Announcement

Collapse
No announcement yet.

Lämnad efter 7 år - har tappat bort mig själv och livet känns hopplöst

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Lämnad efter 7 år - har tappat bort mig själv och livet känns hopplöst

    Det har snart gått 3 månader sedan det tog slut med min flickvän sedan 7 år. Jag kan inte sluta tänka på henne och har väldigt svårt för att acceptera att det verkligen är slut. Förhoppningar och scener om hur vi hittar tillbaka till varandra har terroriserat min hjärna konstant sedan det tog slut trots att jag förnuftsmässigt inser att en återförening knappast är trolig. Det känns bara SÅ overkligt att den person man levt med så länge och som fortfarande betyder mest av allt inte längre finns vid ens sida. Det här var mitt första riktiga förhållande och min första kärlek. Har känt mig så älskad och trygg och jag trodde faktiskt aldrig att hon skulle lämna mig. Jag inser nu hur naiv jag varit och plågar mig själv med tankar om vad jag kunde ha gjort annorlunda för att undvika det här. Tyvärr tog jag kärleken för givet och aldrig kunde jag ana hur otroligt jävla smärtsamt det skulle vara att bli lämnad av den man älskar.

    Jag känner också en stor sorg över att hon aldrig gav oss en ordentlig chans att lösa de problem som fanns utan valde att stänga mig ute och inte få ta del av hennes tankar och känslor. Jag har känt mig väldigt sviken och sårad under uppbrottet och tanken på att vårt förhållande inte var värt att kämpa för är svår att förstå.

    Då jag levt hela mitt vuxna liv i ett förhållande känner jag mig nu väldigt vilsen i mig själv och jag hatar denna påtvingade ensamhet. Vill inte alls vara singel och är livrädd att jag aldrig kommer träffa någon ny eller att jag får nöja med mig någon random person för att slippa vara ensam. Det känns verkligen som att någon kommit och ryckt undan hela min tillvaro och jag lever nu ett liv där jag vantrivs så fruktansvärt mycket. Mår fysiskt illa vissa stunder och saknar den trygghet jag hade med henne och vårt liv tillsammans så oerhört mycket. Jag plågas av alla fina minnen och önskar ibland att det bara gick att radera allt ur hjärnan. Jag har ångest och gråter i stort sett varje dag. Blir ledsen bara av att tänka på hur lycklig jag varit med henne och är på riktigt rädd för att fastna i att må såhär.

    Jag har också en enorm ångest över att jag försummat mig själv under alla dessa år. Nu när uppbrottet är ett faktum känns det så påtagligt att jag till stor del levt mitt liv genom henne. Mitt egna "nya liv" känns fullkomligt meningslöst och tomt. Jag har ett tillfälligt jobb som jag hatar, är inneboende i någon annans lägenhet, har inga direkta intressen, några få vänner, inga framtidsplaner och känner mig bara så otroligt misslyckad och ensam. Allt detta gör att jag skäms över mig själv och till och med känner att jag förstår varför hon har lämnat mig. (Det är också dessa orsaker hon har nämnt, att hon vill vara med någon som har "driv och framtidstro", vilket har satt sig så hårt i mig och fått mig att känna mig värdelös).

    Även fast jag vet att jag lagt ned otroligt mycket energi och kärlek i förhållandet och alltid ställt upp och funnits där för min flickvän, och att vi har haft ett bra förhållande med mycket kärlek ända in i slutet, dras jag med skuldkänslor kring att jag inte gjort tillräckligt och känslan av att ha misslyckats med livet är total. Då jag under lång tid varit mer eller mindre deprimerad över min egen livssituation har jag kanske inte alltid kunnat ge 100 procent i förhållandet. Nu finns inte förhållandet mer och jag är mer deprimerad än någonsin och känner mig så patetisk och hopplös att jag ibland bara vill ge upp allt.

    Är nu livrädd för att det här uppbrottet har förstört mig som människa och att jag aldrig kommer våga lita på någon igen eller öht hitta någon som ska vilja leva med mig. Jag hatar ensamheten och tomheten som uppstår när ett förhållande tar slut, samtidigt som jag inte vill vara en person som är helt beroende av någon annan för att må bra. Hur fan ska jag komma vidare och inse att jag kan må bra och att livet går att leva utan just den här personen?

  • #2
    Ja, det är j—ligt smärtsamt att bli lämnad. Finns inte ord för det. Det är en storm man bara måste ta sig igenom… ge det tid.. sörja, vila, sörja, smälta i omgångar tills man orkar se framåt igen. Lider med dig och vet hur det känns!

    I ditt fall är det dock tydligt att det inte bara är detta som tynger dig utan som du skriver har du känt dig deprimerad, redan innan hon lämnade, och att du känner att du saknar ”eget liv”. Det finns en hel del att arbeta på där låter det som… och det gör du bäst genom att ta kontakt med en professionell samtalskontakt som på riktigt kan ge dig stöd, råd, perspektiv på hur du ska ta dig ur detta!

    Lycka till och kram!

    Comment


    • #3
      Tjenare!
      Jag går själv i en fruktansvärd fas igen..
      blev dumpad förra lördagen.
      Skrev på skillsmässopapprena i måndags.. hon har planerat allt hur hon skulle lämna mig..
      Mäklaren kommer på onsdag.
      Ja man mår så jävla skit..
      Jag har efter allt kommit till den punkten själv och med jävligt hårda ord från min nu föredetta fru..
      Nä jag har försökt göra allt för att inte såra dig andreas men du fattar ju fan inte.. JAG ÄLSKAR FAN INTE DIG MER PÅ RIKTIGT FATTA DET NÅNGÅNG..
      DET KOMMER ALDRIG BLI VI IGEN JAG HAR FÖRSÖKT SÅ LÄNGE MEN DET GÅR INTE MER OCH DENNA FÅNGEN KOMMER JAG INTE TILLBAKA..
      När hon sa de orden bara högg det inom mig..
      Men vad jag vill säga är att nu är hoppet dött..
      det finns inget hopp! Det är det man måste släppa..
      Jag kommer så som du gå segrande ur detta om du bara själv väljer det..
      men sörj!! Gråt, skrik och var ynklig! Men sluta hoppas.. jag kan ge dig svaret..
      vi har delat oss tredje gången nu och de två andra gångerna har jag haft hopp och det blev vi.. jag har förändrat på det hon ville osv.. och hon vaggade mig in i en trygghet, en trygghet jag sökt hela mitt liv..
      Men hon har fejkat allt. Äktenskapet, huset, hunden..
      Allt bara för att HON trodde det skulle bli bättre..
      Då var det så dåligt innan vi gjorde allt.. och hon så som många kvinnor är grymma på att fejka.. så falskt!
      Så svaret för mig är att det finns inget hopp!
      Man orkar inte mer känner jag..
      aldrig mer! Jag har varit en riktigt grymt bra man med så jävla många fina kvalifikationer och det är tyvärr hennes val att lämna men det kommer även bli hennes förlust.. hon miste den enda personen som stod och älskade henne mest på hela jorden.. hon frös mig ute och var bara kall och sur och gnällig de sista åren och jag ville hitta konkreta lösningar som vi män gör..
      Men hon låg bara i flera år i sängen med sin mobil förutom när hon jobbade.. jag levde ensam..
      Så nej min vän.. se dig aldrig om! Det kommer aldrig bli bättre i förhållandet..

      Comment


      • #4
        Jag känner så igen mig i din beskrivning, jag saknar henne fortfarande men det blir bättre för varje dag även om jag tänker på henne varje dag! Vi gjorde slut för 1 år sen, och jag saknar än så tro inte på nån quick fix och skaffa ingen rebound, det är bara elakt mot den!

        Investerade allt i henne, ställde upp och fixade! Nu träffar hon andra och vi har inte pratat sen i julas då jag äntligen bröt kontakten!

        Du kommer att må kasst ett bra tag, gå gärna och prata med någon psykolog eller kurator, försök inte äta medicin! Försök att promenera och leva i nuet!

        Du duger verkligen som du är, du säger har du levt livet genom henne, nu är det dags att leva ditt egna liv, gör det du drömmer om!!! Känslor kommer och går och du kommer att gå stärkt ur detta(jag vet att du inte tror det nu) men i nästa förhållande kommer du veta precis vad du vill ha och inte ha!

        Vill du prata mer finns jag på PM!

        Du är stark och klarar detta!!!!! Lycka till!

        Comment


        • #5
          En sak har jag lärt mig om du vill ha ett tips.. jag har själv lärt mig jäkligt mycket nu igen..
          1. Släpp alla tankar på att det ska bli ni igen.. tro mig det kommer aldrig funka om inte hon är beredd att göra stora uppoffringar och visa dig en enorm kärlek.
          2. Acceptera du måste det!
          3. Må dåligt som fan!
          Jag vet inte vilken fas jag är i men hur jag än vrider och vänder på allt så vill jag inte ha tillbaka henne för hon är en person som gett upp min kärlek och det är sorgligt och tråkigt.. jag gav allt! Jag hade kunnat dö för henne men hon gav upp och det ska ingen man tåla.. jag är så jävla trött på alla kvinnor just nu och deras ska finna sig själva grejer helatiden..
          de är egoistiska och kan ligga och planera hur de ska ta sig ur förhållandet och vi fattar ingenting haha.
          Nä du ska bara vidare du med..

          Comment


          • #6
            Hej
            ​När jag läste din rubrik så kände jag så starkt att jag ville skriva till dig. Kände igen känslan av att förlora sig själv, man tappar fotfästet och det känns som fritt fall i kaos. Sök tillit och mod att vara i kaos och förvirring. Försök acceptera att du just nu inte vet vart du ska genom att fokusera på roliga saker. Prata med kompisar eller skaffa nya kompisar här på nätet(om du känner dig ensam) kolla på roliga filmer, promenera i naturen, ät hälsosam mat och annat klyschigt (det hjälper faktiskt)...

            ​Försök inte sluta tänka på..... försök bestämma dig för att tänka på andra saker också. Lägg till bra saker, dra inte ifrån. Kontakta vårdcentralen och be om kuratorskontakt eller liknande. I Stockholm finns en verksamhet som heter "manscentrum" De är jättebra:-) Dit kan du vända dig och du bor i närheten.

            ​En kram till dig!

            Comment


            • #7
              Hej
              ​När jag läste din rubrik så kände jag så starkt att jag ville skriva till dig. Kände igen känslan av att förlora sig själv, man tappar fotfästet och det känns som fritt fall i kaos. Sök tillit och mod att vara i kaos och förvirring. Försök acceptera att du just nu inte vet vart du ska genom att fokusera på roliga saker. Prata med kompisar eller skaffa nya kompisar här på nätet(om du känner dig ensam) kolla på roliga filmer, promenera i naturen, ät hälsosam mat och annat klyschigt (det hjälper faktiskt)...

              ​Försök inte "sluta tänka" på..... försök bestämma dig för "att tänka på andra saker också". Lägg till bra saker, dra inte ifrån. Kontakta vårdcentralen och be om kuratorskontakt eller liknande. I Stockholm finns en verksamhet som heter "manscentrum" De är jättebra:-) Dit kan du vända dig och du bor i närheten.

              ​En kram till dig!

              Comment


              • #8
                Hej
                ​När jag läste din rubrik så kände jag så starkt att jag ville skriva till dig. Kände igen känslan av att förlora sig själv, man tappar fotfästet och det känns som fritt fall i kaos. Sök tillit och mod att vara i kaos och förvirring. Försök acceptera att du just nu inte vet vart du ska genom att fokusera på roliga saker. Prata med kompisar eller skaffa nya kompisar här på nätet(om du känner dig ensam) kolla på roliga filmer, promenera i naturen, ät hälsosam mat och annat klyschigt (det hjälper faktiskt)...

                ​Försök inte "sluta tänka" på..... försök bestämma dig för "att tänka på andra saker också". Lägg till bra saker, dra inte ifrån. Kontakta vårdcentralen och be om kuratorskontakt eller liknande. I Stockholm finns en verksamhet som heter "manscentrum" De är jättebra:-) Dit kan du vända dig och du bor i närheten.

                ​En kram till dig!

                Comment


                • #9
                  Hej
                  ​När jag läste din rubrik så kände jag så starkt att jag ville skriva till dig. Kände igen känslan av att förlora sig själv, man tappar fotfästet och det känns som fritt fall i kaos. Sök tillit och mod att vara i kaos och förvirring. Försök acceptera att du just nu inte vet vart du ska genom att fokusera på roliga saker. Prata med kompisar eller skaffa nya kompisar här på nätet(om du känner dig ensam) kolla på roliga filmer, promenera i naturen, ät hälsosam mat och annat klyschigt (det hjälper faktiskt)...

                  ​Försök inte "sluta tänka" på..... försök bestämma dig för "att tänka på andra saker också". Lägg till bra saker, dra inte ifrån. Kontakta vårdcentralen och be om kuratorskontakt eller liknande. I Stockholm finns en verksamhet som heter "manscentrum" De är jättebra:-) Dit kan du vända dig och du bor i närheten.

                  ​En kram till dig!

                  Comment


                  • #10
                    Menar inte att börja mitt meddelande på fel sätt, men när jag läser din text ser jag hur långt jag själv kommit. Av just den anledningen vill jag skriva till dig. För ett år sedan valde min sambo och parter sedan tio år att avsluta vår relation. För mig kom det som en chock och det kändes som att mitt ex gått bakom ryggen på mig, gått där och funderat på vår relation på egen hand utan att inkludera mig. Kände som du, att jag och det som var vi inte ens fick en chans. Kände mig utanför då han fattat detta beslut på egen hand utan att inkludera mig, vi som alltid pratade om allting.

                    Det första jag vill säga till dig är att vara snäll mot dig själv. Jag är övertygad om att du gjort ditt bästa i varje situation, och att den handlingen du gjorde var det bästa du kunde göra just då. Hela livet består av erfarenheter, vissa gör tyvärr mer ont än andra. För min del var det motsatt, min före detta tyckte att jag satsade för mycket på jobbet och att jag var för mån om att prestera på jobbet och i livet. Så du ser, även om det är en grov jämförelse gjorde jag det motsatta till vad du gjorde och blev lämnad av mannen jag älskat villkorslöst i tio år. Därför, var snäll mot dig själv. Känn dig trygg i att du gjort ditt bästa och att du vet att du kommer göra ditt bästa idag också.

                    Vill också lyfta att du kommer landa i det här. Jag hatade när personer i min omgivning sa det till mig. Vad visste de? De hade inte varit med i min och min före dettas relation! De visste inte hur ont jag hade i kroppen, vilken enorm klump i magen jag kände konstant de första veckorna och hur sviken jag kände mig. Efter cirka fyra månader kändes det dock lite bättre. Sedna kändes det pyttelite bättre efter fem månader. Nu har det gått ett år, och jag grät senast över min före detta för en vecka sedan, men jag ser ljuset också. Sorg går upp och ner, och det kommer det göra för dig också. Lita på det. Lita på att du är det bästa i ditt liv och att du kommer klara av det här. Du har det bästa kvar i ditt liv, och det är du.

                    Comment

                    Working...
                    X