Announcement

Collapse
No announcement yet.

Läskig "vem är jag" Känsla. Vad är det?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #16
    Nu har Jonas varit så snäll och följt våran önskan, att öppna en forumdel för dissociativa syndrom, här är länken http://www.terapisnack.com/did-dissociativ-personlighetsstoerning-och-liknade-problematik/

    Hoppas forumdelen används väl och kan få folk att komma underfund med deras tillstånd samt att hjälpa.

    Comment


    • #17
      Hej flugsvampen och alla andra! Jag känner igen mig så himla mkt! det händer väldigt ofta när jag har ett samtal att jag helt plötsligt känner mig utanför kroppen och hör mig själv prata, och då ofta kan tappa koncentrationen. Det är väldigt störande när det händer och det händer nästan jämt när jag samtalar med någon! Det gör att jag tycker det är obehagligt att ens prata. Så jag blir lite innåtvänd och har svårt för att gå in i diskussioner. Trodde ingen annan upplevde det här riktigt. Tack för att ni skriver.

      Comment


      • #18

        det minette skriver härovan känner jag igen...


        Comment


        • #19

          Hej alla! Jag känner verkligen igen mig i mycket av det ni skriver. Under de senaste månaderna har jag kännt mig otroligt borta, splittrad och förvirrad. Det känns som att jag har levt hela mitt liv i en låtsasvärld eller fantasi och att jag först nu börjar inse att jag är en enskild person, och att jag inte är mina tankar. Verkligheten känns som att det bara är fejk alltihop, det går lixom inte att förstå att jag är i den, här och nu, utan tankarna bara snurrar på. Jag kan inte förstå att jag är*EN (fast jag vet ju med intellektet att det är så)*utan jag känner mig som en massa olika personer. Det är som att man går på autopilot hela tiden, kroppen säger och gör saker utan att man själv riktigt är med i det hela. Det senaste jag har börjat fundera på är om allting bara är en illussion, att verkligheten bara är något ens medvetande inbillar sig. Det kan man aldrig veta, och det är rätt frustrerande. men jag antar att man*helt enkelt får tro på att det man upplever är sant.


          *Första gången jag minns att jag*fick den här känslan av att inte vara i mig själv, utan att vara uppdelad i många personer, var för ungefär fyra år sedan, och då minns jag att jag fick panikångest och kallsvettades, väldigt obehagligt. Jag går hos en psykolog som tror att de här overklighetskänslorna och identitetsförvirringen i grunden beror på ångest eller är tvångstankar, men jag tycker att det verkar vara något allvarligare. Det är ingen psykos, för jag vet ju vad som är runt omkring mig, och jag har insikt i att jag har ett problem... Men jag vet inte vad det är. Utåt sett verkar jag vara väldigt normal, det är inget som direkt märks, det kanske är därför folk inte riktigt förstår hur jobbigt det är att ha det så här.


          Comment


          • #20

            M min psykolog tror också det är tvångstankar, för jag har också fått liknande. Men för mig är det typ som att jag måste tänka tanken: varför är jag jag? och på något sätt hitta en lösning/svar... fast det är omöjligt. Det är som att jag måste vara beredd på det värsta... och det kommer ju från att jag också har panikattacker där jag oftast känner att jag måste bli beredd på det värsta...


            Usch den känslan är inte kul.. jag har fått att jag kollat på mig själv och tänkt: asså, varför är jag just jag. här sitter jag och jag är jag. haha helt sjukt ju! men det brukar alltid gå över för mig när jag gör saker som JAG gillar, och inte tänker så mycket. jag tror man går in i en omöjlig tanke för mycket, och då är det ju såklart det blir jobbigt... eller. alltså usch..


            kram till alla!


            Comment


            • #21

              Jag känner samma känslor och drar mig gärna undan för att jag känner att jag inte riktigt är den personen som de lärt känna . Och lika här ingen har kunnat hjälpa mig varken psykologer eller läkare under de 12 åren jag blivit medicinerad med antidepressiva.


              Comment


              • #22

                Jag känner igen mig otroligt mycket!


                Comment


                • #23

                  Känner igen mig oerhört i det du/ni beskriver.. Väldigt mycke ochså i sannas berättelse.

                  Ett tag så slog detta mig i helt och hållet i spillror.. men me tiden har de börjat läka


                  Comment


                  • #24

                    Hej, vet att det är länge sedan denna tråd var aktiv men jag måste skriva av mig efter att ha läst Minettes inlägg:

                    "Hej flugsvampen och alla andra! Jag känner igen mig så himla mkt! det händer väldigt ofta när jag har ett samtal att jag helt plötsligt känner mig utanför kroppen och hör mig själv prata, och då ofta kan tappa koncentrationen. Det är väldigt störande när det händer och det händer nästan jämt när jag samtalar med någon! Det gör att jag tycker det är obehagligt att ens prata. Så jag blir lite innåtvänd och har svårt för att gå in i diskussioner. Trodde ingen annan upplevde det här riktigt. Tack för att ni skriver.


                    Har känt precis samma sak när jag pratar, jag vandrar iväg inom mig själv och kommer på mig själv att tänka; "Nu säger jag det här" men vad är det jag säger egentligen? Det går per automatik så att säga. Jag har känslan av att lyssna på mig själv säga saker som jag vet att jag har tänkt säga men när jag säger dem så är det någon form av autopilot. Har märkt att det hjälper att vara mer ärlig mot sig själv och säga saker rakt ut i och med att jag började en utbildning där det krävs grupparbete. Folk tar faktiskt inte illa upp för det mesta. Förprogrammerade svar som jag formulerat i mina tankar och fått svar på från mig själv brukar ha fel eftersom jag i slutändan censurerar mig själv med rädslan av att såra någon på vilket sätt du än kan tänka dig.

                    /johan


                    Comment


                    • #25

                      Den känslan har jag. Den kommer mest när jag är ensam men kan också komma när jag är bland folk. Gillar inte tysta ensamma miljöer. Finns det bara minst ett djur att " hänga upp" mitt medvetande på kan jag hålla känslan borta bättre. Den känslan är verkligen obehaglig! Som du berättar är det lite som en panikkänsla fast utan ångesten. Som om man separerar kropp och själ. ?Vem är jag? Jag hatar tex att se min hand under en sådan känsla eftersom jag inte upplever min kropp som min. Det hindrar mig från att "sjunka" tillbaka in i kroppen igen. Brrrr...

                      Numera när jag är mycket upptagen med familj o jobb mm kommer den nästan aldrig. Älskar liv och rörelse runt omkring mig. Panikångesten är också under kontroll men vissa saker kan jag inte göra, blir begränsad av den. Det tolkar jag kommer av stressen av att ha mycket att göra och av att få för lite sömn. Hejdå och hej liksom

                      Har bipolaritet och missbruk i släkten men alla lever under "ordnade" förhållanden.


                      Comment


                      • #26

                        Ska tillägga att jag tror att det är min pappa som gett mig denna känslan. Han har två sidor. En sida om är bättre än dom flesta människor ( min mamma o pappa har alltid gett oss barn en stabil o trygg uppfostran, dom är gifta). Den andra sidan är värre än dom flesta människor. Han kunde vara väldigt irriterad, ilsk och explosiv. Han kunde psyka och sätta skräck i huset när han var på det humöret. Mest när vår mamma ej var hemma, då var han värst men även annars. Dom två bråkade väldigt mycket. Inget våld dock men det låg liksom i luften. Min mamma är mjukare och inte skrämmande men hon gillar o mucka gräl. Över lag beskriver jag min barndom som lycklig, också tack vare mor o farföräldrar och andra släktingar. Trygg.

                        Att jag tänker att det är min pappa som gett mig den här känslan är att jag misstänker att han kanske tappade tålamodet med mig när jag var bäbis och min mamma arbetade natt. På den tiden fick mammor bara vara hemma ett halvår. Jag vet hur han kunde vara mot mitt lillasyskon,7 år yngre än mig, när han skulle natta hen och jag fick skydda. Uppträdde han så mot mig när jag var 6 månader kan jag förstå att jag var tvungen att separera mig från verkligheten. Jag har inte tagit upp just detta med honom fö jag vet att han ångrar sig otroligt.

                        Ska tillägga att bipolariteten och missbruket finns på min mammas sida.


                        Comment


                        • #27

                          Fyller på lite för att balansera berättelsen.

                          Mina ovan beskrivna erfarenheter har gjort mig ganska tuff och orädd vilket kan vara en fördel ibland. (Det är min pappa också med tanke på hans bättre sida. Han är ett stort stöd, alla fall i dom verkligt svåra situationer livet kan orsak lite då och då, han är ingen smitare). Jag vet oftast hur jag ska bemöta människor med arga, ilskna och hotfulla sätt. Jag vet hur dom fungerar. Den stilen är inte helt ovanlig. Jag arbetar inom vården och där visar människor ganska ofta sina värsta sidor. Att inte bli rädd och våga möta en människa ödmjukt men inte vekt kan lugna en situation som annars skulle kunna spåra ur.


                          Comment


                          • #28

                            Hej!

                            "Vem är jag" känsla har jag haft sedan unga år. Minns att första gången satt jag framför spegeln och tittade på mig själv. De va då känslan slog till. Minns att jag fick panik och sprang till mamma och grät. De var en sådan olustig känsla som kröp i mig. Mamma försökte lugna och föreslog att jag kanske har ex en gammal indiansjäl. Hon ville väl att jag skulle känna det som något positivt.

                            Men känslan har aldrig varit positiv . Utan när den kommer får jag panik! Och bästa sättet är att prata med någon för att få det att försvinna. Då kommer man ju på anda tankar. Och då släpper de lättare.

                            Men oftast när jag var yngre kom de just vid tillfällen när jag såg spegelbilden. Då började tankarna... Vem är jag ? Vad är jag?

                            Att kropp och själen inte sitter samman. Utan motarbetar varandra. Men jag är helt medveten inte att jag försvinner iväg på något vis. Utan vet hela mitt liv. Men känslan av "JAG" får mig att vilja krypa ur kroppen. Hade varit så skönt att förstå varför detta sker?

                            Men skönt att se att det finns andra med dessa tankar och känslor.


                            Tack! Känns bra att få sagt detta till någon.


                            Comment


                            • #29

                              Hej alla, ville bara säga att här är en till. Har diagnostiserat mig själv med depersonalisation då ingen läkare, terapeut, psykolog eller annan "förstå-sig-påare" har fattat eller ens velat ta sig an det då det inte är tillräckligt trendigt. Och grejen är att, jag orkar inte slåss med de här människorna längre, jag har gett upp och kämpar med att leva med skiten (dessvärre påverkar det mitt liv negativt).


                              Mina problem började för väldigt många år sen, i början av tonåren (minns inte ens exakt). Är idag 24 år. Kommer inte ihåg om jag hade det konstant sen första början, men jag vet i alla fall att jag har haft det konstant (alltså dygnet runt, som att vara fast i en bubbla) i minst 8 år, och jag var så fruktansvärt deprimerad p.g.a. detta ända fram till den gången jag googlade lite och lyckades hitta en massa om just depersonalisation (vilket var så sent som för 5 år sen).


                              Har hur mycket som helst att berätta, och grejen är att fastän jag pratar flytande engelska pallar jag inte spendera tid på alla de där bra forumen för "såna som oss". Så om någon svensk vill prata, finns jag här.


                              (Kan dock rekommendera en (på engelska, finns dock svenska medlemmar där också) grupp på Facebook för den desperate; https://www.facebook.com/groups/2366842584/)


                              Comment

                              Working...
                              X