Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Min pojkvän har tappat känslorna

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Min pojkvän har tappat känslorna

    Min pojkvän och jag började dejta för ca 2,5 år sedan. Efter ett himla velande från bådas sida där vi haft svårt att till att våga ta steget fullt ut, bestämde vi oss till slut i december för att bli ett par på riktigt. Under den här tiden var jag på utbytestermin, men när jag kom tillbaka i februari så flyttade han i princip in till mig. Han hade dock sin egen lägenhet kvar.

    Under resten av vårterminen från februari- juni bodde vi alltså ihop och min pojkvän började falla allt djupare ner i en depression som berodde på stress att skriva examensarbete/hitta jobb/flytta ifrån mig (som har ett år kvar av studier).

    I juni tog han examen och flyttade tillbaka till sin hemstad. Väl där bestämde han sig för att söka hjälp för sin depression vilken han inte lyckades komma ur. Han träffade en psykolog som skrev ut antidepressiva till honom. Detta var ca 7 veckor sedan och nu är ingenting sig likt längre.

    Sedan i juni har vi haft distansförhållande där jag har sommarjobbat mycket på min hemort och även pluggat till omtenta. Han börjar inte sitt nya jobb förrän i slutet av augusti, så han har sommarlov. Under dessa 7 veckor när han har ätit medicinen har vi haft allt mindre och mindre kontakt, där han i princip enbart har umgåtts med kompisar, vilket har resulterat i att han inte hört av sig särskilt mycket då han inte vill sitta med sin telefon när han gör annat. Detta tycker jag är helt okej vanligtvis, men eftersom kontakten bara har blivit mindre och mindre har jag väl blivit tjatigare på honom om att höra av sig mer till mig. Jag tycker dock inte att det är fel av mig då vi som sagt har distansförhållande och inte har haft möjligheten att ses mer än 3 gånger på hela sommaren.

    I tisdags så ringde jag honom iallafall för att bestämma lite angående helgen då vi äntligen skulle ses. Vi hade bestämt att vi skulle ses lördag till måndag, men jag frågade om vi inte kunde ses tills på tisdag istället. Då hade han redan bestämt att han skulle åka med en kompis som har semester den veckan till hans familjs sommarstuga på måndag. Detta gjorde mig ledsen och upprörd, vilket resulterade i att vi började bråka och han slängde ur sig att han inte längre vet om han känner något för mig och att han inte känner något sug för att varken träffa mig eller prata med mig.

    Detta är så himla konstigt för 2 veckor tidigare när vi sågs så sa han att han var så himla kär i mig och älskade mig så mycket. Även kvällen innan bråket så pratade han om oss som par etc.

    Är det någon som vet om det han upplever med att han inte känner några känslor för mig kan ha att göra med dom antidepressiva som han äter? Förutom dom senaste veckorna under sommaren så har vi haft ett jättefint och kärleksfullt förhållande. Jag vill även tillägga att jag är helt säker på att han inte har träffat någon annan/varit otrogen då han aldrig skulle vara det. Vi är mellan 25-30 båda två och vi har tidigare diskuterat äktenskap och barn. Det har alltså snarare varit en fråga om när det ska hända, än om det kommer hända.

    Jag känner mig helt chockad bara och vi har inte pratat sedan dess då jag har bett om att vi lägger diskussionen på is, då jag ska skriva 2 omtentor nästa vecka. Vi bestämde att vi skulle höras och prata efter det. Vi har alltså inte gjort slut, men samtidigt känner jag, vad finns det kvar när han säger att inte har känslor för mig eller känner ett sug efter att prata med mig eller träffa mig? Jag försöker fokusera på mitt och att tänka att han gör ett misstag som slänger bort mig, men samtidigt så är jag så otroligt ledsen och saknar honom så det gör ont.

    Så för att sammanfatta kort: pojkvännen började äta antidepressiva för 7 veckor sedan. Sedan dess har vi haft mindre och mindre kontakt (från hans sida, jag har försökt som vanligt) och i tisdags sa han att han inte vet om han har känslor för mig längre. Detta kom helt från ingenstans, då han två veckor innan när vi sågs varit otroligt kärleksfull.

    Är det helt kört?
    Tack på förhand /JK

  • #2
    Hej. Jag hoppas att jag kan försöka hjälpa till lite och ge dig insikt från ett annat håll. Det viktigaste dom han har sagt till dig är att han är osäker på sina känslor. Det är en rätt så stor varningssignal. Så som jag ser det så vet man om man gillar någon eller ej. Börjar en person vela så slutar det oftast inte så bra. Oavsett hur mycket tid man lägger ner, så kan man tyvärr aldrig övertyga någon annans känslor.

    Kan ha varit medicinen som gjort honom lite mer känslokall och tappat lite av känslorna för dig. Samtidigt jag personligen när jag mått dåligt och även gått på mediciner, så har mitt förhållande varit mitt ankare. Jag har alltid visat känslor även om jag varit deprimerad. Känns som det bästa är att ni kanske ska ta en paus? Se när allt lagt sig med boende och jobb för honom samt allt pluggande för dig. Samtidigt så anser jag att ska det vara ni och ni är kära i varandra, älskar varandra så kan man lösa allt tillsammans. Tillsammans så blir man starkare.

    Min slutsats (vilket givetvis kan vara fel) är att ni ska gå skilda vägar och kanske i framtiden kan det bli ni igen. Känns som att ingen av er mår så jättebra av hur eran nuvarande relation ser ut.

    Comment


    • #3
      Nu skriver jag bara utifrån egen erfarenhet och det behöver inte alls vara sant. Men kanske något att tänka på.

      Han genomgår en kris. Den har säkert mer än en grund och naturligtvis är det med er relation inblandad. Men det handlar också om fler saker. Han har moget tagit hjälp.

      Olyckligt är att på grund av krisen och flytten så har han landat i "sitt gamla liv" en stund. Kanske för att han behövde det. Jag vet inte hur ofta du "kräver" att han hör av sig men rimligt är naturligtvis att vill dela saker som händer. Kanske prata en stund innan avslutar dagen. Mer än så "stör" naturligtvis livet han försöker leva där, den process an genomgår. Så frågan är där om du själv tror att du kanske pressat på, surat eller på annat sätt gjort det jobbigt för honom? Om du kanske varit "orimlig"? Jag vet inte, så frågar.

      Men han slits naturligtvis mellan saker. Familj, vänner, dig boende, krav, förväntan, drömmar, mål, rädsla osv. Och då så blir känslor ofta dubbla. En del av honom längtar sig till döds efter att få ha dig i famnen igen, andas samma luft, prata, vara tysta tillsammans, vara med dig som han älskar.

      En annan sida känner att du kommer ställer krav. Att du har förväntan av att träffas som han är rädd att inte leva upp till. Balansen mellan livet där och det med dig. Kommer du vilja att ni ska träffas i en bubbla, bara ni två? Om inte och ni träffar hans vänner, kommer det att bli en krock mellan olika verklighet? Och hans process i terapin, kan han lita på sig själv att inte tar ut något av sina rädslor på dig? Är elak mot dig utan att vilja det?

      Så en del av honom är livrädd för att du ska komma. Han slits i stycken av att vara där för dig och samtidigt i livet där. Känns som krav och förväntan. Och om du för en liten stund begrundar det du skrev

      I tisdags så ringde jag honom iallafall för att bestämma lite angående helgen då vi äntligen skulle ses. Vi hade bestämt att vi skulle ses lördag till måndag, men jag frågade om vi inte kunde ses tills på tisdag istället. Då hade han redan bestämt att han skulle åka med en kompis som har semester den veckan till hans familjs sommarstuga på måndag. Detta gjorde mig ledsen och upprörd, vilket resulterade i att vi började bråka och han slängde ur sig att han inte längre vet om han känner något för mig och att han inte känner något sug för att varken träffa mig eller prata med mig.
      Jag vet du blev besviken, men om du läser om det du skrev några gånger, kan du inte förstå att när redan höll på att slitas i stycken, att du just då gjorde det, slet honom i stycken? Hur han såg framför sig att du krävde att han skulle ringa vännen och ställa in? Hur han inte räcker till för dig eller någon. Hur du petade i det öppna såret och krävde och krävde?

      Jag tror du, om du vänder på det och ser det från hans sida, förstår att han då reagerade med "anfall är bästa försvar". Han orkade inte längre. Han fick nog. Han vräkte inte ur sig "sanningen", han vräkte ur sig all frustration och den ena sidan av sina känslor. Förstår att de skar som eld men i den stunden så upplevde han nog inget val. Överleva eller gå under. Och då kom det ut som det kom ut.

      Ta inte honom på orden utan se han smärta. Liksom han behöver se din smärta och inte dina ord i stundens hetta. Jag tror ni båda behöver ta ett steg tillbaka och prata. Inte då "du sa det, jag sa...". Utan sansat om känslor och behov. Hitta kompromisser som fungerar för båda.

      Han kan inte hela dagarna känna att du sitter och väntar på att han ska höra av sig. Han behöver leva, slappna av. Du behöver känna att ni är ett par och finns där för varandra, du vill inte känna dig ensam eller bortvald. Det måste gå att hitta någon balans där. Typ att inte höras på dagen men höras en kort eller ibland längre stund på kvällen. Det finns tex de som bara har skype på men småpysslar på datorn, utan att direkt prata. Bara "hänga en stund". Men ni måste hitta vad som fungerar för er.

      Om han bitit ifrån så att han "gjort slut" och du vill öppna upp så skulle jag om vore du be om ursäkt. Att be om ursäkt behöver inte vara att medge att allt var ditt fel eller ens att något var ditt fel om du känner så. Men du kan vara ledsen att du fick honom att känna som han kände. Att du oavsiktligt slet honom i stycken. Även om du själv tycker det du framförde var rimligt så kan du visa att du förstår att detta var för mycket för honom i detta läget.

      Men allt jag skriver ovan utgår ifrån mina erfarenheter. Det du skrev om att förlänga dagarna ni skulle träffas och att när han förklarade att han hade annat åtagande du blev sur skar rakt in i mig. För jag har varit i sådana relationer där blivit sliten i stycken så. Det betyder inte att du är så eller att du gjorde så som jag tolkar det ovan. Jag skriver bara en tolkning bland flera av situationen. Du vet om ligger något i det jag skriver eller inte, DU avgör inte jag. Så jag påstår inget, bara skriver en möjlig tolkning av det som hände.

      Och jag är ingen expert, bara några funderingar.

      Comment

      Working...
      X