Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hur dåligt ska man må för att ta SSRI?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hur dåligt ska man må för att ta SSRI?

    Har haft problem med ångest/stress ganska länge och funderat på att ta SSRI. Nu när jag börjar må bättre känns det nästan onödigt, och drar mig därför nu från att göra det. Fram tills nu har iofs vardagen mest handlat om att stå och hantera min ångest. Jag är sällan glad och tillfreds med vardagen, förutom enskilda tillfällen.

    Anledningen till att jag tvekar är det verkar som om jag lyckats acceptera ganska mycket ångest och att jag tror att jag kommer kunna acceptera orostankarna i framtiden så att det påverkar mig mycket mindre. Har dock generellt massa beslutsångest så jag vet inte hur jag ska göra. Jag antar att jag antagligen skulle bli gladare av SSRI, och bara det kanske gör det värt det?

    Hur dåligt ska man må för att börja käka medicin?

    Kanske låter som en väldigt dum fråga med tanke på vad jag skriver, men måste bolla lite tankar och få lite annan input!

  • #2
    Hej! Jag har ätit SSRI (zoloft/ Sertralin) under 13 år. När jag mådde dåligt, när jag var 19, så var det så illa att allt hade tappat sin mening- vaknade med ångest, somnade med ångest. Trots detta var jag först skeptisk till att börja medicinera. Efter att ha mått dåligt nästan ett halvår, utan någon som helst förbättring, så gav jag mig- och accepterade att medicin nog var ända utvägen. Och Gud, vilken skillnad... Livet kom tillbaka, alla konstiga ångest tankar försvann. Plötsligt var jag mig själv igen- så som jag var innan jag blev sjuk. Så länge jag ätit SSRI har jag mått kanon- enda svackorna har varit när jag 1. Slutat (fick återfall inom ett par månader) 2. När jag fortfarande åt minsta dosen och var med om en traumatisk händelse (fick höja dosen, sen mådde jag bra igen och 3. När jag försökt trappa ner- (hann bara trappa ner i 3 veckor- fick kraftigt återfall- denna gången räckte inte samma dos för att häva depressionen/ ångesten- precis fått tilläggs medicin till min SSRI, äter nu även Mirtazapin och börjar må bättre nu)
    Så för mig finns det liksom inte på kartan att leva utan medicinen. För mig är skillnaden enorm. att leva ett härligt, lyckligt liv med medicin. och att vara en levande död utan medicinen. Jag har inget liv utan SSRI. Absolut inget alls. Tycker du ska fråga dig- hur mycket du behöver medicinen? Om ditt liv är okej nu, så kanske det skulle räcka med terapi, stödjande människor omkring dig... Men om du blir/ är som jag var, då är det solklart att medicin är något LIVSNÖDVÄNDIGT. Lycka till!

    Comment


    • beslutsangst
      beslutsangst commented
      Editing a comment
      Tack för svar! Så dåligt som du beskriver har jag inte mått, men jag har iofs haft väldigt mycket ångest i vissa perioder. Jag skulle inte säga att mitt liv är okej faktiskt, det är ganska dåligt egentligen. Har testat kbt, och det har hjälpt ganska mycket, har gjort många framsteg. Mina föräldrar lägger dock press på att jag bör ta medicin, vilket gör att jag överväger det mer än jag egentligen har tänkt.

  • #3
    Kan tillägga att jag under mina första depressioner åt 50 mg Sertralin. (Minsta dosen) Av någon anledning räckte det då för att göra mig frisk (läs, symtomfri)

    Vid ett återfall 2011 fick jag höja dosen till 100 mg. Ätit 100 mg fram till maj i år, då jag på eget bevåg (korkat!) ville testa att sänka. Gick ner till 75 mg- tre veckor senare var katastrofen ett faktum. Känt mig sjukare än någonsin. Höjde tillbaka till 100 mg, men nu räckte inte det... Efter ca fem och en halv vecka på gamla dosen, med bara liten förbättring av mitt tillstånd, så sattes Mirtazapin in också. NU märker jag skillnad. FÖRST NU är jag på väg att bli bra igen... Mitt experimenterade med doseringen kostade mig en hel sommar av fruktansvärt mående. Och istället för att lyckas sänka min dos, så åkte jag på att lägga till ytterligare en medicin. Om du någon gång skulle börja med SSRI, så kan jag inte nog understryka att du aldrig ska få för dig att ändra doseringen utan läkarens inrådan!

    Nu bryr jag mig inte längre om jag måste äta det här livet ut. Det är bara att "gilla läget" för mig. För jag har inget annat alternativ.

    Comment

    Working...
    X