Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Mina föräldrar

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Mina föräldrar

    • Hej,

      Är ny här på forumet och skulle vilja skriva av mig av ett problem som tynger mig.
      Jag ska försöka göra en ganska långa historia kort.

      Det hela började för lite mer än 5 år sedan. Min far, som drev eget företag och alltid gjorde rätt för sig hörde av sig till mig. Han hade kommit efter med skattebetalningar i företaget, han hade fått anmärkningar ifrån kronofogden och frågade nu mig om jag kunde låna ut lite pengar till honom.
      Självklart svarade jag, klart att jag hjälper till om jag kan. Jag hade just då sålt en bil med bra vinst och hade det ganska bra ställt. Jag lånade ut i-princip ut allt jag hade. Pappa kan man ju lita på!
      Det dröjer några veckor och han hör av sig igen. Han frågar om jag kan ta ett lån åt honom, han säger att jag på så sätt ska få tillbaka mina pengar men han behöver samtidigt en höjning på nästan 100 000 kr. Jag tar ett lån åt honom, för över pengarna. Dock ska jag få pengarna han redan är skyldig mig om några veckor. Jag börjar nu faktiskt tycka att det känns väldigt jobbigt men vi kommer i alla fall överens om en avbetalningsplan (muntligt). Pengarna jag redan lånat ut såg jag aldrig röken av men avbetalningsplanen funkar bra, i några månader.

      Sedan går han in i väggen! Han får en panikångestattack och försvinner. Det visar sig då att han även lurat min mor (Som han lever ihop med). Dom har skulder långt upp över öronen, mina syskon är han också skyldig pengar, dock inte samma summor som för mig. Han är spelmissbrukare!

      Själv står jag där, med alla mina besparingar borta (min kontantinsats till vårt framtida hus) och även en ett lån som kostar mig 4000kr i månaden.
      Jag känner mig väldigt nere men säger inget till mina föräldrar, för det är ju så synd om dom. Dom får gå ifrån huset, han får lägga ner sitt företag och får skuldsanering.

      Efter några år är jag äntligen skuldfri och har kunnat få ihop en buffert igen. Jag pratar med min far och vi kommer nu fram till en avbetalningsplan på nytt. Nu är dom väl på banan igen och kan gott börja betala av på sitt skuldberg till mig. Nu ska mitt liv bli riktigt ekonomiskt bra för mig. Det funkar några månader sen är det dags igen. Inga pengar på mitt konto, jag säger inget och det går en månad. Inga pengar på kontot då heller. Plötsligt ringer min mamma och berättar att pappa är borta och det finns inte en krona kvar på kontot. Vi letar på alla ställen vi kan tänka oss att han är på utan resultat. Vi kontaktar polisen och gör en anmälan. Någon timma senare hittar vi honom på en på en parkeringsplats längre bort där han gömmer sig i bilen. Han har ångest och berättar att han har spelat bort alla pengar.

      Men här får jag nog, efter att han suttit vid köksbordet och frågar varför vi letar efter honom, och ringer polisen och varför vi är oroliga.
      Jag blir skitarg (För första gången någonsin), jag skäller ut honom och berättar hur besviken jag är, om hur dåligt jag har mått och att jag nu äntligen trodde att det skulle kunna bli bra. Han svarar inte utan ser fortfarande på mig med sina hundögon. Mamma säger inget. Jag åker därifrån och är arg, ledsen och besviken.

      Dagen efter ringer mina syskon upp mig och berättar om hur synd det är om pappa, att han är rädd att jag är arg och att han är rädd att inte få träffa sina barnbarn. Jag försöker säga det att jag är så jättebesviken och förväntar mig nu att han ska höra av sig till mig och be om ursäkt. Men han har inte hört av sig än. Har pratat några gånger med mamma men hon frågar inte mig något om detta.

      Jag tycker det är jättejobbigt, jag har varit alldeles för snäll hela tiden och inte sagt något men nu får det faktiskt vara bra. Han kan inte erkänna att han är spelmissbrukar och behöver ha hjälp och min mamma är medberoede. Vad ska jag göra? Nu kommer julen och jag förväntas att umgås med dom. Men jag vill inte!
      Jag orkar inte med detta mer!





    Post


  • #2
    Det är inte ett dugg synd om honom och du ska inte ha något dåligt samvete alls.

    Vore ju en sak om han spelade bort sina ena pengar, tog SMS-lån, ställde till sitt egen liv. Det drabbar bara honom. Drabbar din mamma också men hon har valt att leva med en spelmissbrukare. Så det handlar om två vuxna människor som gjort sina val i livet.

    Du valde inte dem som föräldrar. Du trodde du gjorde något bra som hjälpte dem när din pappa drog lögner om företaget.

    Jag skulle inte vara med på julen. För det han gjort är så egoistiskt att det inte finns någon som helst förmildrande omständighet. Visst är han spelmissbrukare men du är hans barn. Och att lura även dig är bara för mycket. För egoistiskt. Och flera gånger. Jag betvivlar att hans panikattacker handlar om ånger att han gjort dig så illa, handlar nog om ånger att han satt sig själv i knipa. Han han han.

    Och när fick det bättre så satte han inte in allt han hade till dig, vilket hade varit det naturliga om verkligen hade ånger. Utan du fick "lite" och sedan slutade det igen. Ljög dig rakt i ögonen igen och igen.

    Men du råkar inte bara ut för egoism från din pappa (och delvis din mamma som ändå troligen vetat mer än talat om). Utan du råkar ut för en slags egoism som många av oss hamnar i utan att tänka oss för. Dina syskon vill undvika konflikt, vill inte göra mamma och pappa ledsna. Och i den ivern så glöms du bort och de tycker du ska skaka av dig det och sitta med dem och le som om inget har hänt.

    Det är till och med så illa att något syskon kanske blir riktigt arg eller besviken på dig om du inte kommer. För reagerar så primitivt. Om tänkte efter och bara en smula satte sig in i din sits så skulle de givetvis förstå och stödja dig i att inte komma. Men det de primitivt känner är att du stör ordningen. För att de själva vill undvika mesta möjliga obehag och att se dina föräldrar ledsna så blir du syndabocken. För enklare vara besviken på dig än på dem.

    Så det är en sak vad som är "rätt" och en annan vad som ger *dig* minst obehag i denna situationen. Sitta och lida och spela med? Eller låta bli åka och lida av känslan av att mamma och syskonen är förargade eller besvikna för du "förstört för alla"?

    De flesta av oss lider av en annan liten empatistörning också. De har ju inte lånat ut stora summor och tycker därför att "det inte är så farligt". Men har svårt sätta sig in i hur det skulle vara om det var stora summor, som för dig. Så de kan inte riktigt förstå att det både handlar om den känslomässiga besvikelsen, men också om att det faktiskt är dina pengar som han stulit och du troligen aldrig kommer att få se röken av.

    Sedan finns det som du antyder en annan aspekt på detta som jag gissar inte bara handlar om detta som hänt med din pappa utan också andra delar av ditt liv. Hur du för att du är snäll, omtänksam, empatisk och alla de där fina sakerna, blivit utnyttjad. Är svårt för är lätt bli bitter och att det slår över åt andra hållet. Och då att du inte riktigt känner igen dig själv, inte tycker om dig själv. Är en konst att hitta balansen, att säga "nej" ibland men "ja" ibland. Ett litet stöd kan vara att ha vissa principer. En kanske är att aldrig låna ut pengar till familj eller vänner. Det slutar ofta illa. Det går att finnas där på andra sätt, hjälpa till att hitta lösningar, stödja med skjuts och annat, köpa matkassar eller på andra sätt "ställa upp". Men inte låna ut pengar, i alla fall inte med långa avbetalningar eller i den storleksordningen som det handlar om här. Och definitivt så ska det alltid finnas ett kontrakt på papper med underskrifter.

    Men är lätt vara efterklok. Nu vet jag inte om du ibland tänker negativa tankar om dig själv, att du var korkad, naiv osv. Om du gör det så kom ihåg att du hamnade i detta för du är en bra människa. Och det är något fint att vara även om det betyder att du i detta fallet råkade illa ut.

    Jag är ingen expert, bara lite tankar. Nej, jag skulle inte åka dit. Är ju inte bara en gång, inte bara en lögn. Och viljan att ge dig upprättelse, om så bara känslomässig, är liten eller obefintlig. Han har säkert många goda sidor och det är möjligt han var en bra pappa en gång i tiden. Men bakom hundögonen döljer sig en större egoism än du kunnat föreställa dig.



    Comment


    • #3
      Tack för det fina svaret!

      Jag har ju absolut lärt mig en läxa nu, jag kommer aldrig någonsin låna ut pengar till någon igen. Man kan aldrig lita på någon.

      Det jag tycker är jobbigast är att ingen av dom säger något. Pappa hör inte av sig, och när jag pratar med mamma pratar hon som om inget hade hänt.

      Sen kommer även nästa problem, mitt yngsta barn fyller år strax innan jul. Barnen har ju inget med detta att göra och jag kan ju inte förbjuda att farmor och farfar kommer och firar honom. Hur ska jag tänka där?

      Comment

      Working...
      X