Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Kittlas i magen samtidigt som hjärtat går isär

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Kittlas i magen samtidigt som hjärtat går isär

    För drygt 10 månader sedan så gjorde jag en abort då min dåvarande pojkvän som jag ännu är tillsammans med ville det. Anledningen till varför han ville göra den var för att vi inte hade träffats särskilt länge och han redan har en son som det varit en massa strul med. Tiden gick alldeles för fort och jag hann själv inte få känna eller tänka efter när alla runt omkring hela tiden tjatade om hur fostret skulle bort så jag rusade rakt in i en abort som jag självfallet inte ville.
    Idag är det dåligt mellan oss. Jag som förut drömde om att få hitta en perfekt kille att köpa hus och skaffa barn med vill inte längre ha barn. Jag klarar inte av att vara i närheten utav barn, barnvagnar eller någonting som ens påminner om barn helt enkelt. Han har inte förändrats och vill självklart ha fler men kan avstå ifrån det har han sagt. Nu till problemen,
    jag försöker konstant få honom att må dåligt. Det låter hemskt men det är ingenting jag tänker på förens exempelvis efter jag sagt dedär jag inte borde sagt. Jag tror det är för att jag vill att han ska förstå hur mycket jag lider. Aborten har inte påverkat honom på något sätt, vilket får mig att reagera på det sättet när jag tänker på det. Jag vill ju självklart inte att han ska må dåligt men jag vet inte hur i helvete jag ska sluta??
    Han har också precis efter 6 år fått börja ha sin son varannan vecka och jag vill så gärna vara glad för honom men jag avskyr det. Jag avskyr tanken på att han är pappa och vill ha fler barn när han tagit bort flera stycken, inklusive vårat. Nu har vi inte träffats veckorna som han haft sonen, och det sliter mig itu att inte kunna ställa upp för honom och vara med dom. Jag hatar inte sonen och inte min kille heller, men agget ifrån aborten har slagit på pojkvännen tyvärr och jag vill verkligen inte att det ska vara så.
    Har försökt att prata med honom men det går inte. Han blir sur och vill inte lyssna, han jämför mig med dem andra han gjort abort med och undrar varför jag inte bara "kan vara som dom". För dom tänkte ingenting mer på det när aborten var klar. Jag blir och är så fruktansvärt ledsen över hur jag är mot honom, över hur ilskan går ut så okontrollerat på honom och över vad han säger. Jag brister för att han ser på aborten som en så liten och obetydelsefull sak.
    Jag är inte redo för att ha barn nu och jag vet inte hur lång tid till det kommer att ta innan jag är det. Och jag känner att hans son är för mycket och att jag inte kan ta det ännu. Men det funkar inte heller att jag kommer in i sonens liv för att försvinna och sedan komma tillbaka in igen.
    Jag är medveten om hur elak och egoistisk jag är och jag kan inte beskriva hur trött jag är på att vara sån. Jag vill inte fortsätta må så dåligt som jag gör eller fortsätta vara så elak som jag är. Jag älskar honom så och jag vill så gärna vara med honom och få det att funka. Vet inte om jag hamnat i rätt forum nu heller eller om det ens går att läsa texten. Skriver ut dehär i ren frustration efter ännu en dålig kväll och ett dåligt samtal med honom.
    Mvh, en frustrerad ungdom som inte vet vart hon ska ta vägen

  • #2
    Han förstår inte känslor så som du gör, eller vill det inte. Och du försöker provocera och ruska om honom för att han ska förstå eller i alla fall visa dig respekten att förstå att du känner saker.

    Jag tror dina känslor nu att du inte vill ha barn och dina känslor runt hans son alla bottnar i det som hänt och att ni så totalt är i otakt runt det. Att du frustrerat försöker få den du älskar att se dig och förstå dig. Och i den frustrationen blir du någon du inte vill vara.

    Jag tycker ni ska gå på parterapi. På ett sätt kan man säga att det är ett test. Om han blankt säger nej så betyder det inte bara att han inte förstår dig, utan att han inte vill förstå dig. Du ska anpassa dig till honom och hur han ser saker. Vilket då indirekt kanske ger dig en fingervisning om hur er framtid skulle se ut om ni fortsätter relationen.

    Om han vägrar parterapi och du inte kan släppa taget, så kanske du skulle gå i terapi. Psykodynamisk sådan. Där får reda ut dina känslor, sätta ord på saker. För att då sluta försöka skaka fram något ur honom som inte finns eller han inte vill. Och då om vill fortsätta relationen lära dig att hantera att känslomässigt så kommer ni alltid ha en distans. Saker du får prata med vänner eller en terapeut om, men som du och han aldrig kommer att ha.

    Jag är ingen expert, bara några tankar om det.

    Comment


    • #3
      Parterapi har varit på tal och vi hade en bokad tid, dock så avbokade han den utan att säga nånting för att han inte hann till den. Sen när jag skulle boka om så fick jag inte för att jag inte har fyllt 18 än, fyller om någon månad.
      Att jag ska gå själv i terapi har jag vägrat, det är det han försökt övertala mig om. Jag vill kunna prata med honom om hur man mår och känner. Inte behöva boka tid hos någon man inte känner och sedan vänta till exempelvis torsdag.
      Men känner att dina tankar stämmer in ganska bra

      Comment

      Working...
      X