Announcement

Collapse
No announcement yet.

Depression eller ego??

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Depression eller ego??

    Hej!
    Behöver skriva av mig och hoppas på era synpunkter och råd. Träffat en man under 1.5 år och vi bor ihop i hans lägenhet samt att jag har min lägenhet kvar, det är 40 mil mellan.


    Han är deprimerad och äter medicin och innan vi två träffades hade han en relation som tagit slut efter 1.5 år. Vi blev ett par ganska fort och jag fick träffa hans föräldrar, syskon, barn och vänner redan i början.


    Han höll handen i början vilket han inte längre gör. Är vi på dans, krog så ser jag hans ryggtavla när han drar iväg. Han bumpar rumpa med andra kvinnor, iofs vänner dock inte med mig. Han kollar in andra även fast jag finns där.


    Han sa i våras att han kände sig otrogen mot sitt ex därav vi inte hade sex nånting vi inte hade på månader, han drog sig undan när jag kom för nära skrevet på honom. Har bara sett honom naken efter sex. Vi har haft sex de senaste månaderna med hjälp av tabletter och han har ändå svårt att få stånd, de senaste månaderna har han inte fått upp den alls. Han säger att det beror på tabletterna men det har fungerat förr. Tror det beror på att hans ex förlovade sig i samma veva.

    Jag har lämnat honom två gånger eftersom jag kände det som att stå i skuggan av hans ex. Vi pratade om det men han sa bara att det inte var så. Ett tag efter detta knuffade han bort mig när jag ville krama honom. Han rör mig aldrig om inte jag kramar honom men hejdå och godnatt pussar verkar vara viktiga för honom. Han säger att han älskar mig men börjar undra.

    Jag var hemma hos mig en vecka och när jag kom tillbaka var han på jobbet. När han väl kom hem fick jag en puss av honom vilket inte hänt innan. Senare under kvällen talade han bara om sitt ex. Att hon ska gifta sig och med vem, och vilka den mannen känner. När vi gick i säng började han kyssa mig nånting han inte gjort på 1.5 år. Han börjar med pussar....

    Han har lagt till med helskägg låtit det växa hej vilt under vår tid tillsammans något han aldrig någonsin haft tidigare i sitt liv. Samtidigt verkar han ha blivit gladare på sista tiden och går runt och visslar, han kan skratta numera också. Säger att han sitter fast och frågar jag honom svarar han fast i kroppen. Hur stöttar man någon som inte berättar? Vill han lämna kan han säga detta tycker jag.

    Skickar jag sms svarar han inte säger att han inte sett dem men andra svarar han. Vi satt tillsammans med vänner och han visade alla något på mobilen utom mig. Inte talar vi med varandra utan sitter i varsitt soffhörn och ser på tv. Vi lägger oss samtidigt men går inte upp tillsammans.

    Han vill gärna att jag åker med honom om han ska iväg någonstans och ringer varje kväll om jag är hemma. Svarar jag inte på en gång blir han ledsen och nervös, tror jag är sur och inte vill tala med honom. Frågar alltid när jag kommer hem.

    Beror det på depression, obearbetade känslor för exet, osäkerhet eller är han bara ego. Han köper inga presenter till födelsedagar eller jul. Överraskar eller uppvaktar inte sådant har han slutat med. Ger inga komplimanger eller beröring. Hans vänner är glada att han träffat mig och tycker jag är bra för honom.


    Han har haft dåliga relationer innan och inte velat lämna trots att någon kvinna haft alkohol och drog missbruk. Han köpte hus, bil och båt med en kvinna som tog allt när de gick isär. Han orkade inte bråka. Han delar inte med sig av känslor och tankar. Han är dock bra för mig, jag har blivit ett bättre jag samt lugnare säger mina vänner. Men allt runt omkring? Hur hanterar jag det? Känner mig varken som partner eller polare. Är jag hemma hos mig saknar jag honom och är jag hos honom vill jag hem. Kommer själv ur ett destruktivt förhållande vilket varade över 10 år. Överreagerar jag? Har jag något flykt beteende? Ligger allt hos honom? Vet varken ut eller in och vänt och vridit på detta länge. Kommer inte framåt vet inte vad göra.

  • #2
    Om du "byter ögon" och läser det du själv skrivit så tror jag du ser det. Ni båda "behöver någon". Men det låter inte som kärlek från någon sida. Och jag tror som du misstänker att du misstolkar det att han ringer och frågar vad du haft för dig. Är nog mer saknad av "någon", att han inte har så mycket att tänka på, och en smula kontrollbehov än riktigt intresse. Och så om inte helt dum så vet han att någon gång ibland ge dig lite smulor så du inte tappar intresset helt.

    Och kan du leva i en så ofysisk och kärlekslös relation?

    Men det handlar naturligtvis om vad du behöver i en relation. Ni borde ju komma närmare och närmare varandra, inte tvärtom. Att han pratar om och har sådant intresse av sit ex är rent ut sagt oförskämt och kränkande mot dig och er relation. Klart han kanske tänker på det men du är inte hans "kompis" utan en partner. Du har rätt att få känna det är ni två här och nu.

    Eftersom det troligen handlar om behov mer än kärlek, respekt, intresse och allt det andra, så finns risken att han alltid bara ger exakt så mycket (eller lite) som krävs för att du är kvar. När han känner du är på väg bort så anstränger sig mer. Som då igen kan misstolkas som att han innerst inne känner kärlek, respekt och annat. Men så fort du är tillbaka i fållan, så släpper på det igen och visar mindre intresse. För handlar om behov, inget annat. Och han vill inte heller anstränga sig så mycket.

    Vi vill ju så gärna tro. Att vi är älskade. Respekterade. Har hittat hem. Men han visar ju inte det egentligen. Bara lite lite, när han borde vara helt betagen av dig och den du är. Sucka av tacksamhet att hittat en sådan diamant som dessutom vill ha honom.

    Om det vore din bästa vän som beskrev sin relation som du beskriver den, vilket råd skulle du ge honom/henne?

    Jag är ingen expert, bara några tankar. Och hoppas du en dag du träffar någon som vill ha just dig, som bara vill ha dig. Som vill ha dig för att du är du. Men livet ger inga garantier. Kanske är detta "ok" för dig, det kan bara du avgöra. Om bättre än risken att bli ensam.

    Comment


    • #3
      Tack för ditt inlägg Knet99. Intressant att läsa dina synpunkter. Kanske stämmer till en del. Han är deprimerad och oerhört trött samtidigt som han sover oerhört dåligt. Han är hemma så mycket han kan när jag är där, kvällar och helger annars arbetar vi. Innan vi träffades låg han bara i soffan och sov då han var sjukskriven. Numer arbetar han och blivit piggare och samtidigt gladare. Han berättar om sig, sin barndom och liv. Berättar allt och vi har varit och sett var han växte upp och var han bott innan.


      Själv har jag inte berättat mycket om mitt liv och vad jag gjort och varit med om. Har så svårt att låta andra komma nära mig. Har kanske inte riktigt låtit honom komma nära ännu. Säger inte åt honom trots att jag blir ledsen, besviken över något han gör. Senare kan allt explodera och allt kommer på en gång. Hamnar vi i konflikt brakar det ordentligt och vi tystnar och surar i varsitt hörn. Ingen av oss reder ut saker och ting. Han har kognitiva svårigheter på grund av depressionen säger hans terapeut.


      Han säger att han älskar mig och alltid gjort medan jag svarar med detsamma. Är själv rädd att åter bli sårad och sviken och har backat tillbaka. Jag pussar honom inte det är han som står för den biten. Han tar inga beslut utan att först fråga vad jag tycker och vill. Han är öppen med vilka som ringer och smsar honom.


      Själv håller jag mig på min kant och vet inte hur och varför jag ska berätta om mig och mitt liv. Han vet inte om mitt destruktiva förhållande, jag ser inte varför jag behöver berätta det. Han låter mig sova på morgonen och fixar kaffe innan han går till jobbet. Han ställer in möten med familj och vänner om jag inte känner för att åka med.


      Han mår dåligt i sig själv och det blir inte bättre av att det sexuella inte fungerar. Han är glad över att han får vara den han är utan att jag bråkar på honom om rakningen, och att han ibland behöver sova en helg för att orka med veckan. Känns som jag ger mer samtidigt som jag håller mig på min kant. Tycker han kan fråga om han vill veta något. Har ibland svårt förstå varför han berättar allt om sig och sitt innan mig, och att jag har så svårt att själv berätta.


      Han har en sommarstuga vi är ofta i vilken han nu måste byta tak på. Han frågar mig vad jag tycker och hur jag vill ha det. Ändå kommer han själv stå för alla kostnader vilket är rimligt då det är hans. Jag är oerhört självsäker och svårt att be om hjälp är van klara mig själv och ber honom nästan aldrig om hjälp med något. Han respekterar mina vänner även om han inte tycker om dem.

      Vet inte men våra problem ligger ändå inte bara på honom även jag har säkert en del i dem. Är själv rädd att lita på honom, rädd att bli sårad och besviken igen. Det är lättare att bara gå men samtidigt vill jag leva med honom. Kommit fram till att jag kanske behöver berätta min historia och att vi går på hans väg och hittar ett sätt att lösa allt. Att vi löser det som jag funderar på och har retat mig på. Samtidigt tror jag inte han skulle bry sig om jag gick. Tror att jag själv fortfarande testar honom för att se om han är kvar, att han inte är otrogen, inte misshandlar. Det är inte bara han som är konstig tänker jag nu. Hur bryter man ett beteende och låter någon komma nära?

      Comment


      • #4


        Du måste börja lära dig säga hur du känner/tänker inan du exploderar. För nu när exploderar och tar upp saker som kanske hände för en vecka sen så kanske den andre inte ens kommer ihåg vad du pratar om, vilket inte minskar din ilska. Det är jobbigt i början men det går. Det är jätteviktigt i en relation att man är ärlig med hur man känner och att man vågar prata om allt även det som är jobbigt. Och ja är man riktigt deprimerad så påverkas ens kognitiva förmåga. Sen tyvärr de mediciner man får mot depression kan göra en avstängd känslomässigt. Varför har du svårt släppa in andra? Du måste inte berätta om ditt destruktiva förhållande om du inte vill men samtidigt känner jag att kan man inte dela allt med den man är ihop med då har relationen problem.

        Vi är olika en del kan glatt berätta hela sin livshistoria för folk utan problem, och en del gör det bara för de som dom känner väl och andra säger ingenting det är vädigt olika hur vi är. Träffar jag en kille så kommer jag inte berätta allt jag varit med om på första dejten (risken man skrämmer bort dem) men när vi varit ihop ett tag då får han min livshistoria även de delar som inte är så lyckliga. Skulle aldrig kunna va med någon där jag känner att jag inte skulle kunna dela med mig av vad som hänt i livet.

        Hur länge har han gått i terapi för sin depression? Om man är depreimerad och går i terapi bör man redan efter 1 månad märka att det går åt rätt häll och man börjar må lite bättre, gör man inte det så ska man sätta sig med terapeuten och försöka reda ut varför man inte mår bättre. Kanske man inte klaffar med terapeuten, man kanske inte är helt ärlig med vad man känner/tänker och då kan inte terapeuten hjälpa en heller. Många inser inte att det är inte bara i terapin man jobbar med sig själv utan mellan terapigångerna måste man försöka utmana sig själv mm för må bra. Tex som sköta dagliga rutiner som sömn/mat/röra på sig. Försöka tänka rätt mm.

        Ska ni får en bra relation måste ni båda jobba på den med en parterapeut. Jag hade ställt det kravet om han sen säger att han inte vill el går dit men jobbar ändå inte på relationen då hade jag lämnat direkt för det är indirekt att säga jag tycker inte denna relation är värd att kämpa för. Det är inte konstigt att du är rädd för bli sviken och sårad när du har lämnat ett destruktivt förhållande bakom dig och hamnar i detta förhållandet. Kanske även du skulle behöva någon att prata med om det, och lära dig bygga upp tilliten för männ igen. Ställ krav på han (man får det även på de som är deprimerade det mår de bara bra av. Man ska inte dalta med dom det är oftast att göra de en otjänst).

        Comment


        • #5
          Ok, det ger en vidare bild.

          En lite kommentar om det med att du bara ser ryggen av honom när ni är ute. Det jag skriver nedan stämmer säkert inte, du vet bättre, men nämner det ändå.

          Vissa får ett starkare självförtroende när upplever sig vara i en "enhet". Att vara på krogen just med dig, hans älskade, kan göra att han blir mer utåtriktad, får en kraft ur att ni är två. Och just för att ni är en enhet så kanske han vågar vara mer som han vill vara, mer utåtagerande, kanske till och med lite flörtig. För han och omgivningen vet att inte på allvar, då du är hans enda. Om du inte fanns där någonstans så skulle han kanske oroa sig mer för att bli missförstådd, eller känna sig ensam i själen trots många runt sig.

          Som sagt, troligen inte så men nämner det så du kan fundera om skulle kunna vara så.

          Det där med närhet är svårt när blivit sviken. Och det är frestande att "berätta allt" för att på så sätt göra det till bådas. Och kanske också samtidigt skjuta över valet att fortsätta eller inte på den andre. Att med "sanningen" lite att provocera som du redan misstänker att du gör, vill testa honom. Sanningen är viktig, skapar trygghet och tillit, men var aldrig tänkt att användas som ett vapen.

          Det många glömmer är att för du säger A behöver du inte säga B. Du kan välja att berätta utan att berätta detaljer som han kanske inte klarar, kanske förstör mer än hjälper. Eller som du vill ha som privata. Du kan ändå berätta din upplevelse och på så sätt öka förståelsen från hans sida varför vissa saker är svårt. När du berättar kan du när som helst avbryta, sätta en gräns där du inte vill berätta djupare. Eller om du tror han frågar något han egentligen inte vill ha svaret på eller kan hantera svaret, fråga honom om han verkligen vill du ska berätta just den detaljen.

          Alla relationer är ett risktagande. Vi kommer aldrig helt att veta vem en annan människa är. Kanske den personen inte heller vet det innan en situation uppstår som förstör relationen. Så i slutänden kan du aldrig räkna med någon försäkran. Handlar om tillit och att tidigt kommunicera. Och tidigt, om ser att det inte finns en grund för en relation, lämna.

          Men det låter som att ni har saker att prata om. Regler att sätta upp för hur er relation ska fungera. Och vilka minimikrav ni har och vad ni kan kompromissa om. Du måste avgöra hur viktig den sexuella biten är för dig. Ni måste diskutera om det finns förändringar ni kan göra som gör att er relation fungerar bättre (tex diskutera pornografi, vissa verkar få mer sexuell energi för sin partner av det, andra förbrukar sin energi så inget kvar till sin partner). Båda måste acceptera att en relation inte bara "finns" utan måste vårdas. Och hitta ett sätt att göra det.

          Och om nu erektionsproblemet handlar om fysisk oförmåga, kanske vidga begreppet "sex" så att ni kan njuta av den biten även utan erektion. Närhet och värme, mer ett bekräftande av er kärlek och relationen. Och ett sätt att visa varandra att båda vill ge till den andra.

          Om du inte känner att egentligen har du försökt och det inte går. Och att detta inte räcker för dig, då vet du ju vad du måste göra.

          Jag är ingen expert, bara några tankar.
          Last edited by knet99; 2018-05-17, 20:08. Reason: Syftningsfel

          Comment

          Working...
          X