Announcement

Collapse
No announcement yet.

Kan han förändras?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Kan han förändras?

    Hej

    Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 4 år. Vi har hela tiden haft ett distansförhållande, eftersom vi kommer från olika länder. Jag har googlat en del av det som har hänt och google leder mig gång på gång in på termen psykisk misshandel, trots att det i min värld känns oerhört extremt att kalla detta för det.

    Det började väl egentligen redan under första året. Innan vi ens hade träffats var vi "tillsammans", trots att ingen av oss gått ut med det offentligt. Efter nästan ett års skypeande valde han att avsluta vår kontakt eftersom det inte skulle leda någonstans om vi inte kunde träffas. Jag gick snabbt vidare genom att spendera en natt med en annan kille (dumt, sökte tröst) och några dagar senare ville han ha kontakt igen. Han undrade om jag varit med någon annan och jag berättade efter en del tveksamhet att jag hade det. Då bröt rena helvetet ut. Han begärde lösenord till min Facebook, vilket jag gav honom, och han läste igenom alla mina meddelanden. Jag hade under året chattat med en del andra killar också, på ett sexuellt sätt, och detta såg han som ett enormt svek eftersom han trott att jag "var på samma plan" som han. Vi bröt kontakten, men jag ångrade mig oerhört mycket och försökte få honom att ge mig en ny chans. Han lade då ut mina nakenbilder på nätet och hotade med att skicka dem till min familj om jag inte lämnade honom i fred. Dessutom fick han mig att utföra sexuella handlingar via Skype under samma typ av hot.

    Jag vet att jag borde ha brutit redan då. Jag vet att oavsett hur mycket jag sårade honom genom att vara med någon annan hade han ingen rätt att göra det han gjorde. Men jag ville inte förlora honom och jag bönade och bad om att få en andra chans. Jag bokade en biljett till hans hemland, åkte dit och träffade honom och vi pratade igenom allt. Sedan dess har vi varit tillsammans.

    Under åren som gått har han flera gånger använt min "otrohet", som han kallar det, som argument under bråk. Att jag borde vara tacksam mot honom som tog tillbaka mig, som valt att lita på mig trots att jag varit med någon annan och så vidare. Hans svartsjuka har alltid varit stor. Kompisen som jag var med kvällen då jag var med den andra killen har jag ingen kontakt med längre eftersom han skyller allt som hände på henne och inte vill att jag träffar henne mer. Han har också hela tiden haft problem med att jag övernattar hos kompisar, för att jag den kvällen som jag var med någon annan skulle ha övernattat hos en kompis. Han har också ett flertal gånger försökt hacka mitt konto här och min Facebook efter att jag bytt lösenord, samt en gång anklagat mig för att vara en viss användare på en hemsida jag inte ens visste fanns.

    Han talar ofta om för mig att jag reagerar fel, känner fel, ljuger och vrider på sanningen. Vid argumentationer är det alltid han som "vinner", det vill säga jag ber alltid om ursäkt medan han aldrig säger förlåt oavsett vad som händer.

    Den här hösten har vi inte kunnat ses någonting alls, vilket vi annars brukar försöka göra, och vi har bråkat mer än vanligt. Han blev arg på mig för att jag ringde honom från en fest och sluddrade lite på rösten, eftersom han inte tyckte om att jag blev full bland främlingar. I vanliga fall dricker jag inte alls, utan det händer kanske 2 gånger om året att jag blir berusad, men trots det påstod han att han var orolig för mig för att jag var för full. På nyår hade jag länge inga planer alls, men i sista sekund ordnade en kompis så att jag kunde fira med henne och hennes manliga klasskompis samt hans kusin. När jag talade om det här för min pojkvän påstod han att jag gått med på att gå på en dubbeldejt och han tyckte illa om att jag skulle ha nya, fina kläder på mig under nyårsafton - han påstod att jag gjorde mig fin för min dejt. Jag stod på mig och sade att han hade fel, att det var förolämpande att han trodde någonting sådant om mig. Han kallade mig för selfish bitch, jag hade tydligen ingen förståelse alls för honom.

    Någonstans här började jag väl vakna upp ur min bubbla. Jag började undra om det verkligen är så här det ska vara.

    Under hösten har jag ansökt om utbytesstudier i England. Tanken var att jag också skulle ansöka till universitet i min pojkväns hemland, så att vi äntligen skulle kunna flytta ihop, men då min skola inte hade något samarbete med skolor i hans land blev detta inte av. Istället berättade jag för honom att ett alternativ skulle kunna vara för mig att läsa distanskurser och samtidigt bo hos honom, om det fanns några tillräckligt bra kurser för detta.

    För två veckor sedan fick jag besked om att jag blivit nominerad till ett universitet i London. Jag berättade nyheten för honom och han blev oerhört arg över att jag ens ville överväga någonting annat än att komma till honom på distans. Jag försökte förklara att jag länge drömt om att få studera utomlands och att vi ändå bara har ett års distansförhållande kvar innan vi kan flytta ihop på riktigt, men han sade att han hellre skulle göra slut än se mig åka någon annanstans. Vi bråkade - jag försökte förklara att jag måste överväga vad som är bäst för min utbildning osv. och han sade att jag var "a selfish, worthless piece of shit". Han blockerade mig för ett dygn och dagen därpå pratade vi igen. Jag sade då att jag skiter i London och tar distans, eftersom jag inte ville att det skulle ta slut. Jag sade också att jag inte tänker acceptera att han talar så till mig, och han menade att eftersom han trott att det var ett "göra slut"-bråk fick han lov att säga vad som helst.

    Efter tre dagar med en klump i magen insåg jag att det inte var vad jag egentligen ville: Jag ville till London, inte sitta ensam och plugga distans i ett främmande land - hur gärna jag än ville vara med honom. Jag tog mod till mig och berättade vad jag kände och tänkte för honom och samma kväll gjorde han slut med mig på riktigt och blockerade mig överallt.

    Dagen efter ringde han mig och var helt hysterisk. Han grät och skrek och undrade vad han hade gjort för fel, varför han inte var värd några uppoffringar, varför han blev lämnad av mig. Jag försökte förklara att det inte handlade om honom eller att jag inte älskar honom, utan att jag måste få uppfylla mina drömmar även om jag är i ett förhållande och att jag inte ville göra slut. Så fort jag försökte förklara mig och få honom att lugna ned sig blev han istället rasande. Men på ett kallt sätt. Han förklarade för mig att han stått ut med att jag är tjock, konstig och har sjuka sexuella fantasier som han gått med på. Han sade att han ångrade att han någonsin träffat mig - att jag är en fruktansvärd människa och att han slösat bort 4 år av sitt liv på mig. Jag blev helt knäckt och var orolig över hur han mådde. Jag pratade mycket med min familj och de stöttade mig och sade att jag måste sätta mig själv främst när det gäller min utbildning och min framtid och liknande, men trots det kände jag mig så oerhört självisk och skyldig.

    I torsdags natt ringde han och vi pratade ut om allting. Han berättade att han mådde okej, att han fått nytt jobb och skulle flytta till en ny lägenhet. Han hade inte berättat för någon att vi gjort slut. Han verkade äntligen lyssna och ta in det jag hade att säga och jag försökte förstå hans sida, varför han kände sig så sviken. I grund och botten anser han att han offrat mer än vad jag har offrat i vårt förhållande. Att jag egentligen är skyldig honom att sätta honom före mig själv. Vi pratade hela natten och jag lovade att tänka ett varv till, men bara om han också lovade att överväga att acceptera att jag åker till London. I lördags berättade jag för honom att jag står fast vid mitt beslut att inte göra distanskurserna och han sade därmed hejdå, han kunde inte leva med att jag valde ett annat land istället för honom.

    I två dagar pratade vi inte alls med varandra, men så igår skrev han och bad mig blockera honom på Whatsapp eftersom han inte kunde gå vidare annars. Jag gjorde som han ville, men igår kväll ringde han på "vanliga" telefonen och sade att vi måste prata. När jag ringde upp honom sade han att han visst kan tänka sig att ge detta en chans. Att han kan "ta en för laget" och acceptera att jag åker till London. När jag inte reagerade med oerhörd glädje kritiserade han min reaktion och sade att han förväntat sig att jag åtminstone skulle visa någon form av entusiasm. Istället kan jag inte sluta höra allt elakt han sade till mig förra veckan och jag har väldigt svårt för att släppa det.

    Vi pratade i telefon nu på morgonen. Han berättade om sitt nya jobb, att han håller på att sluta röka. Han sade att han tänkt mycket och att han insett att han måste jobba med sig själv. Att han måste vara lycklig i sig själv och bli mer självständig innan han kan vara en bra pojkvän och att han därför tänker försöka jobba med det nu. (Tidigare har han alltid sagt att jag är allt som är bra i hans liv, att han hatar allt i sin tillvaro utan vårt förhållande). Jag är självklart glad över att han insett detta och att han verkar genuint glad. Men jag kan inte släppa allt som har hänt. Det är som om jag nu när jag börjat tala om och analysera våra år tillsammans har insett hur mycket jag har förlorat mig själv i oss.

    Men
    Jag älskar honom, ju. Emellan våra bråk har vi det så oerhört bra, vi passar bra ihop och skrattar mycket tillsammans.
    Och han säger att han förstår vad han har gjort fel, att han vill jobba med sig själv.
    Ska jag lita på det? Hur vet man om det är en seriös förändring som kommer att ske eller om det är tomma ord han tar till för att vinna tillbaka mig?

    /Förvirrad

  • #2
    Om du stannar i denna relationen så kommer det på sikt bli din undergång.

    Just nu så kan du fortfarande skilja på rätt och fel. Men om ni flyttar ihop så kommer du för din överlevnads skull att anpassa dig. Du gör det ju redan. Till slut så kommer du inte längre att kunna skilja på rätt och fel, du kommer utplåna dig själv. Du kommer att kämpa med att övertyga, lova, försöka göra honom "snäll igen". Hela ditt liv kommer att kretsa runt honom, vad han känner, vad han vill, vad han tänker.

    Till slut kommer du tycka att du faktiskt inte förtjänar mer av livet. Att han har rätt. Du kommer att hata dig själv.

    Nej han kommer inte att ändra sig. Istället fungerar det så att desto större makt han upplever sig ha över dig, desto värre blir det. Så om ni flyttar ihop kommer han att känna att är besvärligare för dig att lämna honom, och då tillåta mer av hans mörker att komma fram. Om får barn så upplever han ännu mer av makt och blir ännu värre. Och det kommer inte att spela någon roll vad du gör eller säger.

    Du gör också den vanliga tankekullerbyttan som alla misshandlade kvinnor gör. Du antar att den där gulliga, mjuka, fina sidan är den han är. Och när han blir mörk så kämpar du för att nå fram till den där fina igen som finns där djupt inne. Ditt liv upptas av kampen att nå fram.

    Newsflash, det är den där mörka sidan som är den han är. Den gulliga sidan är ett spel eller den han väljer att vara när det passar honom. Du älskar någon som inte finns, du försöker nå fram till någon som inte finns.

    Så gör ditt livs bästa beslut, lämna detta bakom dig. Och då menar jag helt. Inte "ha lite kontakt", inte "prata ut". Absolut inte försöka hitta till ett samförstånd om att bryta upp. Utan helt enkelt berätta "jag vill inte längre" och bryta all kontakt.

    För det är din rätt. En relation är ett kontrakt mellan två människor som ensidigt kan sägas upp med enda motiveringen "jag vill inte längre". Nu vet jag inte hur han är men när makten rinner som sand mellan fingrarna så är det många som tar till hot, vädjan, gråt, hot mot anhöriga, löften löften osv. Är bra vara beredd så när det kommer inte reagera med att dras in igen. Utan tänka "jaha där kom den".

    För du behöver bryta helt för att slänga ut honom och hans tankar ur ditt huvud. Noll kontakt. Kan låta grymt då han "älskar dig" men det är ditt enda val. För du upplever det som kärlek och något i dig skriker efter honom. Och du kommer att falla igen och igen om du inte bryter helt.

    Det är säkert så att du gjort saker som du i efterhand ångrar. Som inte var rätt utifrån det "kontrakt" ni hade eller han upplevde ni hade. Men "skuld" är ingen grund för en relation. Det har inget med huruvida du ska stanna i relationen eller inte att göra. Så att du gjort si eller så är inget att prata om nu.

    Tystnaden är ditt vapen. Diskutera inte. Säg bara "jag vill inte längre" och upprepa samma som en papegoja. För om du dras med att diskutera så är du i hans makt igen. Ett enda ord mer än "jag vill inte längre och väljer att kliva ut ur denna relationen".

    Vet det jag skriver kanske är lite väl brutalt där du är just nu. Men jag hoppas ändå du när smält det kan se att du har ett livsval nu som är mycket viktigt. Välja vara en fri människa eller välja din egen undergång.

    Om du behöver mer för att motivera dig själv att kliva av detta, tänk om ni fick barn. Och han är som han är mot dig, hur skulle det fungera?

    Jo, jag glömde en sak till. En annan tankekullerbytta som många gör är att om relationen är dålig så "tar man steg i relationen". Som att flytta ihop. När fortfarande ite fungerar så skaffa hund. När fortfarande inte fungerar så skaffa hus (gärna renoveringsobjekt så ett projekt tillsammans). När fortfarande inte fungerar, skaffa barn. När fortfarande inte fungerar, skaffa ett barn till. Med ständig förhoppning om att bara om tar steg så ska allt bli bra.

    Det fungerar inte så. Det blir bara svårare och svårare att bryta upp. För det är det du till slut måste göra.

    Jag är ingen expert, bara vad jag tror.

    Comment


    • #3
      Håller med ovanstående.. Lämna så fort du kan. Den här personen kommer med stor sannolikhet börja misshandla dig fysiskt om ni flyttar ihop. Och blir det riktigt illa - kanske t.o.m mörda dig. Och ja, detta låter extremt brutalt, men som tjej måste man vara väldigt noga med sådana här signaler. Allt för många män mördar kvinnor bara för att de säger "nej". Så snälla, för din egen skull, lämna.

      Comment


      • #4
        Så svårt när man sitter mitt i det, eftersom det inte är svart eller vitt. Men kanske är du snart redo. Ditt liv är ditt och den du är med ska stötta dig i det. Det är helt sjukt att någon sitter i ett annat land och tycker han har rätt att styra din klädsel eller att han tvingar av dig dina lösenord för att kunna kontrollera dig. Killen du är kär i nu och ihop med nu har redan lagt ut privata bilder på dig på nätet. Vad är han kapabel till när ni har bråk om normala saker? Jag har själv en tendens till destruktiva relationer, så jag vet hur svårt det är för dig. Men utav det du skrivit är det inte svårt att se att han inte förtjänar dig. Det ni har är inte kärlek. Du kan aldrig vara nog, du kan inte ändra dig för att passa in i hans mall för hur man ska vara. Nästa gång han blockar dig, gör slut, mm, så ta honom på orden. Se det som din chans ut ur hans kontroll och ta hand om dig själv. Det funkar inte att hota med sånt och sen låtsas som om inget hänt. Man har ansvar för hur man beter sig och får ta konsekvenserna för vad man säger till andra. Även han....

        Comment


        • #5
          Säger samma som ovanstående lämna, gå och vänd dig inte om. Vänd dig till en kvinnojour som du kan prata med och som kan stötta dig i detta för det kommer bli svårt göra det själv. El gå i terapi för få stöttning där.

          Comment


          • #6
            Jag skulle bara vilja säga tack till er som besvarade mitt inlägg här i våras.
            Era ord fick mig att öppna upp och våga diskutera min relation med vänner och familj.
            Era ord fick mig att börja inse att jag förtjänar att vara lycklig.
            Era ord sådde ett frö.

            För tre veckor sedan lät jag äntligen det där fröet bli en blomma.

            Ja, jag gick tillbaka till honom i våras. Han hann hota med att skada mig en gång, hacka mina sociala medier igen och berätta för mig hur jag inte älskar någon annan än mig själv.

            Men nu är det över. Nu har jag valt att lämna och det känns som en befrielse. Plötsligt kan jag andas ordentligt och se mig omkring igen.

            Jag gråter visserligen mycket och har svårt att hantera skuldkänslorna jag känner över att lämna honom (vilket känns helt galet - hur kan jag ha skuldkänslor över att lämna någon som behandlat mig som skit?). Men det spelar ingen roll. Jag kommer ta mig igenom det här.

            Nu är det över. Och på något sätt vet jag att det är på riktigt den här gången.
            Jag är redo att vara fri.

            Tack.

            Comment


            • #7
              Kom ihåg att du måste se dig som en missbrukare. Är så lätt frestas att "försöka vara vänner", ha "lite kontakt". Att som en missbrukare börja ljuga för dig själv att du kan kontrollera situationen om ni har viss kontakt.

              Och lura inte dig själv med att "ni har saker att reda ut". Att ni ska prata. Allt har redan sagts som behöver sägas.

              Som skrev innan, en relation är ett kontrakt som ensidigt kan sägas upp av endera parten med enda motiveringen "jag vill inte längre".

              Mitt råd är att kapa helt. Ta bort honom från sociala medier, blockera nummer, försök stryka honom helt ur ditt liv.

              Du kommer också med tiden inse att det du upplevt som stor kärlek aldrig varit det. Utan handlar om beroende, drömmar, illusioner och annat. Och även om skulle ha varit kärlek så är inte kärlek allt i en relation, som du så smärtsamt fått insikt om.

              Det kanske också är så att du kommer att känna skuld, känna du varit korkad, känna du spillt tid på någon som inte förtjänat det. Men kom då ihåg att du gjort alla misstag för att du är en normalt kännande människa. För att du är mänsklig. Du kommer att gå rikare ur detta. Känna dig bättre själv, veta bättre vem du vill släppa in i ditt liv.

              Comment

              Working...
              X