Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ensam i en relation

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Ensam i en relation

    Jag är gift med min man och vi har varit tillsammans i 5 år. Jag har 5 barn, varav 3 är utflugna. Min man har tre barn.

    Vi har stora problem med att 2 av hans barn inte vill vara här. Äldsta barnet och de två yngre har ej samma mamma. Äldsta barnet vill inte vara här och inte heller en av de yngre som hellre vill vara med sin mamma.

    Så därför har vi för närvarande endast ett av hans barn här torsdag-måndag varanna vecka och mitt ena barn som bor hos mig på heltid.

    Min man arbetar borta måndag-torsdag och detta jobbet är väldigt påfrestande för mig då jag alltid ska sköta allt här hemma. Sommartid ska jag sköta hus och en stor tomt och på vintern ska det hämtas ved och skotta och allt annat som hör till ett hus. Sedan har vi allt arbete inne som också ska skötas.

    Jobbigast med att han arbetar borta är att inte ha ett vardagsliv tillsammans.

    Jag mår väldigt dåligt av att han sa upp sin fasta tjänst här hemma och valde detta jobb trots att jag inte ville det. Detta var inte ett liv jag velat leva.

    När han kommer hem på torsdagkväll (han jobbar halv dag torsdagar) Så är han så trött och orkar inte bry sig om mig när han kommer hem. Som oftast vill han slappa framför tvn och det blir film eller så ser han mesta dels på sportsammanhang på tvn. Sedan när vi ska lägga oss då är han så trött och orkar inte med mig och mitt tjat.

    Försöker tala med honom lugnt men blir så ledsen hur han svarar mig i diskussioner när det kommer på tal.
    Jag känner mig ensam och känner mig inte sedd och jag har längtat efter honom och ser fram emot torsdagarna.

    När jag frågar varför han inte bryr sig blir han arg och avvisande. Han kan till och med be mig ”hålla käften” och höjer sin röst och tonfallet blir hårt och säger dumma saker och svär mkt samt kan säga saker som att jag är dum i huvudet och att jag inte är samma person som tidigare för att jag är uppkäftig och stor i mun.

    Han hotar oftast i de flesta konflikter att vi borde separera.

    Han säger att jag är jobbig att prata med på veckorna och han är trött. Han har sitt liv med sina manliga arbetskamrater som han pratar om ständigt och de smsar och skickar snap under helgerna.

    Jag känner mig så otillräcklig och ensam och övergiven. Känner tomheten inombords och en enorm saknad av värme och närhet.

    Jag arbetar långa dagar och heltid och jag jobbar ju fredagar när han får en hel egen ledig dag och göra vad han vill på.

    En fredag kan se ut så här när jag kommer hem. Jag får ställa mig och laga middag. Han tycker inte han kan laga mat. Dock förra fredagen så fixade han en underbar middag med helstekt fläskfilé och egen gjorda klyftpotatisar. Han hade köpt ett jättegott vin till. Dukat fint också.
    Jag var så lycklig fram till att vi ätit klart så gick han och duschade sedan satte han sig och slog på hockey och sedan var det handbolls VM och det såg han på till 22:30.

    Jag fick se på tvn ensam. Så ledsen jag då blev. Jag har sagt vad jag tycker och han har sagt att detta är hans intresse och han kommer alltid det gå först. Han missar inte en match oavsett vad som gäller.

    Han menar på att han jobbat hårt hela veckan och vill kunna slappna av och detta är avkopplande för honom.
    Han är vuxen och över 18 och får själv bestämma får jag ALLTID höra.

    Det kan vara sport på tvn på lördagen med om jag har otur. Lördagar ser alltid ut som följande att han har något ärende på stan eller att ha att göra ute och har han inget så hittar han på något att pyssla med.

    Inne får jag sköta allt det mesta av allt så som tvätt och städning och bädda rent och laga mat. Han sköter ofta disken ur och i diskmaskinen.

    Söndagarna samma lika men han lägger sig runt 20:30-21:00 för han åker till jobbet mitt i natten

    Jag vet inte men jag tror att han gör tvärtemot när jag vill och säger mig vilja närhet men har även prövat att inte säga något och låta han göra som han vill men det blir ingen förändring.

    Sex har vi fredag lördag eller söndag och blir alltid 2ggr/veckan. Oftast på mitt initiativ men ibland även hans.

    Problemen har kommit mer och mer och jag har genomgått en personlig kris med för mkt känslomässig stress. Dels tjafs och bråk kring bonusbarnen sedan att jag inte fick någon förståelse.

    Han får bete sig illa skrika svära och vara dum men råkar jag göra lika så härmar jag honom och det tycker han är omoget. Så jag får aldrig bli arg ledsen och få ett utbrott av ilska. Då blir det ALLTID liv.

    Jag vet detta är destruktivt och jag älskar honom. Han säger att han älskar mig och vid försoning ångrar han sina hårda ord och beteende men dessa ord sårar mitt hjärta.

    Vem vill höra vid varje oenighet att man bör göra slut och separera då allt känns tomt. När han några timmar innan sagt att han älskar mig mest i världen!

    Jag blir förvirrad och kluven
    Vad ska jag göra för att få honom förstå och viljan att kommunicera?
    Last edited by Trollmamman; 2018-08-16, 23:30.

  • #2
    Tyvärr det så att den som är hemma när den andre åker iväg på jobb blir den som får huvudansvaret när den andre är borta. De tunga sakerna som ska göras borde ni kunna göra gemensamt när han är henmma och ved tex kan man köpa färdigkapad och klar. Detta är något ni skulle satt er ned och diskuterat inan. Låter som han vill ha en relation/hus/barn men inte vill ha ansvaret som medföljer. Vet flera som jobbat som han och jag vet ochså hur trötta de är när de kommer hem men det är ingen ursäkt, den som varit ensam med allt är ochså trött när helgen kommer. Du måste sätta dig ned och prata med honom och säga hur du känner och hur du vill har det. Välj inte torsdagkväll när han kommer hem och är trött utan ta tex fredagkväll fixa lite middag och börja prata om relationen, tex hur tycker du vår relation är? Jag upplever att...... undvik kommentarer som tex. när du är bortsa så...... den andre kan då lätt gå in i försvar direkt och tjafset är i gång. Utan säg i stället Jag känner jag har ett stort ansvar här hemma, och att jag skulle vilja vi hjälptes åt här hemma med de tyngre sakerna som husgrejer som måste göras. Det skulle bli lättare för mig och det skulle vara kul va ute i trädgården och påta (el vad det är som måste göras) tillsammans. Om det inte hjälper så kanske parterapi kan va något men kan ju bli svårt få till det då han är bortrest om ni inte kan gå privat de brukar även ha tider på helger. Om han inte vill förstå el vill gå i terapi ja då har han ju inderekt sagt att er relation är inte viktig att jobba på.

    Comment


    • Trollmamman
      Trollmamman commented
      Editing a comment
      Ja det är väl precis så. Han är jättetrött då de jobbar till 20:00 två av dagarna för att jobba in halva torsdag och hela fredagen. Han jobbar och sover och umgås med grabbgänget över middag och sport.

      Han är väldigt svår att få till en diskussion med då han för det mesta går i försvar. Jag gör förmodligen fel med...

      Ska försöka få till en stund över en god middag och lite vin i avslappnat läge.

      Det jobbigaste är när han är hemma så vill han bara göra det som faller honom in och att behöva tänka på att han måste ge mig uppmärksamhet verkar vara lite lågt prioterat.

      De helger då vi är ensamma fungerar det mesta bättre förutom att han är ego och kör sitt race och vill se på sin sport. Han vill slappna av på helgen då han jobbat. Jag vill att han uppmärksammar mig. Han säger att vi är i samma rum och jag försöker förklara att det är inte det som är problemet.

      När jag försöker förklara att jag vill lämnat att han uppoffrar sig och ger mig närheten jag behöver. Krama och hålla om och viljan att vara nära.

      Idag har varit en bra söndag och vi har tränat tillsammans och haft en skön söndagseftermiddag

      På fredag ska jag be om att få prata med honom

      Tack för ditt råd

  • #3
    Svårt för en utomstående att veta, men beskriver två olika infallsvinklar. Enda kan vara fel, andra kan vara fel, båda kan vara fel.

    Han behöver en relation där du är mer självständig. Där du har egna vänner och inte sitter och väntar på honom. Där du går ut och gör saker utan honom. Där du har egna intressen. Han vill inte känna den pressen att "göra saker", han vill få vara ifred.

    Han delar inte heller in uppfattning om hur ett "vardagsliv" ser ut. Han tycker det går bra att leva på mackor eller då och då beställa hem en pizza. Vill du göra "riktig mat" så får du göra det. Stör det dig att det är smulor på bordet och diskbänken helt belamrad med påsar och skräp så får du ta hand om det. Honom stör det inte.

    Han reagerar som han gör för att du tjatar och bråkar. Alltid drama. Aldrig lugn och ro. Det kryper under huden på honom. Han säger att han älskar dig men det räcker inte. Alltid vill du ha mer mer mer. Så han vet att det är meningslöst att ens försöka prata om det, du förstår inte, det är bättre att vända ryggen.

    Så den andra infallsvinkeln.

    Han är som han är för han kan vara det. Du gnäller men du plockar undan, lagar mat, tvättar, städar och allt annat. Han väljer att inte se det för han tycker det är bekvämt. Om han uppvärderar vad du gör så måste han också sätta det i relation till sin egen insats. Och det vill han inte. Och i det så får han dig att känna dig utnyttjad och ouppskattad. Ibland osynlig.

    Det är möjligt att han älskar dig, kanske till och med mycket. Men det är viktigare för honom att han får det han vill ha. Att han får vara med kompisar, odla sina intressen. Vara "sig själv".

    Och du låter honom. Du springer omkring och försöker göra allt så bra som möjligt. Försöker se till att ni har ett "hem". Försöker få honom och barnen att må bra. Kämpar och kämpar. Vilket är bekvämt för honom, han slipper.

    Du skriver "Vad ska jag göra för att få honom förstå och viljan att kommunicera?". Du missar att han visst förstår. Han käftar bara mot för att käfta emot. Dum är han inte, han förstår.

    Problemet är det där med "viljan". Han vill inte. Han skiter faktiskt i att du lider av detta och känner dig ensam. Du försöker vrida vatten ur en sten. Han respekterar inte dig ens till nivån att prata om detta och försöka hitta en lösning tillsammans. Vill inte ens kompromissa. Vill inte.

    Som sagt, kan älskar dig säkert mycket. Och jag vet inte vilken om någon infallsvinkel ovan stämmer. Vad tror du?

    Jag är ingen expert, bara några funderingar.

    Comment


    • Trollmamman
      Trollmamman commented
      Editing a comment
      Ja det är förmodligen en blandning av båda.
      Jag är självständig redan, jag har mitt och jag tränar och instruerar även ett pass i veckan.

      Han sover borta måndag-torsdag och när han är hemma igen så är han trött och vill slappa mest.

      Jag vet innerst inne att han älskar mig men han visar det på sitt sätt som jag inte förstår. Jag är kvinna och behöver värme och närhet.

      Han har ALLTID egen tid, under veckan på sitt jobb på kvällarna och alla fredagar då jag jobbar. Så vi har i princip endast lördag som heldag för söndagen blir kort då han måste fixa allt inför jobbet på måndag tidig morgon, så han lägger sig vid 20-21 tiden.

      Det största problemet är att jag tycker det är jobbigt att behöva sköta allt härhemma när jag aldrig har en ledig dag som han. Men han slappar sin fredag tills jag kommer hem vid 17 tiden.
      Han har faktiskt gjort sig för med att fixa middagarna på fredagarna så det känns som han försöker.

      Det svåra är kommunikationen mellan oss, jag kan ibland vilja tala med honom om saker jag upplever jobbiga. Men då kommer jag väldigt olägligt med dem eller så avleder han mig och byter samtalsämne.

      Är det sportsammanhang på tvn så som hockeyn i SHL eller VM OS eller fotboll typ Hammarby som spelar då skiter han i allt även sina barn inkl mig.

      Vi har inga gemensamt utan jag har stora barn medan han har små.

      Detta att han lämpat över dem på mig har gjort att jag nästan gick in i väggen pågrund av känslomässig stress och jag fick fel på min sköldkörtel och blev väldigt sjuk och då sa jag till på skarpen att han får sköta sina egna barn. Se till att de har rena kläder och får mat.

      Han tycker efter det att jag inte är som jag ska, men grejen är den att om jag bara ger och ger och inte får något tillbaka så blir det en död trädgård som ej vattnats.

      Men han fattar inte eller han vill inte fatta

      Jag kan bli tjatig och jobbig så det vet jag om och försöker låta bli.

      Ja jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till

  • #4
    Låter som att han inte "vill". Och då finns det nog inte mycket att göra än att känslomässigt påbörja en separation för att eventuellt utföra den.

    Orsaken kanske inte spelar så stor roll, om lat, klumpig, egoistisk, gammalmodig, inte älskar dig tillräckligt, eller vad det är. För det är hur det påverkar dig som är det viktiga, och om relationen uppfyller dina minimikrav på en relation.

    Personligen tycker jag det är värre att känna sig ensam i en relation än att känna sig ensam när är ensam. Men bara du kan avgöra om du vill nöja dig med smulor och om du vill ägna ditt liv åt att serva en man.

    Comment


    • Trollmamman
      Trollmamman commented
      Editing a comment
      Ja jag har verkligen känt att detta börjar tära enormt på mig invärtes. Jag känner mig så ensam och att själv välja ensamheten är helt okej men detta har jag svårt för när den blir påtvingad och sedan inte känna sig sedd eller att känna att han vill komma nära.

      Jag vet att han älskar mig men han kan inte förmå sig visa det. Har säkert med hans uppväxt att göra.

      Jag börjar försöka intala mig själv och det är mognadsprocess som jag själv måste fundera på om jag verkligen vill leva så här. Att under veckan när jag är själv känna mig rätt tillfreds men när han kommer hem och det inte känns så bra och man gråter inombords då är det väl dags att fundera ordentligt. Han är väl inte rätt för mig helt enkelt. Vi är inte kompatibla på samma plan då det kommer till att visa känslor.

      Tack för dina svar, du har rätt!
Working...
X