Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Har min nya dejt narcissistisk personlighetsstörning??

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Har min nya dejt narcissistisk personlighetsstörning??

    Hej,

    Jag har sett att det finns liknande trådar här på forumet men vill ändå kolla med er experter hur ni uppfattar just min situation och vad ni anser om den man jag just börjat dejta. Har han narcissistiska tendenser och isf till vilken grad?

    För ca två månader sedan träffade jag en man på Tinder. Han är 37 år, inga barn och endast ett tvåårigt förhållande sedan tidigare. Vi bestämde träff väldigt fort utan att ha skrivit till varandra så mycket. Då jag väl mötte honom blev jag glatt överraskad. Han var betydligt mycket snyggare i verkligheten än på bilderna och han hade ett charmerande lugn och en självsäkerhet över sig. Då jag tidigare bara har varit i relation med osäkra killar, "toffel-killar", tyckte jag att denna man var väldigt attraktiv i sitt sätt att vara. Dock märkte jag snabbt efter att vi satt oss ner för att prata att han verkade ganska självupptagen. Han pratade på så jag knappt fick en syl i vädret och han frågade nästan ingenting om mig. Han var väldigt självsäker i allt han sa och verkade mycket kunnig i många områden. Något som jag hajade till på var att han var inte oblyg med att berätta att han såg bra ut, att han var stor, stark och en riktig man. Jag noterade att han heller inte verkade ha något filter - han berättade om saker som man kanske inte brukar berätta på en första dejt. Tex om en död man som han hittat på ett hotellrum där han jobbar. Han berättade i detalj om att det var bara han som klarade av att handskas med situationen och om hur han tog kontrollen över alla de andra anställda och sa åt dom vad de skulle göra. Han berättade även om sin mamma som dog rätt nyligen och om hur han va med henne i stunden hon gick bort. Jag bara satt där och kom på mig själv med att bara lyssna och lyssna. Tyckte till och med att jag lät tjatig då det bara fanns plats för mig att säga ”Ja”, ”Nej”, Jasså” och ”Mmmm”. Ändå fanns det något som gjorde mig mer nyfiken på honom och vi bestämde för att ses igen efter att han någon vecka senare frågade om han fick bjuda ut mig på middag. Han ville ta mig ett en av stans finaste restauranger men ångrade sig i sista stund och valde en restaurang som var betydligt mycket billigare än den han först hade valt.

    Väl på restaurangen, på vår andra dejt, upprepade sig samma senario. Han pratade på med pondus och självsäkerhet. Han var väldigt självgod i sina historier och med informativa anekdoter. Han berättade gärna att han är en bra människokännare, en god lyssnare, hur bra han är på sitt jobb och hur han felfritt sökt in till polishögskolan. Givetvis klarade han både det fysiska testet och psykologitestet med bravur och trots toppbetyg kom han ändå inte in vilket var polisens förlust hur de kunnat neka denna smarta, duktiga man med väldigt hög EQ (obsavera inte IQ för det är ju något helt annat. Bara människor med lågt IQ blandar ihop de båda termer, poängterade han).

    Under kvällen frågade mig nästan inga frågor och när jag väl fick en fråga upplevde jag det som att han inte riktigt lyssnade på mitt svar. Dock var han väldigt trevlig, Han öppnade dörren för mig då vi gick in på restaurangen, drog ut stolen för mig då vi skulle sätta oss. Ställde sig upp då jag reste mig för att gå på toa. Han gav mig blickar och det kändes som att han gillade det han såg (mig). Han betalade ”glatt” hela notan, som för mig ansågs ganska hög, och då vi gick vidare för att ta ett glas på ett annat ställe satte han sig jämte mig. Hans kroppsspråk var förförisk men på ett respektfullt sätt. Det slutade med att han följde med hem till mig och att vi hade sex.

    Nu har vi som sagt setts i två månader men det jag reagerar på är att han känns väldigt tvetydig. Han har bjudit mig på restauranger, velat köpa kläder till mig när vi gått i butiker, tjatade att jag skulle välja något dyrt. Ha sa att han vill skämma bort mig. Han ville följa med till Sthlm då jag blev bjuden på ett event vilket slutade med att han inte kunde ”ta ledigt” från jobbet så det blev aldrig av likt andra gånger då han föreslagit träff men sedan ställ in samma dag. Han är väldigt dålig på att höra av sig. Det kan gå dagar innan han skickar ett sms självmant och timmar innan han svarar på mina. Han känns sval i skrift men säger att han vill ses. Han håller en trevlig ton då han väl skriver/svarar men det känns som att det bara är yta utan något innehåll. När vi väl ses har vi roligt men han pratar fortfarande överdådigt om sig själv. Han har aldrig fel. Han kan prata nedlåtande om andra och vid de få tillfällen där det har bevisats att jag eller någon annan haft rätt har han i stället skyllt på tekniken, rättssystemet eller något annat som hör till ämnet. Jag har även märkt att hans energinivå pendlar upp och ner väldigt fort. Han kan låta irriterad men försöker samtidigt släta över det och säger saker som han tror att jag vill höra.

    Något som fick mig chockad var en gång då vi var intima och jag inte ville ha sex. Han reste sig hastigt upp och började gorma om att det faktiskt var två stycken personer i det här rummet (han syftade på mig och han). Han visade tydliga tecken på irritation och vad jag än sa så gjorde jag att han blev sårad. Han sa att han försökte anpassa sig till mig, ge mig det jag ville ha men jag visade tecken på osäkerhet och i slut ändan skulle han alltså bli sårad om han fortsatte träffa mig. Han kunde för allt i världen inte sätta sig in/lyssna på vad jag hade att säga. Stämningen blev väldigt konstig och han satt länge med tom och förvirrad blick. Precis som om han inte kunde förstå vad han gjort för fel. Det hela slutade med att vi hade sex iallafall för jag vågade inte säga nej i rädsla för att han skulle lämna mig.

    Även hans alkoholkonsumtion är en varningsklocka. Han luktar alltid alkohol vilken dag i veckan det än är. När vi dricker/tar ett glas vill han alltid har mer. En morgon hade vi bestämt oss för att shoppa på stan. Medan jag gjorde mig i ordning kl 10.30 på förmiddagen hann han dricka två glas vin (!!). Jag kommenterade att det var lite tidigt att dricka vin innan frukost på en söndag och till svar fick jag att det var jag som skulle köra.

    Annat som jag har funderat på och även frågat honom rakt ut är varför han inte ställer så mycket frågor till mig. Vill han inte veta något om mig? Till svar får jag att han inte vill vara påträngande, att han vill att jag ska öppna mig i min egen takt och han får reda på mycket om mig genom de frågor som jag ställer till honom. Ehhh?! Han har även en sexfetisch som jag inte delar riktigt. Då jag tagit upp detta säger han bara att han är dominant och att jag ska prova ett par gånger utan att förkasta det. Känns som att han saknar lite empati just vad det gäller det och inte lyssnar på att jag faktiskt ogillar just detta. Dock har han aldrig tvingat sig på mig och tar det lugnt och försiktigt då vi väl har provat.

    När vi är tillsammans ute bland folk upplever jag som att han gärna vill visa upp mig. Han håller mig i handen, för mig genom att lägga handen försiktigt bakom min midja och han kan kyssa mig passionerat. Jag känner inte att han kollar på andra trots att jag märkt att andra kvinnor kollar på honom. Tvärtom kan han nästan bli lite dryg och barsk då servitriser, kvinnliga affärsbiträden pratar med honom. Han kan nästan ställa till med en liten scen, nästan läxa upp dom lite och i början såg jag det som om han ville göra sig till inför mig. Nu tycker jag bara det är skämmigt att han inte kan bete sig och vara trevligare mot dom.

    Vad säger ni? Har denna person narcissistisk personlighetsstörning eller är det jag som överanalyserar och tänker för mycket, har för höga krav på honom? Bör jag göra slut då det fortfarande är i början av dejtingstadiet eller bör jag vänta och ser ut det utvecklas? Behöver verkligen hjälp med mina tankar så jag kan tänka klart. Tack på förhand.

  • #2
    Det du känner är attraktion. Vilket handlar om biologi. För egentligen borde du inte kunna bli attraherad av en man med så "oattraktiva egenskaper". Men vi är som sagt biologiska varelser och inte riktigt i kontroll av vad vi attraheras av.

    Men attraktion räcker inte för en relation. Det krävs mer. Och det finns inget mer här, tvärtom massor av varningsklockor.

    Vi människor är biologiskt byggda för att överleva. Visst kan du fortsätta och se vart det leder, men risken är att du både anpassar dig till honom och kommer in i ett tillstånd där du blir bunden till honom för "investerat så mycket i relationen redan". Men du vet bättre hur du klarar att dra dig ur något som inte är bra, vet om du vågar fortsätta ett tag till. Du skriver "Det hela slutade med att vi hade sex iallafall för jag vågade inte säga nej i rädsla för att han skulle lämna mig." vilket får mig att känna att du nog ska dra dig ur så fort som möjligt.

    Har inget belägg, men som du beskriver honom så får jag lite obehagliga farhågor att han kanske inte blir så lätt att bli av med... och desto längre desto svårare.

    Jag är rädd för att om du inte drar dig ur detta snabbt så kommer du att bittert ångra detta länge. Att även om begränsar relationen till sex så kommer du att fara illa av detta.

    Läs det du själv skrivit som om det vore din bästa tjejkompis som skrev om en kille hon träffat. Ser du det då? Vilken farlig väg du är ute på?

    Comment

    Working...
    X