Announcement

Collapse
No announcement yet.

Behöver svar!!!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Behöver svar!!!

    Hej!

    Jag har vetat under en längre tid att jag har panikångest, eller svagt iaf, men jag har alltid kunnat kontrollera det och veta vilka situationer jag ska undvika osv. Men nu på senare tid så har jag haft sånna brutala panikattacker att jag trott jag ska dö, som har gjort att jag fått spendera många timmar/dagar på akuten. För nu kommer panikattackerna titt som tätt vart jag än går, på jobbet, hemma, i affären , när jag ska gå och lägga mig. Så Fick träffa en läkare idag, som antog att det var panikångest m.m och skrev ut cipralex och stesolid. Jag har aldrig i hela mitt liv tagit någon form av såna tabletter någonsin o nu vill dom att ja ska börja med det bara sådär. och självklart när man kommer hem så googlar man ju om allt som har med dom tabletterna och göra o nojjar upp sig själv.. Så nu är min fråga, Vågar man börja med cipralexen eller inte?



  • #2

    Jag hade otrolig panikångest när jag var yngre. Från början verkade det situationsbestämt då jag fick dessa attacker när jag åkte tunnelbana. Men sen.. Sen kom de i alla möjliga och omöjliga situationer..

    Jag fick benzo (Sobril) och även om jag redan då visste att den medicinen förde med sig vissa risker så tog jag den i akutfall. Och den hjälpte. Till slut blev det så att jag alltid hade en Sobril i fickan, som jag faktiskt inte använde. Men vetskapen om att den fanns där till hands och att den skulle lindra min ångest hjälpte i sig.

    Bara några tankar och egna erfarenheter....

    Kram


    Comment


    • #3

      Är tanken att du skall få ytterligare stöd i form av terapi? Jag åt cipralex i ett år, maxdos. Det hjälpte väldigt bra, jag blev mer klar i huvudet, kunde lättare sålla bland mina tankar, och blev inte lika påverkad av yttre faktorer. Men, så stänger ju medicinen av en del hos mig också. Det som främst blev lidande var mitt sexliv, men även så kände jag att en del av min personlighet försvann (jag har alltid varit känslomässig och lite bergochdalbana, men blev som ett rakt streck), men det var det värt i och med att jag slapp min fruktansvärda panikångest.


      MEN! Jag slutade tvärt när jag kände att jag mådde mycket bättre, och då jag inte hade någon vårdkontakt som kunde hjälpa mig, tänkte jag att "ja men skitsamma, jag mår ju bra nu". STORT NEJ! Först två månader med fruktansvärda utsättningssymtom, följt av ytterligare flera månader med än värre panikångest och total uppgivenhet. Så, jag tycker att du skall äta medicinen, men ENDAST med läkarkontakt samt terapeutisk kontakt så att du faktiskt "botar" själva orsaken till panikångesten, medicinen tar bort symtomen.


      Comment

      Working...
      X