Announcement

Collapse
No announcement yet.

Känner mig låst i min depression

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Känner mig låst i min depression

    Hej! Jag är 21 år och har haft återkommande depressioner och perioder med nedstämdhet. Jag har klarat mig relativt bra trots detta, har tagit en kandidatexamen inom ett tungt naturvetenskapligt område och har när det går bättre än sämst ett högt driv och mycket kraft till att förändra. Med andra ord, jag har svårt att finns mig i situationer som jag inte "kan" påverka, luta mig tillbaka och låta tiden göra sitt. Nu har jag sedan mars varit nedstämd, haft hög puls, tryck över bröstet och en känsla av förtvivlan. Jag kan se att detta antagligen beror på att jag befinner mig i en kris, då jag avbröt min utbildning pga dess bristande kvalitet och blev illa behandlad på programmet.

    Jag har sämre självkänsla idag än när jag började plugga för tre år sedan. Jag har nyligen fått bipolär typ II som arbetsdiagnos efter att jag begärde att bli inlagd i början av terminen. Jag vet dock inte om det stämmer till fullo eller om mina förutsättningar och dom förhållanden jag levt under har haft stort negativt inflytande.
    Jag har alltid värderats efter utseende och prestation av mina föräldrar. Mitt mående och min personlighet har varit sekundär, så länge jag utåt verkar vara en "hel och lyckad" person även om det inte heller räckte alla gånger. Just dom två egenskaperna jag dömts utefter är idag mina största osäkerheter, speciellt att alltid prestera utöver det vanliga.

    Nu går jag på konstskola för att ha en inkomst, någon form av socialt sammanhang och ha en anledning att ta mig iväg på morgonen. Det känns dock som ett sidospår och jag har fruktansvärt svårt att finna lugn i detta. Det jag planerar nu är att ta mig in på läkarlinjen, ett beslut som bottnar i i och för sig vettiga resonemang men också fulare sidor. Jag känner mig så ful på insidan över att vilja vara självklar, att inte bli ifrågasatt hela tiden, att inte bli nedvärderad. Det är på ett sätt en jakt på högre social status. Det bör dock påpekas att min motivation att ta sig in är oändligt mycket mer än så, men det här är ett sätt för mig att skriva av mig min känsla av fulhet. Det är att vara ärlig.

    På senare tid har det känts som att jag hållit på att förblöda all min färg. Jag är så mycket, och så otroligt envis. Men nu kommer jag, just nu, ingenstans, och det känns snarare som att jag skadar människor runt om mig med min sorg. Jag försöker allt jag kan för att hålla ihop, fortfarande vara rolig, fortfarande vara intresserad av andra människor som jag brukar vara. Men i och med mitt avhopp, som var väldigt spontant men väldigt rätt, så känns det som att en stor del av min identitet försvann. Det folk verkar se är en "typisk konststudent", ingen man intresserar sig för eller bekräftar som viktigt på något vis. Detta står i kontrast till hur min partner (ofrivilligt)blir höjd till skyarna i alla sammanhang då han pluggar läkare, medans jag själv inte får något tillbaka alls trots att jag är mer öppen och nyfiken på andra i sociala sammanhang.. Det är som att bli osynlig.

    Nu ska jag skriva högskoleprovet om en vecka. Jag har pluggat matte i kanske 4 veckor och höjt mig från 0,7 till 1,1. Det är mitt absolut sämsta områden av alla skolämnen och är det som sätter käppar i hjulet för att jag skulle kunna börja redan i vår. Nästa tillfälle är i mars, och jag kommer att fortsätta tills jag har nått mitt mål på 1,7. Men nu känns livet som en transportsträcka. Som att allting står på standby. Som att allt jag kan göra nu är att försöka att inte förstöra relationer och bränna alla broar, men att jag inte kan ta mig framåt. Som så många andra så upplever jag, bortsett från nedstämdhet, ett hårt tryck över bröstet som är konstant. Känslan är där varje dag, hela tiden och verkar svår att bli av med. Jag förstår inte hur jag ska stå ut ett halvår till, eller ibland en dag till. Ibland känns det som att livet inte är till för mig, att något i mig gick snett redan från början.

  • #2
    Har du sökt hjälp för ditt mående om inte gör det, finns hjälp att få kan dock ta tid. Diagnoser man får när man läggs in på psyk kan man ta med en nypa salt oftast de måste sätta en diagnos på en när man blir inlagd oftast efter bara mött en 10-15 min på akuten. Oavsett om du lider av bipolär el inte så går det få ett bra liv utan ångest och depressioner. Du kan vända dig till din vårdcentral el skriva en egenremiss till psykiatrin

    Comment


    • #3
      Jo, jag har vänt mig till psykiatrin men har visat sig att jag är allergisk mot många mediciner. Jag ska prova fler, men det som oroar mig är om det ligger i min personlighet, eller så som jag är funtad. I sämre förutsättningar går jag verkligen under medans jag kan vara så fantastiskt kreativ när det är bra. Jag upplever att jag svänger mer åt båda hållen när miljön ändras. Så jag funderar på om det är den som i mitt fall spelar störst roll, även om medicin såklart kan vara nödvändigt.

      Comment

      Working...
      X