Announcement

Collapse
No announcement yet.

Min pojkvän plötsligt helt kall och distanserad

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Min pojkvän plötsligt helt kall och distanserad

    Hej!

    Jag ska nog börja från början för att skapa kontext. Min pojkvän och jag – båda några år över 20, men han två år äldre än mig – har varit tillsammans i snart fyra år. Vårt förhållande har varit picture perfect: roligt, kärleksfullt och stabilt med många resor och andra upplevelser som vi har delat. Tills det nu går utför.

    Som de allra flesta par har vi då och då haft våra oenigheter och även större gräl, men vi har alltid undvikit att gå till taskiga personangrepp och rätt snabbt har vi alltid blivit sams igen. Vi båda har (haft) så mycket kärlek att ge och jag har nog alltid sett det som att vi kompletterar varandra väldigt bra. Aldrig har jag heller tvivlat på hans känslor för mig, och vice versa.

    Sedan ett par månader tillbaka har vi ett allvarligt sjukdomsfall i min familj, vilket självklart är otroligt påfrestande och därför har tagit mycket av min energi, såväl emotionellt som fysiskt. Som person är jag dock van vid att ta ansvar för mina relationer och därför har jag – trots den jobbiga situationen hemma – även lagt tid och omsorg på relationen till min pojkvän, som alltid. Jag har varit noga med att höra av mig, men inte tynga ner honom alldeles för mycket med det jobbiga som sker i familjen. Dock vet han precis hur situationen ser ut och jag har även kommunicerat att jag mår väldigt, väldigt dåligt av den.

    Plötsligt har jag märkt att min pojkvän har blivit alltmer distanserad. Han väljer att bara gå ut och festa med vänner hellre än att någon gång sova hos mig. Om vi har sms:at har han svarat kortfattat, alternativt bara berättat om vad som händer i hans liv och över huvud taget visat sig rätt oförstående inför vad vi går igenom i familjen. Till saken hör att han nyligen flyttade hemifrån (vi är alltså inte sambos ännu) och till en början tänkte jag att han bara hade fullt upp med att komma tillrätta. Men till slut var hans beteende för uppenbart för att jag skulle kunna ignorera det.

    När jag konfronterade honom med att han känns frånvarande och att jag känner mig så ensam, svarade han att han dels förstår att jag känner så, men även att han känner att han behöver vara frånvarande. Han sa att han känner att han inte kan stötta mig, utan istället bara trycker bort mig. Vidare sa han att han tycker synd om mig och att han vet att han är självisk i detta, men att han helt enkelt inte vill träffa mig eftersom han inte anser att vi klickar så bra just nu. Han sa även att han vet att han aldrig har sårat mig såhär, men samtidigt verkade han vara helt kall inför att jag blev väldigt ledsen. När jag rakt ut frågade om han ville göra slut, sa han att han inte vill avsluta det vi har och att han älskar mig, vilket lät helt uppriktigt. Han sa också att han tror att han är inne i en period som kommer att gå över så småningom. Vid ett senare tillfälle har han även sagt att vi båda borde utöka våra vänskapskretsar (”om vi någon gång i framtiden skulle göra slut”) samt att ”vi har statistiken emot oss”. Med det sista antar jag att han menar att vissa par gör slut efter några år, vilket är en pessimistisk idé som han aldrig har pratat om eller kopplat till oss tidigare. Han återkommer ofta till att han inte själv förstår sina känslor - hur ska då jag förstå dem när han inte försöker kommunicera tydligare?

    För mig är hans sätt att hantera det här på väldigt främmande. Självklart tycker jag att det är bra att han vill dela med sig av sina känslor – för i övrigt är han inte en särskilt kommunikativ person när det gäller dessa – men här har han visat sidor som är oändligheter bortom det jag älskar hos honom. Att mindre attraktiva egenskaper kommer fram i en längre relation har jag full förståelse för och det är något som vi båda har mött tidigare i vårt förhållande. Men att min pojkvän skulle kunna vara så empatilös har jag svårt att smälta. Jag har alltid stöttat honom genom allt och tagit ett stort emotionellt ansvar – om han skulle ha det svårt skulle jag inte tveka en enda gång i att finnas där för honom. Det som gör extra ont i mig tror jag är att han uttrycker att han inte vill umgås för att han helt enkelt inte vill tillräckligt mycket, som att han inte tycker att det är värt att kämpa för. Att han inte någon gång kan åsidosätta sin bekvämlighet för att stötta mig i några få timmar, nu när det är sådan kris i min familj. Det svider också att han verkar ta mig för given och förväntar sig att jag ska vara samma glada flickvän som tidigare, så snart han känner att han vill träffas som vanligt igen. Självklart finns det mer att tillägga och allting är förstås mer mångfacetterat, men det här är i alla fall de centrala delarna.

    Efter att han berättade om de här känslorna ser jag på honom som i ett nytt ljus, även fast jag fortfarande älskar honom för hur han var innan dessa två månader. På ett sätt vore det en enkel utväg att bryta (om än fruktansvärt jobbigt) men samtidigt vill jag inte för något i världen kasta bort allt fint vi har haft tillsammans, innan vi ser om vi kan räta upp skutan igen. Men hur ska jag våga investera i vår relation när jag vet att det här är hur han reagerar när det blir stormigt? Att kunna lita på sin partner tycker jag är väsentligt och hela situationen känns överväldigande. Jag är djupt tacksam för alla svar och input, för just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

  • #2
    Jag tycker att du verkar mogen och klok för din ålder. Kanske är han inte riktigt lika mogen? För att generalisera så är det ju inte ovanligt att det finns en sådan skillnad mellan jämnåriga män och kvinnor. Han kanske helt enkelt är lite för ego för att orka med dig när du har det jobbigt, och då kommer han att dras mot frihet, enkelhet och troligen andra kvinnor. Antingen är det bara en kort period, eller så blir det här början till slutet för er, tyvärr. Om det tar slut så är enda trösten att det är bättre att det sker nu än om ni hade skaffat barn. Då kan du lägga energin på att hitta en man som du kan lita lite mer på inför en familjebildning, även om livet aldrig har några garantier. Jag, och många andra, har blivit lämnade av våra partners trots äktenskap med barn och RN massa gemensamma år, och tyvärr händer det hela tiden. Människor visar inte hela sitt jag i början, när allt är enkelt, utan det kommer gradvis. Jag hoppas att ni hittar tillbaka igen. Passa då på att prata om sådana här saker med honom, så att ni är lite mer förberedda nästa gång det blåser. Kram

    Comment


    • #3
      Jobbigt läge för dig/er!Säger ochså att du verkar vara en mogen tjej.Han verkar tycka mkt bra om dig det känner jag.
      Men han orkar inte sålla el ens ta in din uppriktiga fråga.Han är inte man för det.

      Killen vill rå om att va i sin trygga skrubb.
      Lite som det var förr!

      Ett råd men inte helt säkert att din kille vill.Det är att gå i parterapi(el ngn form av terapi)nä ni bor inte tillsammans det läste jag.Jo men hör dig för om ni kan få tala med ngn där ni bor.Där ni får prata ut och stärka era band.Men tvinga inte honom.
      Ta hand om dig!
      Mvh/Strangeway

      Comment


      • #4
        Hej. Först o främst bra att han inte vill göra slut med dig, men det med att skaffa mer vänner känns som att i framtiden så kanske han vill göra slut. Jag känner att ni behöver någon sorts terapi tillsammans för att reda upp allt. Gå till botten varför han beter sig som han gör när du mår dåligt/något som inte direkt har någon affekt på hans liv, eftersom ni inte är sambos.

        Lite av problemet är ju att om något liknande händer igen, så kanske han ej finns där för dig då heller. Då kanske du behöver honom som mest? Lite knivigt o veta vad som är bäst för er båda. Om det leder till ett slut, så har du många år framöver att hitta någon annan. Vet att det låter krasst! Men så ser verkligheten ut. Även om man älskar någon, så kanske inte den personen är rätt för en livet ut.

        Jag personligen hade haft svårt för om min tjej inte var där emetionellt för mig, när jag behöver henne som mest. Jag förstår verkligen din situation. Samtidigt är det rätt så svårt att ge det "perfekta" svaret i ett inlägg till dig. Jag hoppas iaf att det löser sig till det bästa för er båda.

        Comment


        • #5
          Tusen tack för era svar!
          Jag tänkte att jag skulle kika in här och uppdatera er om hur det går, om någon läser.

          Strax efter att jag publicerade mitt ursprungliga inlägg möttes jag och min pojkvän upp och pratade ut ordentligt under en kväll. Det var riktigt brutalt och såklart väldigt jobbigt, men även otroligt viktigt och förlösande. Bland annat kom det fram att han inte känner sig kär längre – utan tycker att vi känns som bästa vänner. Samtidigt säger han att han tror att det är en fas som så småningom kommer att gå över. Jag förstår absolut hur han menar och jag kan inte heller påstå att jag känner mig otroligt kär konstant i vårt förhållande – det är förstås något som går i perioder, vilket jag ser som helt naturligt. Han sa att han har känt såhär ända sedan årsskiftet, vilket sved. Han var dock noga med att säga att ingenting var mitt fel, utan bara en produkt av omständigheterna, så jag uppskattar att han i alla fall inte la skulden på mig.

          Precis efter det här samtalet kändes allt mycket bättre. Vi båda hade lättat på våra hjärtan och för första gången på ett par månader såg det rätt ljust ut i vår relation. Detta höll i sig i några dagar, men ganska snart började allt krackelera igen. När vi har umgåtts har det varit helt okej, men ändå skavt i kanterna – det vilar liksom en slags irritation över hela situationen. Den ansträngda känslan talar direkt till min självkänslas sämre sidor och jag känner mig... motbjudande? Faktumet att han inte känner sig kär just nu borde inte vara nog för att sänka mig, men ändå känner jag mig helt värdelös. Det har gått så långt att jag drar mig för att träffa honom, eftersom det bara får mig att känna mig dålig.

          De gånger jag drar mig för att höra av mig, anser han att det är ”bådas fel” att vi inte träffas så mycket just nu. Han verkar även tycka att situationen kring hans oförmåga att stötta i den jobbiga situationen i min familj är överspelad eftersom vi ju har pratat ut om allt. Jag anser i stället att han bör ta ansvar och försöka finnas där nu, om vi någonsin ska kunna lappa ihop oss. Samtidigt vill en del av mig inte längre ha med honom att göra, trots att tanken på att vara utan honom får det att brista inombords.

          Jag förstår inte hur allt har kunnat bli såhär skevt. Vi som hade den bästa relationen man kan tänka sig?

          Comment

          Working...
          X