Separation

[milleni]

Hej!
Jag och min sambo ska separera, nu känner jag att det har gått för långt...
Den främsta orsaken till min vilja att separera är att jag tog all ansvar över vår son under de 2 första åren, det var jag som bytte blöja, hämtade/lämnade från förskola, matade honom, osv...
Innan förlossningen så önskade min sambo att jag ska ta ansvar över hem och barn eftersom han jobbade heltid när jag var mammaledig. När han sa det så accepterade jag detta men jag visste inte att det skulle innebära att han aldrig skulle byta blöja, mata honom osv...
Frustrationen växte inom mig och till slut kände jag att jag inte längre orkar med situationen så jag talade om detta för honom. Jag förklarade att jag kände mig väldigt ensam med sonen och att det kändes orättvist att jag skulle ta 100% ansvar över vår son. Efter ett tag så insåg han att han har gjort fel och att han förstod mig och han förklarade att han har varit frånvarande eftersom han har mått psykiskt dåligt. Jag vet att han har mått dåligt men han har ändå varit en fungerande person i vardagen, han har åkt till jobbet och varit aktiv utanför hemmet. När han var hemma så låg han mestadels i sängen och han hade sitt sovrum på andra våningen med badrum och klädkammare så han ägnande större delen av sin tid där. Jag hade mitt sovrum nere och jag sov där med vår son. Detta gjorde att min känsla av ensamhet förstärktes, det var som om vi bodde i samma lägenhet fast helt separata liv. Nu känner jag att vi har hamnat så långt i från varandra.

En annan sak som jag inte har varit helt ok med är att min sambo har haft koll på ekonomin. Detta var vi inte överens om från början utan det blev bara så...
Jag hade ju min dosa från början men den hamnade i hans händer och sedan förblev det så. Även fast det kändes lite konstigt inom mig så tänkte jag att det är så det ska vara - att han ska ha koll på vår ekonomi.
Han hade hand om sparande och han disponerade pengarna. En gång tidigare så talade jag om för honom att jag vill ha koll på ekonomin men då tog han det inte alls bra och sade att jag bara vill kontrollera honom och att jag inte litar på honom. I och med hans sätt att reagera så tog jag inte upp detta med honom igen på över 1 år men till slut förklarade jag för honom att även jag vill se över mitt konto, och då gav han mig min dosa.
Efteråt så har han sagt att han ville ha koll från mig eftersom han någon dag ville överraska mig så att han kan visa mig hur mycket han har sparat åt mig.

Jag vet att jag borde ha talat om mina tankar/känslor för honom för länge sedan men nu är det som det är... jag är frustrerad och jag känner inte att jag har lika starka känslor för honom längre och jag blir så lätt irriterad och frustrerad på honom. Det känns som om den ända utvägen nu är att inte bo tillsammans med honom längre.

[knet99]

Du har all rätt känna som du känner. Givetvis så har han hanterat det hela fel. Men ni har varit två i båten.

Så du har nu valet att kämpa för att förändra eller ge upp utan kamp. Låter som du vill ge upp. Kanske du ska fråga dig varför du vill ge upp utan kamp?

Av någon anledning som du kanske inte ens kan besvara så ingick du ett avtal om att fördela det så att han jobbar och du tar hand om hem och barn. Givetvis så "borde" han förstått att en så strikt uppdelning inte kan fungera i längden. Men något fick dig att acceptera det avtalet och han använde det säkert för att intala sig själv att han kunde med hjälp av det avtalet fly undan och ha det som innan fick barn. Undvika förändring, undvika förändras. Dumt så klart men det ligger i de flesta människors natur att undvika det som är svårt.

Av någon anledning som du kanske inte ens kan besvara så lät du honom ta hand om ekonomin. Han fick den kontroll han behövde och upplevde ditt samtycke. Någon i dig måste ha tyckt det var rätt bekvämt, annars hade du inte gått med på det under så lång tid.

Av någon anledning som du kanske ändå har svar på, så har ni barn tillsammans men separata sovrum.

Nu har du fått nog. Du vill ha en mer jämlik relation. Rimligt men har du gett honom tid att förstå, processa och medverka till en förändring? Han är inte tankeläsare och har kanske inte förstått de "signaler" du skickat. Så han kan uppleva detta som en kraftig omsvängning och helt nytt. Medans du kanske upplever du gett massor av signaler, att ni pratat om det, att han inte lyssnat.

Kanske ni skulle ge familjerådgivning en chans? Med tredje part prata om detta? Och försöka att istället för "Du gjorde si eller så" försöka fokusera på "Jag behöver....", "Jag vill ha en relation som...", "Jag saknar...."?

Och ge honom lite tid ställa om? Ställa om till en jämlik relation? Där delar ansvar? Där han är lika mycket förälder som du? Att inte hamnar i "min man är barnvakt ikväll" om du skulle träffa vänner utan "min man är hemma med vårt barn" som en självklarhet?

Där du tar ett kliv upp och också tar makt över dig och ditt liv? Givetvis hitta tillit mellan er men där du inte ger honom den traditionella mansrollen? Där du inte låter honom ta den? Utan att ni är två som kommunicerar, respekterar varandra, delar ansvar?

Jag är ingen expert och kan ha fel. Men jag får en känsla av att ni hamnat i klassiska mönster. Han gömmer sig i jobbet för är rädd (och kanske lat). Du förväntar dig att han själv ska komma på vad han gör för fel utan att du behöver säga det. Dvs mycket handlar om bristande kommunikation.

Och får också en känsla att detta delvis handlar om annat. Om er relation eller om dig personligen. En process du är inne i och att kanske greppar efter en enkel lösning, skjuta bort någon, istället för att ta itu med det som är svårt.

Men jag är ingen expert och kan som sagt ha helt fel. Kanske har du försökt redan, att nå till ett plan där ni kan kommunicera. Kanske har du varit tydlig och blivit besviken för många gånger. Kanske behöver du ett avbrott.

Men kanske ändå ägna en tanke åt att vi uppfattar signaler olika. Och att vår mänskliga natur gör att vi ibland undviker att se det vi borde se. Att han inte riktigt fått en chans att varken förstå eller tid att ställa om sig. Inte fått en chans att se, förstå och älska den nya du som vill att det fungerar på ett annat sätt än innan.