint på så många plan så är det väl värt att anta att handlar om kommunikation eller rädslor. Och först om misslyckas den vägen, då kanske överväga att de insikter du fick efter första året även de måste revideras. Att han inte alls är den du trott.

    Om inte kan kommunicera verbalt kan du ju testa att skriva till honom. Men det skrivna ordet är väldigt starkt så det kan slå åt andra hållet. Det vore bättre om ni kunde prata med tredje part närvarande. Som kan styra diskussionen, hjälpa så att inte blir anklagande eller att det som sägs tas på fel sätt

    Du får vara beredd på att eftersom ni gått med detta länge så kan du omedvetet också hamnat i destruktiva mönster. Signaler som du skickar ut som han känner och som gjort saken värre. Så var öppen, var beredd på att det kan handla om båda. Försök om ni går i parterapi vara helt öppen för vad som kommer upp och hur färden blir. Båda har säkerligen saker att lära.

    Men som du nu skriver, för dig är en relation något där du har den där mer nära kommunikationen med just din pojkvän. Om ni inte kan nå dit så riskerar en fortsatt relation att överskuggas av ett missnöje som båda mår dåligt av. Du påverkas ju redan nu i hur du känner för honom.

    Comment

    Working...
    X