Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hon är inte kär längre. Livskris eller är det kört?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hon är inte kär längre. Livskris eller är det kört?

    Hej.

    Jag är ny här på forumet och jag tänkte dela med mig av min historia så här långt.

    I början av året märkte jag att min fru började bete sig allt mer annorlunda. Det kom rätt plötsligt och jag frågade gång på gång vad som var fel. Hon skyllde på stress med jobb, barnen, fritiden och allt som inte hade med oss att göra. Men jag märkte att det inte stämde. Allt från att hon slutade pussa mig på munnen till att hon svarade i stil med "jagäschkllardgmd..." när jag sa "jag älskar dig".
    Till slut ställde jag henne mot väggen och krävde ett svar. Då säger hon till slut att hon inte är kär längre. Jag blir helt förkrossad, men vi hann inte prata vidare då jag var på väg ut genom dörren då jag skulle till jobbet. Vi pratade nästa kväll och då sa hon att hennes känslor var borta. Eller rättare sagt, hon älskar mig, men är inte kär i mig längre.
    Vi kom fram till att vi skulle börja gå i terapi och hon ville jobba för att vi ska hitta tillbaks till varandra igen. Vi har varit tillsammans i över 19 år och vi har enligt både mig och henne haft ett bra förhållande.

    Vi har gått i parterapi sedan februari och vi har dessutom gått i terapi var för sig under den tiden. Hon har varit väldigt arg! Många känslor som har rörts upp. Flera saker har hon all rätt att vara arg över och andra saker är sånt där vi egentligen har tyckt samma sak, men antingen inte fattat det eller helt enkelt tycker att man ska lösa det på olika sätt. Det som är konstigt dock är att det spelar ingen roll om vi löser en gammal konflikt för det finna alltid något annat att vara arg över. Sen kan det vända och kännas rätt bra under några veckor. Sen kommer ilskan igen.
    Det har pendlat från att vi skulle skaffa en liten lägenhet där vi skulle turas om att bo under en period så att hon skulle få utrymme till att vara för sig själv och landa i sina känslor till att hon till slut ändå skaffade en egen lägenhet och flyttade ut.

    Vi separerade i månadsskiftet maj-juni. Så vi har bott ifrån varandra i ungefär en och en halv månad nu. Hon pratar om att hon behöver landa i sina känslor, få en paus (från någonting som hon inte kan förklara) och att hon inte vet vad hon vill göra med sitt liv.

    Vi är fortfarande tillsammans och vi träffas när hon vill det. Jag får helt enkelt backa och ge henne det utrymme hon känner att hon behöver. Det här tar otroligt hårt på mig. Både att förlora mina barn varannan vecka när de bor hos henne, men också att leva i ett förhållande där jag just nu inte vågar ställa några som helst krav av rädsla för att stöta bort henne.
    Hennes terapeut har pratat om livskriser med henne. Hon börjar närma sig 40 år och vi har levt halva vårt liv tillsammans. Vi har haft flera perioder under det här halvåret då allt har känts riktigt bra. Nästan bättre än på flera år. Då har vi pratat med varandra där jag har luftat saker som 40-årskris, tidigt klimakterie och att hon kanske helt enkelt behöver bo för sig själv för första gången i livet. Men hela tiden faller det tillbaka på att hon helt plötsligt en dag blir arg och att jag backar.

    Vi hart aldrig haft något problem med otrohet i vårt förhållande. Men på senaste tiden har jag blivit extremt rädd för att hon ska träffa någon annan. Det här har medfört att hon känner sig ifrågasatt och övervakad av mig. Hon har nog delvis rätt, men det har också gjort henne lite överkänslig där hon läser in sånt som inte finns. Det blir helt enkelt en massa missuppfattningar. Det här tär också väldigt hårt på oss och jag vet att jag måste släppa oron och vara extremt noga med att hon inte ska känna sig övervakad eller ifrågasatt. Enda sättet jag kan komma på är att backa ännu mer. Men frågan är ju hur mycket utrymme jag ska ge henne? Ska jag helt försvinna ur hennes liv tills hon har fattat ett beslut, eller ska jag visa att jag vill kämpa för oss? Vi har haft ett bra förhållande och för mig kommer det här lite som en blixt från klar himmel. För även om vi precis som de flesta andra par har småsaker som inte är perfekta eller kanske ens bra så är vårt förhållande och liv tillsammans ändå riktigt bra anser jag. Det är till och med så att några veckor efter hon flyttade så sa hon själv att hon börjar inse att vi faktiskt har det väldigt bra tillsammans. MEN, så kommer ilskan igen och så börjar vi om på ruta ett känns det som.

    Är det någon annan med liknande erfarenhet? Går det att rädda oss eller är det redan för sent? Vi har så mycket som är värt att kämpa för så jag vill verkligen inte ge upp!

  • #2
    Ja vi är nog många tyvärr med att bli svikna på ungef ditt sätt el andra sätt!Av egen erfarenhet så är det nog det bästa att du tar en längre pause från henne.Inte pressa henne inte kontakta henne på en längre tid.Hon sa ju själv att hon inte mår bra, och att hon inte längre är kär.Sedan varför hon blir arg lät knepigt el endå inte VI kan pressa ngn inte bara med ord utan att vara för NÄRA el med kroppsspråket..
    Slutord backa mera lev ut mera själv.För att få tillbaka henne är chansen betydligt bättre om du forts leva mera själv en att kontakta o pressa henne.Hon känner sig tom/ensam och vill vara själv men hon bestämmer den tiden.
    Nä jag tror inte hon vart otrogen...
    Ngra ord från mig..mvh/Strangeway

    Comment


    • #3
      Tuff sits och så svårt att ge råd. Jag var i en liknande sits för några år sen, men jag krusade inte utan gick vidare, sen ville hon börja om... usch struliga fruntimmer... ta hand om dig och försök fokusera på dina intresse istället ett tag. Krusa absolut inte!

      Comment


      • #4
        Hade vi inte haft en historia som sträcker sig halva våra liv tillbaka och en underbar familj med flera barn så hade jag också valt att gå vidare tror jag. Inte för att jag inte är kär i henne, för det är jag verkligen. Men för att jag hade sluppit må så illa som jag gör just nu. Den känslomässiga berg-och-dalbana som jag har tvingats leva i det senaste halvåret är helt sjuk.

        Comment


        • #5
          Originally posted by RoughTimes

          kommer du att kunna lita på henne framöver, kommer du någonsin att känna dig trygg med henne efter det här?
          Hon har ju inte gett mig en anledning att inte lita på henne egentligen. Rädslan för att hon ska hitta en annan ligger ju hos mig, och det är jag medveten om.
          Så länge hon fortsätter vara öppen och ärlig så tror jag inte det kommer vara omöjligt att vi ska kunna få det bra tillsammans.

          Det enda jag vet med säkerhet är att om jag inte ger det en chans så är det ju redan för sent.

          Comment


          • #6
            Jag förstår vad du menar.

            Hon tog beslutet om att flytta helt själv men hon har varit tydlig med det. Hon försökte bo hos en kompis en sväng men det höll inte ens en vecka. Sen flyttade hon hem igen. Då var hon tydlig med att det inte handlade om mig utan att hon inte klarade av att bo där, men att hon ändå kände att det vi hade uppnått i terapin tillsammans gav henne det utrymme hon kände att hon behövde för att kunna landa i sina tankar och känslor.
            Det är svårt att få med allt som har hänt under ett halvårs tid i en kort text, men hon ger ett genuint intryck av att hon vill jobba på att hitta tillbaka till oss.
            Sen kan det vara så att jag har fel om livskriser eller klimakteriet. Men hon närmar sig 40 och det har ju kallats 40-årskris av en anledning. Samma så är det ungefär 6% av alla kvinnor som genomgår klimakteriet inna de fyller 40. Det innebär ju att det är 94% som inte gör det och det är jag medveten om, men vad är det som garanterat att hon inte tillhör de 6% som gör det? Jag kommer kämpa för henne och oss och just nu går kampen ut på att backa och ge henne det utrymme hon behöver.

            Jag har inga direkta svårigheter attutyrycka mig i ord, men nu handlar det mer om de här små sakerna som inte riktigt går att beskriva. Men jag är helt övertygad om att hon kämpar för oss.
            Hon ändrade sig någon vecka efter hon hade flyttat ut. Då betonade hon det flera gånger så att jag skulle höra det. Då ändrade hon sig från "OM jag flyttar hem igen" till "NÄR jag flyttar hem igen".
            Men sen kommer ilskan över en natt och då tar vi tre fyra steg tillbaka igen.

            Hon sa bland annat precis när hon hade fått lägenheten att hon inte ville ta några av våra gemensamma saker. Hon ville att VÅR soffa skulle stå i VÅR lägenhet, hon ville att våra saker skulle stå i vårt förråd, att vår bil skulle stå i vårt garage osv...

            Visst, det kanske bara är en plan för att dämpa kraschen, men det känns inte så. Det känns som att hon genuint kämpar för oss för att sedan vända och bli någon helt annan som bara är arg.

            Jag vet att det är lättare att hänga sig fast i tänkbara orsaker till varför det har blivit så här än att bara bestämma sig för att hon har tagit det här beslutet sedan länge och bara bli till freds med det. Men det går emot allt hon säger till mig när vi faktiskt pratar med varandra, och just därför har jag svårt att tro att det är så. Hade hennes ilska kommit av att jag stoppar huvudet i sanden så är hon i så fall orsaken till att det har blivit så med tanke på vad hon säger när vi pratar med varandra.

            Comment


            • #7
              Originally posted by RoughTimes
              Du ska självklart fortsätta att göra på det sätt som du tror och tycker är det rätta för Dig/Er. Förhoppningsvis kan jag i bästa fall bidra med lite alternativa scenarion för dig att tänka igenom och överväga, som kanske även kan vidga ditt perspektiv samt göra dig mer förberedd på vad som eventuellt kan komma.

              Men en sak som jag undrar över... även om hon nu skulle tillhöra det försvinnande lilla antal kvinnor som kommer i klimakteriet mellan 35-40 så undrar jag på vilket sätt det i så fall skulle vara någon förklaring till hennes agerande i nuet?! Är det den där ilskan (gentemot dig?) du tänker på eller vad menar du annars... för den absoluta majoriteten kvinnor som kommer i klimakteriet (oavsett ålder) lämnar ju inte sin familj med buller och bång, inte heller blir de flesta helt personlighetsförändrade med plötsliga och oförklarliga utbrott av aggressivitet/ilska?!


              Låt oss hoppas att det blir som Du önskar ---<--@
              Det uppskattas givetvis att du försöker vända och vrida på saker. Även om jag redan har både pratat och förberett mig såpass så min terapeut inte tyckte jag behövde komma dit mer för stunden.

              Det som får mig att fundera på det är att någonting gör att hon från dag till dag går igenom en personlighetsförändring. Det är så mycket ilska.
              Då jag aldrig har gått igenom själv- eller bott med någon tidigare som har gått igenom klimakteriet så kan jag bara gå på det jag har läst mig till.

              Originally posted by Klimakterietest.se
              Dessutom kan du uppleva psykiska förändringar, liknande PMS. Du kan exempelvis lätt bli arg, känna oro, irritation och nedstämdhet
              Källa: http://klimakterietest.se/tecken-pa-klimakteriet/

              Det här beskriver henne väldigt bra för stunden. Hon är förvirrad, har dåligt minne, känns väldigt svajig i humöret och uppvisar en ständig oro över jobb, framtiden osv. Sen uppvisar hon andra tecken som att hon får extremt ömma bröst någon vecka innan mensen som jag dessutom börjar uppleva som relativt ojämn. (Har fått köra pms-kalender sedan hon slutade med preventivmedel då det gav henne en rätt hemsk pms.)

              Sen förstår jag att det här kan vara tecken på precis vad som helst. Men jag försöker inte övertyga dig att det är klimakteriet utan precis som jag skrev i första inlägget så var det en tanke jag luftade med henne som vi kanske inte skulle utesluta.

              Comment


              • #8
                Originally posted by RoughTimes
                Okej, då förstår jag. Tror jag i alla fall. Fast i ärlighetens namn så kan ju den typen av förklaringar användas för att beskriva vilken helt random kvinna som helst, som enligt många (män företrädesvis) livet igenom är påverkad och styrd av hormoner. Jag skulle personligen inte satsa på något klimakterium som orsak till hennes ilska map hennes ålder. Hon verkar ju däremot ha besvärats av PMS så isf är det kanske en eskalering av det, hellre än klimakteriet. Men även kvinnor kan ju vara arga utan att det handlar om antingen PMS eller klimakteriet
                Nej, jag tror inte du förstår. Det ser ut för mig som att du fortfarande verkar tro att jag skriver för att få andra att stärka min tro på att det finns någonting annat än ett dåligt förhållande som ligger bakom att hon flyttat ifrån mig. Jag ställde två rätt tydliga frågor, och det är människor som har upplevt något liknande som jag har försökt komma i kontakt med här inne.

                Originally posted by Orolig_make
                Är det någon annan med liknande erfarenhet? Går det att rädda oss eller är det redan för sent? Vi har så mycket som är värt att kämpa för så jag vill verkligen inte ge upp!
                Jag tror att det ligger något bakom och anledningen till att jag tror det är för att den person jag har bott med i 19 år i stunder inte finns där längre. Hon blir som förbytt och det kom mer eller mindre över en natt. I stunder blir hon sig själv igen och då känns det bättre än någonsin. Då håller hon med mig om att vi har det väldigt bra tillsammans. För att sedan vända och bli arg igen. Det här är inte ett normalt beteende.
                Vi är väldigt öppna mot varandra och vi kan tala om allt med varandra. Det finns ingen anledning för henne att ljuga om att vi har det bra ihop, att hon vill att vi ska finna tillbaka till varandra, att boka fler möten med familjeterapeuten nu när hon väl bor för sig själv. Om hennes plan hela tiden hade varit att ljuga tills hon hade ett eget boende och sedan kunna göra slut, varför har hon då fortsatt jobba på förhållandet även efter?

                Originally posted by RoughTimes
                Nåväl, allt som kvinnor gör, säger, tänker, vill, planerar eller orsakar går inte att (bort)förklara med hormonell påverkan. Varken mha. PMS eller klimakterie. För att vara uppriktig så finns det en liten släng av manschauvinism över den förenklingen
                Har jag påstått att jag bortförklarar allt hon gör på det sättet? Det låter nämligen som att du påstår det. Jag har skrivit två gånger att jag inte har påstått att det är det som ligger bakom, men vi har luftat det med varandra vid ett tillfälle jag och hon. Hon trodde inte att det var så eftersom hennes mamma kom i klimakteriet senare än så. När jag då svarade att jag läst om flera kvinnor som säger att man inte kan räkna iskallt med att man följer sin mamma eftersom de själva avvek marginellt från hur det var mellan dem och sina mödrar så pratade vi inget mer om det. Allt jag vill veta här är om någon annan har varit i en liknande situation. Ingenting annat. Jag vill inte ha din uppriktiga åsikt om något som jag aldrig har påstått!

                Originally posted by RoughTimes
                En annan väldigt basic och enkel förklaring, som ju hade varit det fullkomligt naturliga förstahandsvalet om hon hade varit en man, är ju att detta som hon valt att göra faktiskt är vad hon själv vill. Inte något som hon är offer för, eller tvungen till av någon hormonell obalans e.dyl....
                Givetvis är det hon har gjort något hon har gjort för att hon själv vill. Vart har jag påstått något annat? Att påstå att jag hade sagt annorlunda om hon hade varit en man provocerar mig lite. Du vet inte tillräckligt om mig som person för att kunna påstå vad mitt förstahandsval hade varit oavsett vad. Jag trodde att jag det här var ett forum där jag kunde försöka hitta personer som kanske har gått igenom en liknande grej där vi kanske hade kunnat hitta stöd i varandra. Inte att jag skulle bli ifrågasatt i hur jag hade bemött det om hon hade ett annat kön.

                Av alla historier jag har läst om livskriser så finns det ju både liknande erfarenheter och långt värre saker där vissa människor bara har vaknat upp, packat en väska och försvunnit i ett år. För att sedan inse att de "kidnappats" av en livskris. Varför skulle det vara så omöjligt att det är så i det här fallet? Hon har gått igenom en livskris förr. Men som jag skrev tidigare så är det svårt att få med allt i en kort text.

                Originally posted by RoughTimes
                [EDIT] Men fram för allt så önskar jag Dig/Er all lycka och förhoppningsvis så får ni båda det ni vill ha och behöver ---<--@
                Tack.

                Comment


                • #9
                  Det där med "paus". Jag var tidigare helt övertygad om att "paus" bara var ett sätt att smidigt dra sig ur relationen. Eller i vilket fall bara kunde gå åt ett håll, att relationen då är dödsdömt.

                  Men för ett antal år sedan så fanns det en tråd här på Terapisnack som just tog upp detta med paus och flera skerev då och vittnade om att de haft paus men sedan hittat tillbaka och fortsatt relationen. Att relationen blivit bättre än innan pausen. Tyvärr kan jag inte hitta den gamla tråden, Terapisnack har bytt platform ett par gånger sedan dess.

                  Så en paus kan vara just en paus.

                  Comment


                  • #10
                    Originally posted by knet99 View Post
                    Det där med &quot;paus&quot;. Jag var tidigare helt övertygad om att &quot;paus&quot; bara var ett sätt att smidigt dra sig ur relationen. Eller i vilket fall bara kunde gå åt ett håll, att relationen då är dödsdömt.

                    Men för ett antal år sedan så fanns det en tråd här på Terapisnack som just tog upp detta med paus och flera skerev då och vittnade om att de haft paus men sedan hittat tillbaka och fortsatt relationen. Att relationen blivit bättre än innan pausen. Tyvärr kan jag inte hitta den gamla tråden, Terapisnack har bytt platform ett par gånger sedan dess.

                    Så en paus kan vara just en paus.
                    Tack för svaret och att du försökt hitta den tråden! Jag får ta en titt och se om jag finner något. 🙂

                    Comment


                    • #11
                      Jag känner igen delar av detta från mig själv. Blev för några år sedan något "personlighetsförändrad". Orsak kan man förstås spekulera i men jag har kommit fram till kombi av hög stress/utbrändhet och hormonella förändringar.

                      Det jag särskilt känner igen är "plötslig ilska". Den kom när jag kände mig pressad, trängd, jagad, kontrollerad. Dvs liknande situation du beskriver om att du och din fru hamnar i. Ofta är det ju så att när en vill ha frihet vill den andre ha mer trygghet/bekräftelse varvid den förste vill ha mer frihet osv. Den delen tror jag mest beror på bränd hjärna/långvarig stress.

                      Det jag också känner igen är att viljan vara själv, ha lugn och inte vara lika omvårdande eller ha behov av ömhet. Utvecklar inte resonemang mer än så men sammantaget har den delen rätt tydlig hormonell koppling (ex lägre progesteron).

                      Jag tycker inte alls det är orimligt att se koppling till hormonförändring. Lika lite som man kan skylla alla kvinnors alla känslor på pms, lika fel är det att helt negligera hur enormt betydelsefull hormonbalans kan vara för oss. Progesteron och östrogen har tydlig koppling till serotonin och dopamin.

                      Alltså:
                      Om ilska kommer just i pressad situation. Att känna sig trängd i ett hörn som ett jagat djur. Då kanske minskad stress är lösning. Där kan du bidra med att inte vara kontrollerande.

                      Om hon själv funderar på om hormon är inblandat kan hon googla. Det finns massor om hormon, hjärna, stress hos kvinnor. Det går att mäta hormonhaltet också. Gäller att göra det rätt period bara, (de fluktuerar) o svar kan vara svårtolkat. Gällande hormon är det svårare för dig att göra ngt. Hon måste nog själv vilja, och kanske ser hon inte koppling till hormon (och den kanske inte heller finns).

                      Comment


                      • #12
                        Originally posted by Lydia Stille View Post
                        Jag känner igen delar av detta från mig själv. Blev för några år sedan något &quot;personlighetsförändrad&quot;. Orsak kan man förstås spekulera i men jag har kommit fram till kombi av hög stress/utbrändhet och hormonella förändringar.

                        Det jag särskilt känner igen är &quot;plötslig ilska&quot;. Den kom när jag kände mig pressad, trängd, jagad, kontrollerad. Dvs liknande situation du beskriver om att du och din fru hamnar i. Ofta är det ju så att när en vill ha frihet vill den andre ha mer trygghet/bekräftelse varvid den förste vill ha mer frihet osv. Den delen tror jag mest beror på bränd hjärna/långvarig stress.

                        Det jag också känner igen är att viljan vara själv, ha lugn och inte vara lika omvårdande eller ha behov av ömhet. Utvecklar inte resonemang mer än så men sammantaget har den delen rätt tydlig hormonell koppling (ex lägre progesteron).

                        Jag tycker inte alls det är orimligt att se koppling till hormonförändring. Lika lite som man kan skylla alla kvinnors alla känslor på pms, lika fel är det att helt negligera hur enormt betydelsefull hormonbalans kan vara för oss. Progesteron och östrogen har tydlig koppling till serotonin och dopamin.

                        Alltså:
                        Om ilska kommer just i pressad situation. Att känna sig trängd i ett hörn som ett jagat djur. Då kanske minskad stress är lösning. Där kan du bidra med att inte vara kontrollerande.

                        Om hon själv funderar på om hormon är inblandat kan hon googla. Det finns massor om hormon, hjärna, stress hos kvinnor. Det går att mäta hormonhaltet också. Gäller att göra det rätt period bara, (de fluktuerar) o svar kan vara svårtolkat. Gällande hormon är det svårare för dig att göra ngt. Hon måste nog själv vilja, och kanske ser hon inte koppling till hormon (och den kanske inte heller finns).
                        Det här var extremt intressant läsning! Jag tackar så otroligt mycket för att du delar med dig! ❤️

                        Jag ska fundera på det här. Det med ilskan skulle mycket väl kunna vara i pressade situationer. Jag har backat helt den här veckan och hon har bara hört av sig när hon ska lägga sig på kvällen. Det har gjort att hon känns lite gladare.

                        Men det är så svårt med det där med stressen. Hon har varit utbränd en gång tidigare med resultatet att hon fick en halv ansiktsförlamning. Det är ungefär 8-9 år sedan det hände. Hon har stressat väldigt mycket de senaste åren. Vi är familjehem till ett barn som har haft väldigt stort behov av uppmärksamhet och tillsyn. Det här barnet har aldrig haft en pappa i sitt liv innan så min fru har fått dra ett stort lass då barnet har tytt sig mycket till henne.
                        Hon är en extremt omtänksam person som alltid vill hjälpa andra och har en tendens att välja bort oss som par och sig själv för att hjälpa andra. Det tror jag har stressat henne ännu mer.

                        Hade du någon partner under den här tiden och känner du att det påverkade dina känslor gentemot hen?

                        Comment


                        • #13
                          Glömde några frågor. Hur är det idag? Tog du prover själv och fick hjälp utifrån det, kan det stabilisera sig själv eller måste man gå till läkare?

                          Comment


                          • #14
                            Originally posted by Orolig_make View Post

                            Det här var extremt intressant läsning! Jag tackar så otroligt mycket för att du delar med dig! ❤️

                            Jag ska fundera på det här. Det med ilskan skulle mycket väl kunna vara i pressade situationer. Jag har backat helt den här veckan och hon har bara hört av sig när hon ska lägga sig på kvällen. Det har gjort att hon känns lite gladare.

                            Men det är så svårt med det där med stressen. Hon har varit utbränd en gång tidigare med resultatet att hon fick en halv ansiktsförlamning. Det är ungefär 8-9 år sedan det hände. Hon har stressat väldigt mycket de senaste åren. Vi är familjehem till ett barn som har haft väldigt stort behov av uppmärksamhet och tillsyn. Det här barnet har aldrig haft en pappa i sitt liv innan så min fru har fått dra ett stort lass då barnet har tytt sig mycket till henne.
                            Hon är en extremt omtänksam person som alltid vill hjälpa andra och har en tendens att välja bort oss som par och sig själv för att hjälpa andra. Det tror jag har stressat henne ännu mer.

                            Hade du någon partner under den här tiden och känner du att det påverkade dina känslor gentemot hen?
                            Jag är gift, ja.

                            Det låter verkligen som om stressen (familjehem osv) spelat in. Lite likt min/vår situation. Har barn som behövde stöd (beskrivs lite i mina tidigare inlägg) under tiden innan hjärnan brände på mig. Och jag jobbade mkt dessutom. Just det med att behövas var/är det jag tycker är jobbigast. Jag vill inte vara så behövd. När jag började dra mig undan blev maken orolig och då var det plötsligt en till som behövde. Så, ja det påverkade relationen mkt. Med tvivel, oro, bekräftelsebehov från hans sida och ännu mer behov av flykt från min sida. Sexliv funkar dock bra. Det är inte "sån hormonbrist" (som jag uppfattat är det snarare när östrogen sjunker som det kan hända). Vi har inte separerat. Jag för min del skulle gärna varit särbo om det funkat för övriga i fam.

                            Angående prover:

                            Jag är betydligt äldre och har inte tagit prover. Jag vet ju att det är dags för klimakteriet nu oavsett. Däremot "för tidigt klimakterium" verkar rimligt att utreda.

                            Jag tror det bästa är om hon själv söker info som jag skrev ovan. Det kanske inte alls är hormonkopplat, eller så har stress orsakat hormon-obalans, eller så har hormon-obalans orsakat stress.

                            Jag (som är biolog) tyckte den här länken gav lite nya vinklar. Det är bitvis aningen rörig och icke-medicinsk. Men träffande o byggd på lång erfarenhet.

                            https://itunes.apple.com/se/podcast/...=1000366931621

                            Comment


                            • #15
                              Du skriver ni gått i parterapi sen februari men fortfarande kan hon bli arg för saker som varit tidigare mm, låter som det är dags byta terapi, låter som ni fastnat i den terapin och ni får ingen hjälp komma vidare. Alt ni (någon av er( gör inte vad terapeuten ber er om dvs hemläxor mm mellan terapigångerna. Har du någon gång frågat henne om hon verkligen vill satsa 100 procent på er relation? För det är det som krävs 100 procent av er båda för ni ska kunna gå vidare ihop. Om hon tex bara ger 50 procent då kommer ni aldrig få en bra relation. Låter som relationen mycket är på hennes villkor men i en relation får man ge och ta annars funkar det inte. Terapeuten hon går hos själv samarbetar den med er parterapeut? Min erfarenhet är att då får man bäst resultat eller om man har samma terapeut själv som i parterapin.

                              Comment

                              Working...
                              X