Announcement

Collapse
No announcement yet.

Tar mig inte ur, rädsla, ensamhet, vad ska jag ta mig till?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Tar mig inte ur, rädsla, ensamhet, vad ska jag ta mig till?

    Senaste 11 åren, sedan min separation från barnens pappa har bestått av tre förhållanden, alla osäkra och otrygga på olika sätt. Jag ska sammanfatta kort de första två förhållandena innan jag går in på mitt riktiga problem, den relation jag befinner mig i nu.

    För det första innehöll separationen med barnens pappa många svek. Vi separerade när barnen var 3 månader samt 2 år gamla. Vi var nog egentligen färdiga med varandra, men han träffade en annan när jag var gravid, vi bestämde att vi skulle separera när minstingen var 2 veckor, och jag fick reda på hans nya tjej när minstingen var 7 veckor och sen separerade vi när minstingen var 3 månader. Sen behandlade han mig som skit, ställde inte upp, blev som ombytt. Men det där är 11 år sen nu och färdigbearbetat.

    Mitt första förhållanden efter separationen höll i två år. Vi flyttade in i hans hus, vilket var ett misstag. Jag var kär och blåögd och ville så gärna få det att fungera. Men han hade inga barn, och var ingen barnmänniska, men jag tänkte att han vänjer sig nog. Det gjorde han inte, så till slut flyttade jag till en egen lägenhet, vilket var väldigt jobbigt för jag var så kär. Vi hade svårt att släppa varandra så vi hade kontakt och någon slags relation ett år efter min flytt. Sen fick jag reda på att han hade haft en annan under det året. Detta är 7 år sedan det tog slut och också färdigbearbetat.

    Mitt andra förhållande var på distans, 60 mil. Vi träffades på nätet och det var en saga. Vi chattade, pratade i telefonen och sen träffades vi. Jag blev tokkär. Han var allt jag nånsin hade önskat mig. En man som visade mig vad kärlek var, en jag kunde lita på, som skrev låtar till mig, alltid fanns där för mig, och han friade till mig. Vi försökte i tre år hitta en lösning på vårt distansproblem, men vi hittade aldrig något eftersom ingen kunder flytta eftersom båda hade barn. Det tuffaste och jobbigaste uppbrotten nånsin för mig, men jag avslutade det förhållanden mot mina känslors vilja, för 3 år sen. Det är också färdigbearbetat, men han finns alltid kvar i mitt hjärta.

    Mitt nuvarande förhållande är 1,5 år gammalt. Jag är väldigt kär, men det är inte bra. Han har två barn i samma ålder som mina, vilket fungerar bra. Han bor drygt tre mil ifrån mig. Det är något med den här mannen som har fångat mig extremt mycket. Varför, är en stor gåta för mig. Jag är mäkta fascinerad att passionen och attraktionen har så stor inverkan och kraft på mig, för jag har stora svårigheter att avsluta med honom. Det enda som fungerar bra mellan oss är sexet, samt alla mysiga stunder när vi pratar med varandra. Det som jag själv tror är grejen, och som är skrämmande och som jag skäms över, varför jag dras så till honom, är runt omkring honom. Han har ett spännande jobb, han har snygg bil, ett stort fint hus, bastu, liten pool och han har en slags pondus över sig. Nu till problemen. Han har stora svårigheter för ömhet och närhet. Om jag närmar mig honom stöter han aldrig bort mig, utan gillar det, men han tar aldrig själv initiativet. Vi kramas aldrig hjärtligt utan det är snabba pussar när vi säger hej och hejdå. Han säger aldrig att han tycker om mig eller tycker att jag är fin, och det har lett till att jag har slutat säga det också. Vi ses sällan pga att han har sina barn på heltid och jag har mitt ena barn på heltid, så det blir i bästa fall ett dygn på helgen eller varannan helg. Och då under veckorna hörs vi aldrig och pratar på telefonen, han har inte det behovet. Han säger att jag får ringa om jag vill, men jag känner mig inte "önskvärd" i det läget, och han låter mest less i telefonen, så jag gör det sällan. Jag messar honom och frågar hur han mår och hur dagen har varit, och han svarar naturligtvis, men han tar aldrig initiativet till kontakt. Inför helger så är det jag som frågar hur helgen ser ut om och hur vi ska ses. Han är sällan hos mig, utan det är jag som åker dit. Han förstår om jag inte kan varenda helg. Jag tycker vi ses för sällan och det finns sätt att ses på vardagarna ibland, tex träffas och äta lunch ibland, jag kan åka till honom någon kväll ibland när jag inte har sonen osv, men han gör inga försök till att hitta sätt att ses. Vi har pratat otaliga gånger om detta, och han säger att han tycker om mig mycket, annars skulle han inte ha varit kvar i relationen. Han säger också att han inte kan ändra på hur han är (gällande behovet av fysisk närhet och ömhet), och han säger också att han kanske inte är det jag söker efter.

    Jag vet att det inte är så här det ska kännas, jag har upplevt hur det ska kännas, och jag vet att det här förmodligen inte kommer att gå bra. Men det är ofattbart svårt för mig att avsluta den här relationen. Förmodligen eftersom jag får en viss utdelning av honom. Vi har det väldigt mysigt när vi ses. Men allt är på mina initiativ, och på hans villkor. Men jag är så ofantligt kär. Det är synd att våra förutsättningar är som de är, saker och ting hade kanske sett annorlunda ut om han inte hade varit själv med sina barn, och jag med. Det är inget varken han eller jag kan göra något åt. Det hade varit lättare att ses om han hade bott närmare stan, men det gör han inte och det försvårar för oss att ses på kvällar. Han jobbar i stan och åker varje dag till jobbet, och när han har kommit hem och lagat mat, är han inte så sugen på att 20,00 åka in igen bara för att träffa mig en timme. Sen har ju alla våra barn träningar mm, och man själv har vissa aktiviteter.

    Jag har frågat honom om han tycker att vi ska ge upp och avsluta, men då har han sagt nej. Jag vill inte ha det så här, men jag är uppenbarligen inte stark nog att avsluta med honom. Det är som att han har någon slags osynlig makt över mig. Han är en fin och bra man, men som saknar förmågan att visa känslor och han har inte förmågan att få mig att känna mig betydelsefull. Jag mår inte bra, men jag tar mig inte vidare. Vad är det för fel på mig? Jag vet att jag är extremt rädd för ensamheten och har hoppats i 11 år på att få träffa någon som jag kan bygga upp något seriöst med, men inte lyckas. Om jag avslutar med den här mannen, så har jag "misslyckats" igen. Det här var ju en möjlighet till att få bli sambo igen, köpa hus och hela baletten. Jag vet att det låter som att det skulle vara enkelt att avsluta, men det är det inte, och det är det jag blir så förtvivlad över. Jag vaknar var och varannan morgon med ångest, och jag gråter ofta. Jag känner mig ensam i relationen.

    Det har kanske mycket med rädslan att bli själv igen att göra, samt rädslan att inte hitta någon igen. För jag upplever det själv som att jag har väldigt svårt att falla för någon och att bli kär, men när jag tänker efter så har jag ju haft många relationer där jag har varit väldigt kär. Men jag tycker om honom så mycket och ville ju så gärna att det här skulle fungera. Kan inte ha det så här, men kan inte avsluta heller, så därför har jag ångest var och varannan dag och vet inte vad jag ska ta mig till snart.

  • #2
    Hej Keep-on-searching, så underbart roligt att höra ifrån dig... även om läget inte verkar vara riktigt på topp. Men det är det inte för mig heller, så där sitter vi lite i samma båt.

    Ett kort svar, för det är antagligen inte heller vad du du hoppas på.... M E N, hur som helst så blir min tolkning att din sedan länge inneboende önskan om bättre status, bättre ekonomi, bättre levnadsvillkor, bättre boende, bättre materiella tillgångar, bättre möjligheter till resor, aktiviteter, semestrar etc. att erbjuda dina barn men inte minst dig själv... att det är vad som triggar din känsla av att vara så "väldigt kär" i denna man.

    För av allt (annat) du beskriver av hans personlighet så blir det omöjligt att förstå varför du ens upplever att du är så kär i honom. Skulle du ens ha noterat honom om han varit arbetslös, bostadslös och egendoms/statuslös.... knappast troligt, eller hur?!

    Att vara kär i en persons status och de fördelar som dessa kan rendera för dig är väl iof inte vad någon skulle erkänna så där direkt... men om det nu är så, so what?!

    M E N... då måste du ju i rimlighetens namn tagga ner på alla resterande krav, eller hur?! Då får du ta det onda med det goda så att säga... eller? Du kan nog inte få hans tillgångar och samtidigt diskvalificera hans person. Sådant är grymt.

    Så, bestäm dig... vad betyder mest, det materiella eller det personliga? Om du inte kan få båda, så måste du välja... istället för att må dåligt och ha ångest för att du önskar allt.. så bestäm dig, kan du leva med det materiella fördelarna och göra avkall på de emotionella behoven. Ge i så fall järnet och flytta ihop och ge allt.

    Annars bryt med honom även om det känns som att du kastar bort det materiella mervärde som du så hett längtar efter!

    Sorry, men det finns inga andra alternativ, i alla fall inte som jag kan se..


    -----<----@

    Comment


    • #3
      Tack för ditt svar Rough Times! Du har många bra poäng. Jag vet ärligt talat inte vad det är med den här mannen som fångar mig så. Det enda jag vet är att det handlar om passion, åtrå och attraktion, inte kärlek egentligen. Läget är som så nu att jag har avslutat med honom. Jag mådde inte bra i relationen, och till slut kände jag att jag har försökt allt. Vi har pratat, vi har prövat att inte prata/älta problemen (att jag inte känner mig betydelsefull mm), och jag har prövat att backa för att se vilka initiativ han tar. Det tog emot, men nu har jag avslutat. Han förstod. Vi har olika behov, vi fungerar inte på samma sätt. Jag behöver ömhet och närhet mm. Vi avslutade väldigt fint. Vi pratade, jag grät, han höll om mig, jag höll om honom, jag förklarade att jag känner väldigt mycket för honom, men jag kan inte blunda för mina behov. Han förstod och bara fanns där och lyssnade. Jag sa att jag önskar att det var annorlunda, att han kunde visa känslor, känna sig lika tokig i mig som jag är i honom. Han sa: "Tänk om jag är tokig i dig, bara det att jag inte kan visa det". Vad tragiskt om det är så, waste of love! Han tyckte vi skulle åka på semester ihop, men jag sa att det inte går. Ingen idé om vi ändå inte ska vara tillsammans, jag känner för mycket för honom. Han är en fin människa, men en sluten människa, och en människa som tyvärr inte kan visa känslor. Han förtjänar också att bli älskad, trots att han inte kan visa känslor, men jag kan inte vara den som ger honom den kärleken eftersom jag hela tiden har en känsla av att jag inte är betydelsefull och duger. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Mitt förra förhållande var jag tvungen att avsluta pga lång distans, trots att jag älskade honom. Och nu måste jag avsluta med en man som jag känner väldigt mycket för..igen..för att vissa saker inte fungerar. Jobbigt att hela tiden avsluta med personer jag tycker så väldigt mycket om. Vi hade många mysiga stunder som jag kommer sakna väldigt mycket.

      Comment


      • #4
        Uppdatering: Efter att jag gjorde slut, tänkte jag alldeles för mycket på honom, och var väldigt ledsen. Jag berättade det för honom och han tyckte vi skulle träffas och prata. Vi gjorde det och vi hade ett väldigt bra samtal. Det vi kom fram till att båda vill vara tillsammans, men vi vet inte hur vi ska få det att fungera eftersom vi har lite för mycket olika behov. Han har precis slutat ett väldigt krävande jobb, och har mycket mer tid över nu dessutom. När jag umgås med honom och är nära honom är det en underbar känsla. Och passionen visade återigen sitt fina ansikte, och jag var i himmelen igen. Han tyckte återigen att vi skulle åka på semester, utomlands någonstans, och vi kom överens om att försöka igen. Jag känner att försöket är en del i processen. Om vi försöker igen och det inte fungerar så har vi verkligen gjort ALLT, och jag kanske då är 100% säker på avslutet och mer redo och det känns rätt. Eller så får vi till det och då är ju det bara bra.

        Jag har lärt mig att mycket handlar om vad man har för förväntningar på en person, på ett förhållande. I mina tidigare förhållanden har det varit si eller så, och då förväntar jag mig det av nästa förhållande också. Och när det inte blir så, reagerar man lätt med besvikelse och känslan av att det här är fel, det här går inte. Och en viss sanning i det finns det. Men jag tänker om man tycker om en person väldigt mycket, men han är lite annorlunda mot för de andra partners jag har haft, kanske det inte behöver betyda att det är fel, det är bara annorlunda. Om jag då inte förväntar mig av honom det jag har kunnat förvänta mig i de tidigare förhållandena, så blir jag inte heller besviken. Hänger ni med? Men självklart är det ju en balans, det går ju såklart inte att "tolerera" vad som helst i "annorlundaheten", det finns såklart gränser. Jag är i alla fall glad över vårt försök, och jag hoppas att det går bra. Och gör det inte det, så var det inte menat, och då väntar en annan kärlek i framtiden tids nog.

        Comment

        Working...
        X