Announcement

Collapse
No announcement yet.

Flickvän ändrar sig

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Flickvän ändrar sig

    Hej! Jag har träffat en tjej nu i över 1 år. Vi började med en oskyldig flirt för att sedan bli något mycket mer. Ni får en liten beskrivning nedan.

    Jag träffade en tjej via jobbet. Vi klickade i stort sett direkt första gången vi såg varandra. Efter lite prat, och sedan mail, beslöt vi oss för att träffas.
    Det var elektriskt, det fanns något där redan från början. Redan första gången vi sågs privat så blev det beröringar från bådas håll. Och det fortsatte. Vi sågs mer och mer.

    Denna tjej har barn sedan innan. Det är en ålderskillnad mellan oss, jag är 20+ och hon 30+.

    Vi fortsatte att träffas, både mer frekvent och i längre stunder. Jag blev introducerad för barn (som vän) och allting gick jättebra. Barn trivdes med mig och jag trivdes med barn.
    Allting flöt på liksom. Vi fick båda mer och mer känslor. Hon var väldigt på och hörde av sig konstant, och frågade mig ifall vi kunde ses osv.
    Jag som levt singel ett bra tag var dock lite mer off och "sköt undan", ville gärna ha lite egentid hemma. Jag hade vant mig hemma och trivdes själv. Så vi sågs inte alltid när hon bad om det.

    Tiden gick, vi sågs och allting kändes jättebra. Vi fattade mer och mer tycke för varandra och vips efter några månader så stod det klart för oss båda att vi var kära.

    Hon ville att jag skulle sova över hos henne men jag tackade nej i början, på varje förfrågan. Hon blev såklart missnöjd, och efter en tid så sa hon att "om du inte blir mer på så orkar jag inte det här längre". Hon gav mig ett ultimatum. Typ, "sov här eller så struntar vi i det här". Jag tog mig i kragen, kom över mina issues och började sova där. Och, förvånande, så kändes det bra för mig. (Jag hade många issues under den perioden, då jag helst ville sova själv och ha nätterna för mig själv).

    Jag fortsatte att sova hos henne var och varannan dag, jag träffade barnen väldigt ofta. Vi skapade en väldigt fin kontakt. De tyckte om mig och jag dem, som sagt.
    Med tiden blev allting större och större och vi började planera att "bli tillsammans" på riktigt, gå ut med det liksom. Vi gav oss ut på tillställningar där andra kunde se oss och tänkte lite "aja den som ser oss får se oss". (Det var känsligt iom att vi var kollegor). Vi ville trots allt inte riktigt gå ut med att vi sågs.

    Allt gick som på räls, felfritt. Allt var fantastiskt. Men sedan börjar småproblemen (så klart), Vi blir lite oense om vissa saker och ja, stämningen är inte helt perfekt som innan.

    Helt plötsligt säger hon att hon inte är säker på om hon är redo för att gå in i något nytt iom hennes tidigare uppbrott. Hon är rädd att om jag också försvinner så sårar det barn ännu mer.
    "Ja det är klart, men jag har inga intentioner på att försvinna. Jag vill ju ha det här för alltid" - känner och säger jag.

    Efter problem på problem, känslostormar och känslostormar så väljer hon att gå ur det vi har. Det krossade mig såklart. Detta hände lite titt som tätt. Hon var väldigt osäker. Men vi fortsatte ha kontakt (för osams är vi ändå inte). Och en kväll någon vecka senare träffas vi och hon visar mig en graviditetssticka - hon är gravid.
    Trots allt som känts jobbigt så beslutar vi att återuppta oss, iom detta barn.

    Livet knatar på så som det varit. Men efter ett tag får vi veta att det blev missfall. Tidigt. Det blev jävligt jobbigt för oss båda och det är något vi än idag sörjer. Vi hade förberett oss på ett nytt liv liksom..

    Efter det är inget sig likt. Stämningen är dyster, ofta. Även fast vi har det jättefint när vi ses. Allt detta har lett fram till där vi är idag, och det är nu jag behöver hjälp.

    NUTID: Vi är fortfarande tillsammans, typ. Hon vågar fortfarande inte gå ut med att vi är ett par, och jag får heller inte träffa barn lika mycket som jag förut fått göra. Jag får inte träffa dem överhuvudtaget. Hon velar fram och tillbaks något enormt. Ena dagen är hon jättekärleksfull och andra dagen som ett åskmoln, Hon svarar knappt när man hör av sig och vi ses väldigt sällan (vi är inte sambos). Vi bråkar alltmer iom att jag har en vilja av att ta steg framåt samtidigt som hon ger sken av att alltid gå bakåt i "vår utveckling. Hon är alltmer irriterad på mig och tycker att jag hör av mig för mycket (även fast jag nästan alltid bara förmedlar positiva och kärleksfulla saker när jag hör av mig).

    HON säger att hon känner sig väldigt stressad och att livet är så jävla jobbigt. Jag frågar "varför" men får inga bra svar, för hon säger att hon inte har några sådana. Hon vet inte, mer än att hon känner att hon har huvudet under ytan. Och jag får absolut inte komma in och höra vad det är som faktiskt pågår i hennes huvud. Hon är ständigt trött säger hon och att hon bara vill sova och inte orka bry sig om någonting. Hon orkar inte jobba på en relation som kräver det för att det kräver så mycket. Många gånger säger hon "om du är missnöjd så kanske vi borde strunta i det här, för jag orkar inte vara mer trött och jag orkar inte göra dig ledsen".
    Jag svarar då: "jag inte är ledsen, jag bara önskar att du var som du var förut. Jag vill att du släpper in mig så att jag kan stötta dig. Det är klart det är jobbigt när du väljer att göra allting ensam, istället för att ta in mig i ditt liv igen och låta mig stötta dig med allt."

    Jag tänker många gånger om det är något hon håller undan? Är det något gammalt ex som hon har börjat med igen? Är det att hon tycker det är så jävla jobbigt att göra valet att göra oss två officielt?

    Jag känner mig många gånger bortprioriterad. Och hela hennes attityd har förändrats. Hon känns inte likadan som den hon förut var. Hon är ofta trött och ofta bitter, på mig och på allt annat. Hon är arg helt enkelt. Och någon kärlek kan hon knappt förmedla längre. Jag får inte svar när jag säger att jag älskar henne och vi har inte sovit tillsammans på månader. När vi ses så är det max 3 timmar på en kväll, efter att barnen sover, och det är alltid på hennes villkor. Jag rättar mig efter henne hela tiden nu. Bara för att få chansen att träffa henne.
    Om jag inte hör av mig så hör inte hon av sig.

    Det är bara jättekonstigt alltihop. Allt år så bakåtvänt. HUR ska jag göra för att ändra på den här negativa trenden? Hur kan hon komma tillbaks? Jag har visat stort tålamod, jag har alltid bemött henne med kärlek och respekt. Men hon gör tvärtom för mig. Hon brinner av på en sekund för något litet och visar mer aggressivitet snarare än kärlek. Trots att hon ibland kan säga att hon uppskattar mig.

    Jag är förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra. OM jag skulle sluta höra av mig, sluta be om att träffas, kanske rent av säga att "jag orkar inte mer, du beter dig inte bra", skulle hon då komma tillbaka och visa vilja? Eller är det helt kört det här?

    Har jag rätt när jag tror att hon kanske träffar någon annan? Eller att allt hon kände för mig är borta fast hon inte vågar erkänna det?

    Är tacksam för all hjälp och alla svar jag kan få, för att få tillbaka min gamla underbara flickvän som gav mig hela världen förut.
    Last edited by Feelo; 2018-01-12, 21:55.

  • #2
    Svår situation och svårt att ge nån sorts råd. Hon säger att hon inte vill göra dig ledsen (eller rättare sagt inte orkar). Hon blir ibland irriterad av att du hör av dig för mycket. På flera olika sätt blir du den ständigt oönskade (i alla fall mindre önskad). Det är tungt att alltid vara den som vill mer och ännu tyngre att ha känsla av att vara jobbig. Man vill ju vara åtrådd och önskad. Inte jobbig.

    Jag kan inte ge råd, men om det var jag skulle jag försöka låta bli att höra av mig en längre tid och då samtidigt hitta på andra saker, träffa andra personer, hitta mer av ett ”eget” liv som inte hänger på er relation.

    Comment


    • Feelo
      Feelo commented
      Editing a comment
      Tack för ditt svar!
      Jag har nog tänkt i de banorna du menar. Att jag ska höra av mig mindre och visa att jag kan leva vid sidan av henne med. Men frågan är om det genererar i det resultatet jag vill ha? Jag vill ju att det ska bli ”som vanligt” igen, men är taktiken att hålla mig borta den som får det att bli så? Usch, det är jobbigt att inte veta vad man ska göra..
      När vi ses är ju allting så bra. Då känns allting rätt. Men när jag sitter varje kväll och väntar till att klockan ska bli så mycket bara för att få komma, då blir det jobbigt. Jag skulle kunna vara mer frånvarande men då tänker jag att hon glömmer bort mig och tänker ”åh så skönt det är utan hans närvaro”, även fast jag är säker på att jag för bara några månader sedan, och förhoppningsvis även nu, är hennes grundpelare som ger henne stabilitet, glädje och kärlek.

      Men ska jag bara låta henne vara? Är det det bästa sättet? Vara off tills hon blir on?

    • Lydia Stille
      Lydia Stille commented
      Editing a comment
      Min tanke var nog snarare att du främst skulle visa dig själv (inte henne) att du kan leva ett eget liv. Det kanske inte generarar det resultat du vill nå. Det kanske inte blir som vanligt. Hon kanske bara blir lättad, som du beskriver.

      Men att förminska sig och leva helt på nån annans villkor gör dig olycklig och kanske även mindre åtråvärd. Om relationen har en potential så kommer den att klara att du håller dig undan ett tag. Jag tror du behöver tänka mer på dig och mindre på relationen. Umgås med andra och inte hänga upp allt kring henne.

      Jag skriver bara vad jag tror och är nog inte alls bra på att sätta mig in i hur det är i din situation. Det jag tycker jag ser är att du utplånar dig, och det verkar sorgligt.

  • #3
    Jag hade satt mig ned med henne och förklarat hur jag kännt och upplever relationen, jag klarar inte av folk som inte vet vad de vill jag måste ha raka rör. Har man varit ett par i över ett år anser inte jag man går runt och låtsas som man inte är par det hade fått mig dra åt mig örornen rejällt speciellt då det tidigare varit ok att va öppen med relationen. Som sagt ha ett samtal med henne fråga henne vad hon vill med relationen. I en relationen måste man kunna prata om allt även sådant som är jobbigt

    Comment


    • #4
      Originally posted by emil i lönneberga View Post
      Jag hade satt mig ned med henne och förklarat hur jag kännt och upplever relationen, jag klarar inte av folk som inte vet vad de vill jag måste ha raka rör. Har man varit ett par i över ett år anser inte jag man går runt och låtsas som man inte är par det hade fått mig dra åt mig örornen rejällt speciellt då det tidigare varit ok att va öppen med relationen. Som sagt ha ett samtal med henne fråga henne vad hon vill med relationen. I en relationen måste man kunna prata om allt även sådant som är jobbigt

      Håller med om allt här ovan, och har lärt mig den hårda vägen. Inga råd kommer ge så mycket som ett öppet,ärligt samtal från bådas håll. Korten på borden.Tillsammans med övriga tips du fått så tror jag tyvärr inte någon kan ge dig det definitiva svaret du söker,förutom din partner. Jag önskar dig all lycka till! Men skriv för all del om du behöver pepp eller råd om hur du ska ha ett samtal och vad du vill ha sagt. Kan vara lättare om man funderat och fått diskutera med neutrala parter vilket folket här är. Återigen,all lycka till!

      Comment

      Working...
      X