Announcement

Collapse
No announcement yet.

Är distans lösningen för att hitta tillbaka igen?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Är distans lösningen för att hitta tillbaka igen?

    Jag och min sambo har kommit till ett vägskäl. Jag ska försöka sammanfatta varför vi står här och de lösningar vi har valt att prova för att hitta tillbaka igen.
    Vi har varit ihop i halva våra liv 17 år (båda är 34 år idag) vi har 3 barn (14, 11 och 2 år). Vi är båda välutbildade, har bra jobb, ett fint hus och fina barn som mår bra. Vi har haft våra kriser genom åren men har alltid hittat tillbaka till varandra. De flesta av kriserna har bl.a. berott på att jag varit deprimerad i perioder (låg självkänsla) vilket jag inte visat utåt utan det har enbart kommit fram hemma. Det sista halvåret har jag dessutom varit otroligt hektiskt. Jag har börjar ett nytt jobb (mitt första chefsjobb), min sambo har gått tillbaka till att plugga en vidareutbildning på universitetet och under samma period har vi skolat in vår yngsta son på förskola (med allt vad det innebär med VAB etc.). För drygt en månad sedan grälade vi och efteråt sa min sambo att hon inte visste om hon ville vara tillsammans längre. Det tog hårt på mig och det gick då upp för mig att jag VERKLIGEN måste ta tag i mig själv för att inte förlora min familj. Jag kanske borde insett detta tidigare, men nu har polletten verkligen trillat ner. Vi enades om att jag skulle gå i terapi vilket jag har börjat göra. Hon i sin tur ville också gå i terapi för att reda ut vad hon vill med livet (men hon har inte fått någon tid än). Vi bestämde också att vi tillsammans skulle gå i parterapi hos familjerådgivningen vilket vi gjorde första gången denna vecka och ska dit igen nästa vecka.

    Men innan jag går vidare så vill jag backa bandet 2 veckor. För då hände något som gjorde den här, redan jobbiga, situationen ännu mer besvärlig. Hon hade varit på jobbfest och när hon kom hem på natten så märkte jag att något inte stod rätt till. Jag smög iväg med hennes telefon och hitta en SMS-konversation med en kollega (som inte var med på festen) där hon bad honom komma till festen, att hon saknade honom och avslutade konversationen med en puss. Jag konfronterade henne med detta och hon sa att inget hade hänt men att hon bara gillade uppmärksamheten från kollegan. Min värld rasade och vi satt uppe hela natten och grät och hon bad om ursäkt. Jag känner fortfarande att det här var ett stort svek och har svårt att lita på henne.

    Till saken hör att hon har gjort såhär alla de andra gångerna som vårt förhållande varit på botten, flirtat med andra killar. Totalt 3 gånger. Hon har varje gång hävdat att inget har hänt och att hon bara vill ha uppmärksamheten. Jag kan på nått sätt förstå logiken att om hennes egen sambo är inne i sin deppiga bubbla och inte ger henne det hon behöver, så söker hon uppmärksamheten på annat håll. Men jag tycker verkligen inte att det är ett OK beteende.

    Jag har sagt att jag är villig att lägga den här flirten bakom mig om hon är villig att försöka reparera relationen. Hon har sagt att hon är villig att försöka reparera men kan inte lova att det verkligen är det hon vill, hon är kluven. Sedan dess har hon dragit sig undan. Hon undviker att vara i samma rum som mig och är klistrad till sin telefon, men hävdar att hon bara messar med sina tjejkompisar och att jag ska släppa flirten för att det är bakom oss nu. Men min oro finns där hela tiden.

    För någon dag sedan sa hon att hon behöver distans mellan oss för att känna efter vad hon vill. Hennes förslag är att vi ska hyra en liten lägenhet där vi turas om att bo i. Jag har gått med på detta (för att jag börjar känna mig desperat), men innerst inne så vill jag inte spendera en dag i en tom lägenhet. Men är det det som krävs för att lappa ihop det här så är det det jag tänker göra.

    Min fråga nu är: Är det här med lägenheten en klok idé? Kommer distansen dra oss samman igen eller är det första steget till en separation?

    Tacksam för all hjälp jag kan få...

    Jag svarar gärna med kompletterande information om det behövs.

  • #2
    Du sitter i en rävsax.

    Jag trodde själv att "paus" bara var ett sätt att försöka undvika dramatik när egentligen handlar om en separation. Men så läste jag en tråd på Terapisnack (som jag inte kan hitta igen) där flera svarade att de just haft paus och efter det så blev relationen starkare och har sedan varit bestående i många år.

    Men risken är naturligtvis att i sin nya frihet så "testar hon tårna i vattenkanten" lite väl mycket. Att någon kväll där kanske druckit lite mycket och är med några tjejkompisar ute eller med någon manlig "vän", att de har sex. Vilket jag antar skulle vara svårt för dig att hantera även om hon efter en periods separation upptäcker att det är dig hon älskar och vill vara med. Hon har bestämt sig och känner sig trygg med det valet, men till ett högt pris för dig.

    Jag tror det blir jobbigt hur ni än gör. Jag förmodar hon redan gått i terapi och inte kommit fram till vad hon vill. Så kanske behöver hon detta. Och kanske behöver du detta, bli starkare i dig själv utifrån att tvingas vara just ensam. Fundera på vad du vill, vad du vill göra, vem du vill vara.

    Jag vet inte... är som sagt en rävsax. För självklart finns risken att hon både försvinner helt och att hon gör saker som du får svårt hantera om fortsätter relationen.

    Men kanske kan du inte göra annat än att sitta på åskådarplats och vänta. Vänta på vad hon bestämmer sig för. Men då kanske samtidigt utveckla dig själv.

    Vem vet, den dag hon bestämt sig och vill fortsätta så kanske du upptäckt att du inte vill det. Livet är en resa med många vägskäl och många möjliga vägar. Men en relation kan på ett sätt göra så att tiden står stilla. Visst blir barnen större, ni fixar och donar för dem, planera semestrar och allt annat som förväntas av en familj. Men kanske så står ändå vissa saker stilla.

    Jag är ingen expert, bara lite tankar.

    Comment


    • #3
      Tack för svaret!
      En del saker har hänt sedan sist. Jag insåg att jag inte kunde bo i en etta bara för att hon behövde det. Jag satte hårt mot hårt. Jag sa att om hon ville bo i en etta några dagar i veckan för att hitta sig själv så fick hon göra det, men jag tänker stanna i huset med barnen. Och om inte det skulle passa henne så fick hon två andra val. Separera eller stanna kvar och fixa förhållandet. Hon blev rätt paff att jag kovände på det sättet och insåg nog att hon inte längre hade mig runt sitt finger. Vi har nu lovat att ge varandra utrymme och tid för att hitta tillbaka, genom att hitta på grejer var och en för sig. Men att vi ska vara närvarande och snälla mot varandra när vi väl umgås. Hon har också på heder och sammvete lovat att inte kontakta fler killar.

      Jag har på något magiskt sätt hittat en inre styrka och kan hantera tanken att jag kanske kommer leva själv varannan vecka. Men hellst av allt vill jag ändå att hon stannar. Men det kommer inte ske på min bekostnad att jag ska må pyton under processen. Det känns skönt att ha hittat den här sinnesstämningen. Jag kan börja leva igen.

      Ilväll är hon ute med sina tjejkompisar. Jag har lovat mig själv att inte skicka massa sms och fråga vad hon gör. Jag tänker ge henne utrymmet. Men tanken på att hon kan bryta sitt löfte och att jag aldrig kommer få reda på det skaver i mig. Men väljer hon att göra det draget så vet jag iaf vad jag vill (separera) och att jag kommer klara av det.

      Comment


      • #4
        Här kommer en liten uppdatering om vad som hänt sedan sist jag skrev. Kanske hjälper det någon som är i samma sits att höra hur någon annans tankarna går.

        Efter många samtal har vi kommit fram till att vi båda vill laga vårt förhållande. Det känns skönt. Men hon känner att hon inte kan göra det så länge som vi bor tillsammans. Hon måste hitta sig själv och säger att hon vill lära sig att stå på egna ben. En inte helt orimlig känsla med tanke på att vi har bott med varandra hela våra vuxna liv. Jag har heller aldrig bott själv. Så planen nu är att prova på särbolivet. Jag har ingen aning om hur det kommer kännas och jag känner inga som är särbos, men jag är villig att ge det ett försök. Det ska bli lite spännande, men också jäääääkligt läskigt. Det är mycket som sätts på spel. Men vi kan inte ha det som vi har det nu och vi kan inte komma på någon annan lösning. Finns det någon där ute med erfarenhet av särbolivet? Vad bör man tänka på?

        Tacksam för all hjälp jag kan få.

        Comment

        Working...
        X