Hej!
Jag och min sambo ska separera, nu känner jag att det har gått för långt...
Den främsta orsaken till min vilja att separera är att jag tog all ansvar över vår son under de 2 första åren, det var jag som bytte blöja, hämtade/lämnade från förskola, matade honom, osv...
Innan förlossningen så önskade min sambo att jag ska ta ansvar över hem och barn eftersom han jobbade heltid när jag var mammaledig. När han sa det så accepterade jag detta men jag visste inte att det skulle innebära att han aldrig skulle byta blöja, mata honom osv...
Frustrationen växte inom mig och till slut kände jag att jag inte längre orkar med situationen så jag talade om detta för honom. Jag förklarade att jag kände mig väldigt ensam med sonen och att det kändes orättvist att jag skulle ta 100% ansvar över vår son. Efter ett tag så insåg han att han har gjort fel och att han förstod mig och han förklarade att han har varit frånvarande eftersom han har mått psykiskt dåligt. Jag vet att han har mått dåligt men han har ändå varit en fungerande person i vardagen, han har åkt till jobbet och varit aktiv utanför hemmet. När han var hemma så låg han mestadels i sängen och han hade sitt sovrum på andra våningen med badrum och klädkammare så han ägnande större delen av sin tid där. Jag hade mitt sovrum nere och jag sov där med vår son. Detta gjorde att min känsla av ensamhet förstärktes, det var som om vi bodde i samma lägenhet fast helt separata liv. Nu känner jag att vi har hamnat så långt i från varandra.
En annan sak som jag inte har varit helt ok med är att min sambo har haft koll på ekonomin. Detta var vi inte överens om från början utan det blev bara så...
Jag hade ju min dosa från början men den hamnade i hans händer och sedan förblev det så. Även fast det kändes lite konstigt inom mig så tänkte jag att det är så det ska vara - att han ska ha koll på vår ekonomi.
Han hade hand om sparande och han disponerade pengarna. En gång tidigare så talade jag om för honom att jag vill ha koll på ekonomin men då tog han det inte alls bra och sade att jag bara vill kontrollera honom och att jag inte litar på honom. I och med hans sätt att reagera så tog jag inte upp detta med honom igen på över 1 år men till slut förklarade jag för honom att även jag vill se över mitt konto, och då gav han mig min dosa.
Efteråt så har han sagt att han ville ha koll från mig eftersom han någon dag ville överraska mig så att han kan visa mig hur mycket han har sparat åt mig.
Jag vet att jag borde ha talat om mina tankar/känslor för honom för länge sedan men nu är det som det är... jag är frustrerad och jag känner inte att jag har lika starka känslor för honom längre och jag blir så lätt irriterad och frustrerad på honom. Det känns som om den ända utvägen nu är att inte bo tillsammans med honom längre.
Jag och min sambo ska separera, nu känner jag att det har gått för långt...
Den främsta orsaken till min vilja att separera är att jag tog all ansvar över vår son under de 2 första åren, det var jag som bytte blöja, hämtade/lämnade från förskola, matade honom, osv...
Innan förlossningen så önskade min sambo att jag ska ta ansvar över hem och barn eftersom han jobbade heltid när jag var mammaledig. När han sa det så accepterade jag detta men jag visste inte att det skulle innebära att han aldrig skulle byta blöja, mata honom osv...
Frustrationen växte inom mig och till slut kände jag att jag inte längre orkar med situationen så jag talade om detta för honom. Jag förklarade att jag kände mig väldigt ensam med sonen och att det kändes orättvist att jag skulle ta 100% ansvar över vår son. Efter ett tag så insåg han att han har gjort fel och att han förstod mig och han förklarade att han har varit frånvarande eftersom han har mått psykiskt dåligt. Jag vet att han har mått dåligt men han har ändå varit en fungerande person i vardagen, han har åkt till jobbet och varit aktiv utanför hemmet. När han var hemma så låg han mestadels i sängen och han hade sitt sovrum på andra våningen med badrum och klädkammare så han ägnande större delen av sin tid där. Jag hade mitt sovrum nere och jag sov där med vår son. Detta gjorde att min känsla av ensamhet förstärktes, det var som om vi bodde i samma lägenhet fast helt separata liv. Nu känner jag att vi har hamnat så långt i från varandra.
En annan sak som jag inte har varit helt ok med är att min sambo har haft koll på ekonomin. Detta var vi inte överens om från början utan det blev bara så...
Jag hade ju min dosa från början men den hamnade i hans händer och sedan förblev det så. Även fast det kändes lite konstigt inom mig så tänkte jag att det är så det ska vara - att han ska ha koll på vår ekonomi.
Han hade hand om sparande och han disponerade pengarna. En gång tidigare så talade jag om för honom att jag vill ha koll på ekonomin men då tog han det inte alls bra och sade att jag bara vill kontrollera honom och att jag inte litar på honom. I och med hans sätt att reagera så tog jag inte upp detta med honom igen på över 1 år men till slut förklarade jag för honom att även jag vill se över mitt konto, och då gav han mig min dosa.
Efteråt så har han sagt att han ville ha koll från mig eftersom han någon dag ville överraska mig så att han kan visa mig hur mycket han har sparat åt mig.
Jag vet att jag borde ha talat om mina tankar/känslor för honom för länge sedan men nu är det som det är... jag är frustrerad och jag känner inte att jag har lika starka känslor för honom längre och jag blir så lätt irriterad och frustrerad på honom. Det känns som om den ända utvägen nu är att inte bo tillsammans med honom längre.
Comment