Announcement

Collapse
No announcement yet.

Läskig "vem är jag" Känsla. Vad är det?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Läskig "vem är jag" Känsla. Vad är det?

    Hej,



    Först vill jag bara säga att den här sidan är sjukt bra. Jag har inte skrivit många inlägg, men läst, fått info, känt igen mig och känt mig bättre att veta att man inte är ensam eller galen.



    Jag har haft "psykiska problem" så länge jag kan minnas. Allt från depressioner, tvångstankar och nu senast panik ångest. Men de har varit ganska lindriga, eller så att säga jag har klarat av att hantera dem på något sätt sjalv utan att riktigt göra slag i saken och få kontinuerlig hjälp.

    Jag har gått till psykologer, men aldrig klarat av att fullfölja sessionerna då jag-ja vad? Inte orkat. Men nog om detta.

    Jag har en fråga som jag länge, länge grubblat på. Skulle vara intressant att veta om någon annan haft någon liknande upplevelse eller vad det kan vara.

    Otroligt svårt att beskriva känlsan i ord, men jag ska försoka.



    Första gången jag drabbades av detta var jag runt 10 (nu 24 år) och blev rädd för känslan. Den bröt ut ungefär som en panik känsla, men det fanns ingen ångest bakom. Känslan kommer krypande av att jag inte kan relatera mig själv, JAG, till min kropp. Det kan kännas som om kropp och person går isär. Under tiden vet jag ju vem jag är, dvs mitt namn, mitt minne etc. Men det hela känns mycket overkligt, alltså att JAG finns. Kan låta som om jag befinner mig i ett slags drömläge, men så är inte fallet heller. Ibland kan jag till och med prata samtidigt dom denna känsla kryper in, jag hör min röst, är medveten om vad min kropp gör, vad jag ska säga osv. Men det är som om det går på automatik, alltså min kropp. Medans jag i min person inte vet vem jag är? så svårt att beskriva. Men det är otroligt läskigt när det väl händer, och jag kan liksom fastna i känsla helt, medan den blir alltmer intesiv. Det händer inte så ofta som tur är. Men vissa perioder har de en tendens att ploppa upp mer än vanligt, och i intensivare grad. När jag var yngre kunde jag sitta helt vanligt och kolla ut, medan känslan bara kom. Var då tvungen att rabbla tyst för mig sjalv, jag är jag, det här är jag, som en sorts ramsa. Den värsta perioden var när jag inte kunde somna pga av att kropp och "sjal" inte hängde ihop, och jag blev rädd då jag hamnade i ett s¨mnläge där jag inte kunde kontrollera det, utan kände mig bara borttappad. Ibland har jag till och med vaknat, svettig och allt känns nattsvart och jag får denna känsla. Kroppen vaknar men kan inte relatera till personen som tänker, VEM är jag?

    Vad är det här??? Någon som vet?

  • #2
    Jodå flugsvampen, jag har också upplevt dessa fruktansvärda känslor.

    Jag har också overklighetskänslor (varje dag) sedan puberteten, något som min psykoterapeut menar är en del av mina ångest/panikångestproblem. De här "vem är jag?"-känslorna har jag dock inte fått en förklaring på. Dessutom leder känslorna ofta till svåra existensiella tankar och frågeställningar som i sin tur naturligtvis leder till panikattacker.

    Är även dessa "vem är jag?"-känslor ångestrelaterade?

    Comment


    • #3
      Oljerocken...



      Vad intressant, hur känner du när du får den känslan? Är du så att säga medveten om det som är runt omkring dig? För det är jag. Det är bara mig själv och min "person" som jag tappar bort, medan kroppen funkar på normalt.



      Vad konstigt att din psykolog inte kunnat förklara vad det är för nåt, jag undrar om det finns fler och förhoppningsvist nån som kanske fått en någorlunda bra förklaring. Om någon sådan nu finns.



      Jag skulle inte säga att den här känslan är ångestrelaterad för mig. Då jag har fått panik ångest attacker, men därmemot kan den djupaste panik ångest attacken leda till den här "vem är jag" känslan och det gör paniken änu mer intensiv. Men när känslan, kommer av sig självt, ensam, dvs utan en panik attack (vilken den brukar), så känner jag ingen ångest, utan blir bara rädd för mig själv för att jag inte vet vem jag är.

      Hmmm hoppas min förklaring är begriplig.

      Comment


      • #4
        Jo jag är medveten om det som sker runt omkring mig, det vill säga att jag har en korrekt verklighetsuppfattning.

        Jag får dessa känslor när jag tänker intensivt på vem jag egentligen är. Låter jag tankarna fortsätta fritt känns det som att jag mitt jag sakta tynar bort och kvar står en kropp. Därefter kommer ångesten i raketfart.

        Hur ofta får du dessa känslor?

        Comment


        • #5
          Wow, exakt så där känner jag. Minus ångesten, vilket är bra. Jag tror det handlar om, när man väl får den att inte vara rädd för den, eller förnetriskt försöka stå emot (det brukar hjälpa när jag känner att en panik attack är på väg) utan bara acceptera den. Dock är det ju sjukt läskigt, och skulle vilja veta av en expert vad detta kan bero på, vad är det som eg händer. Varför man drabbas etc. Kan det bero på att man inte känner sig själv tillräckligt väl, eller vill gå ut ur sin kropp. Att man drabbas pga olika trauman, depp och problem är underförstått, i mit fall.



          Jag får inte känslan så ofta. Mest för att jag alltid håller mig upptagen med dittan och dattan eller har andra "issues" att ta hand om.

          Men när jag tar det lugnt eller är ensam kan de hända. Fast som sagt inte ofta.

          Comment


          • #6
            Jag är väldigt upp och ner i mina ångest- och depproblem. När jag mår bra har jag tid och ork att fundera på annat än problem och eftersom jag går i samtalsterapi funderar jag mycket på vem jag är, min bakgrund och så vidare. Därför kommer de här identitetskänslorna bara när jag mår bra, vilket ju är tragikomiskt.

            Comment


            • #7
              så ät det någon där ute som också har haft den här obeskrivliga känslan? Berätta!

              Expert utlåtande?

              Comment


              • #8
                Hej Flugsvamp

                Precis som du skriver så kan på bära med sej känslor av overklighet och avstägning.
                Utav det du skriver så tycker jag reaktionerna är lite för starka. Jag skulle gissa på att det kan vara dissociation. Det är ett psykiskt försvar, det är så genomgripande att det påverkar hela personligheten och därför att många dissociativa tillstånd i själva verket kan vara psykotiska.

                Dissociation skiljer sig emellertid helt från andra primitiva försvar i så måtto att de senare representerar normala processer, som blir problematiska först när en person håller fast vid dem för länge och utesluter andra sätt att hantera verkligheten.

                Dissociation är en "normal" reaktion på trauma, men trauma kan inte sägas vara en utvecklingsmässig normal företeelse. Vem som helst av oss som drabbas av en katastrof eller tunga kränkningar som är omöjlig att hantera, i synnerhet om den inbegriper outhärdlig smärta och /eller skräck, skulle kunna börja dissociera. Det finns så många bevis för att extraordinära erfarenheter, som känslan av att lämna sin kropp i en katastrofsituation, livsfarliga olyckshändelser och stora kirurgiska ingrepp, kan ge upphov till dissociativa tillstånd att inte ens den mest skeptiske kan förneka det längre. Människor i alla åldrar som drabbas av outhärdliga katastrofer kan dissociera; de personer som upprepade gånger utsatts för hemska övergrepp som barn kan utveckla dissociation som vanemässig reaktion så snart de utsätts för påfrestningar. När så är fallet kan den som överlevt till vuxen ålder sägas lida av dissociativ personlighetsstörning,

                Fördelarna med att dissociera under outhärdliga förhållanden är uppenbara: det avskärmar en från smärta, skräck, fasa och övertygelsen om att döden är nära.
                Avigsidan med denna form av försvar är naturligtvis att det tenderar att aktiveras automatiskt också i situationer där ens liv inte egentligen är i fara, och där mer annorlunda reaktioner på hot skulle vara mer skonsamt mot ens psykiska funktioner som helhet. Traumatiserade människor kan förväxla vanlig stress med livshotande situationer och omedelbart förlora minnet eller bli helt annorlunda, vilket är lika förvirrande för dem själva som för andra. Såvida de inte själva har en traumatisk livshistoria misstänker utomstående aldrig dissociation när en vän plötsligt glömmer en avgörande händelse eller av oförklarliga skäl plötsligt beter sig helt annorlunda. De tror snarare att hon eller han är på dåligt humör eller ur balans, eller ljuger.

                Hälsningar Jonas

                Comment


                • #9
                  Wow, jag kände verkligen igen mig i denna känsla. Jag har vaknat mitt i natten och kollat mig i spegeln och blivit livrädd för mig själv och alting annat också. Helt sjukt läskigt. Jag tänker fortfarande varje dag på vem jag är. T.ex. hur jag pratar osv. JAg har läst mycke böcker och där har det stått att vi väljer vem vi vill vara. Men jag tror väl nånstans att det finns en person som vi är "menad" att vara. eller? Annars är det ju bara att köra på, för det är ju ingen annan som kan svara på vilka vi är. OCh dessutom har vi väl olika sidor. Jag tror ju exempelvis att jag har väldigt många försvarsroller, med tanke på min uppväxt.. det är väl de iaf jag ska jobba bort, för att hitta min inre trygghet. JAg vet inte hur ni har det..

                  MEn jag kan tänka mig att när verkligheten inte stmmer överens med vad man själv tror, det är då det blir fel.. men å andra sidan är det ju jag själv som skapar verkligheten tillsammans med andra. Självkänsla handlar ju om självkännedom, och jag tror att när du vet vem du är blir nog verkligehten lättare att hantera. Jag tycker det är jättesvårt allt sånt här och jag kan ofta känna att jag inte är den jag är, ofta är det väl när jag inte är i kontakt med mina känslor, då är det som att jag är ovanför min kropp och partar. Det är värdelöst, jag kan bara prata, men inte känna något. Jag vet inte om det går att öva upp att känna saker, det gör det säkert.. Det är otroligt att vi männiksor sitter med så likande problem. Men alltså den känslan, fy när jag blev rädd för mig själv, det är ju så läskigt. Jag kan också ofta känna i mitt ansiktsuttryck, om det känns rätt. Då är det ofta mer naturligt och mjukt. En kille sa till mig en gång, ja, nu börjar jag känna igen dina ansiktsuutryck, de är mer du. Det var härligt att höra, för jag kände mig verkligen som jag. Underbart.. Det är inte ofta just nu faktsikt. OCh det känns som att eftersom jag sällan är mig själv, tror jag iaf, sen finns det ju de som säger att allt är en del av oss själva. i har vårt ego och sen är det väl själen elelr nått.. Och vi behöver de sidorna för att kunna fungera. JAg vet inte riktigt hur det hänger ihop. Många säger också att vi kan genom meditation hitta vår inre trygghet. Så, det är väl bara att välja något man tror på och göra det som känns bra. Känns det bra är det väl bra brukar jag säga. Det går ju att ställa sig fågan, är det så här jag vil vara. Hur kan jag göra för att vara annorlunda. Gud, jag har mött flera dimensioner av mig själv. Att hela tiden ställa sig frågan hur jag upplever verkligheten tror jag är bra. Att ta det lugnt och inte stressa, att försöka släppa allt runt omkring än. IDag tittade jag männiksor djupt i ögonen, det var något alldelles speciellt måste jag säga. Det var som at jag kunde se så djupt på nått sätt. Ja, det finns mycke att säga om detta. Mycket intressant att ni tog upp detta.

                  Comment


                  • #10
                    Jag har också overklighetskänslor. Ibland blir jag vimmelkantig och får yrsel, det känns som om jag ska tappa balansen.

                    Comment


                    • #11
                      Jag har en diagnos som kallas Depersonalisation, vilken stämmer in på alla dina symptom du nämner. Jag känner aldrig igen mig själv, kan vara allt ifrån min egen spegelbild till min röst. Allt känns overkligt och distanserat.

                      Samma som du vet jag att "jag ÄR jag", men det känns inte så. Samma med verklighetsuppfattningen, jag är inte psykotisk, men ibland har jag ingen verklighetsuppfattnings överhuvudtaget.

                      Synd bara att vården inte verkar veta ett skit om våra syndrom, det enda som gör är att koppla det till ångest, vilket jag inte tycker stämmer riktigt.

                      Även om jag inte fått ett dugg hjälp från psykiatrin tycker jag det vore en god idé för dig att ge dom en chans, även om den är ytterst liten.

                      Må väl.

                      Comment


                      • #12
                        Till alla som skrivit i detta inlägg. Tack!

                        Det känns skönt och tryggt att de finns andra därute som upplevt liknande upplevelse. Har nämligen aldrig hört att någon annan i min närhet som kännt likadant, eller i den styrka som jag. Det är också givande att höra andras erfarenheter/historia inom det här området, att dela med sig och känna igen sig. Kanske till och med ge något råd att pröva som funkat.



                        Det är tråkigt att man inte vet så mycket om detta, eller iallafall där man söker hjälp, så är informationen snäv. Men min teori är att de kanske inte finns så många drabbade i den utsräckningen sim andra psykiska symtomer, att man gjort en djup dykning i ämnet. Eller vad vet jag, det kanske finns, men i begränsad tillgång. Jag tror därfor att det är bra att dela med sig och prata med andra som känner så här. Jag menar, vem känner den här känslan bättre än oss själva? Även om man inte sitter på de "profisionella redskapen" så tror jag att erfarenhet, stöd och samhörighet räcker långt.

                        Vet man med sig att andra också känner så här, kanman stryka bort ångesten att känna sig ensam, konstig eller hjälplös. Det är OKEJ.



                        För mig är det självklarhet var denna känsla kommer från, känslan. Jag är medveten om den- Och som Jonas skrev, att detta är ett sätt att skydda sig från verkligheten då man upplevt nåt hemskt som gör att man inte ville befinna sig där, i sin kropp. Har man under längre tid blivit utsatt för hemska situationer, så kanske man automatiskt har utlöst känslan omedvetet. Har den dessutom ploppat upp flera ggr, kanske det till och med blir en vanesak, invävt i omedvetandet.

                        Så tror jag att det har varit i mitt fall. Jag hade t ex en jobbig barndom, (en underdrift) och säkert, säkert har jag avskärmat mig från mig själv och min kropp många ggr. Även om jag inte minns det. Så att "veta" hur man gör en sådan bortkoppling av sig själv är därför inlärd i kroppen. I jämförelse med andra som inte upplevt detta, för att de kanske helt enkelt inte varit nödvändigt för dom, och vet därför inte heller hur "man gör" eller hur det känns. Jag skulle beskriva det som om den dörren aldrig öppnats för dessa personer (och vi tackar för det).





                        I mitt fall så har jag varit väldigt splittrad. Att ta tag i problem som normalt dyker upp i vardagen plus ta itu med allt gammalt bagage som man bär på. Att grubbla, varför gör jag så här. Varför känner jag så här. Det har hämnat mig själv mycket att lära känna mig själv helt och fullt, i en mer verkllig påtaglig process (som den kanske hade sett ut, om allt bagage inte vore så tungt).

                        Den här "vem är jag" känslan poppar oftast upp när jag varvar ner mig. Där jag måste möta mig sjäv och inte kan fly. De ggr jag vaknat med känslan är det som mest läskigt. För då är man ju inte ens riktigt medveten, sömndrucken som man är. Freaks me out.

                        Jag tror dock att för mig hjälper det att, som jag tror med många andra, hitta sina splittrade delar. Hur man gör det är ju inviduellt. Vissa söker hjälp, eller håller sig till sådant som gör en trygg och må bra etc... förutsättningarna är ju olika. Jag tror däremot, i detta fall av känsla, att man inte ska älta för mycket VARFÖR. Varrför den började osv. Det har för mig bara gjort det värre, att grubbla på den, att tänka på den. Då blir det som om känslan är mer "färsk" att minnas och drar en tillbaka in i det, och man tappar bort sig ännu mer. Däremot känns det skönt att prata om det, utan att älta ett varför. Bara beskrivande, som att få ur sig den.

                        Tror att hela upplevelsen betyder ett sätt att inte tycka om sig själv?

                        Inte vara här och nu, inte i den här kroppen, eller den här situationen (som man upplevt nu och tidigare). Vem är man då???? Kanske är det från den utgångspunkten man måste utgå från? Man vet inte vem man är, eller vill vara, bara en trasig själ. Då måste jag hitta mig själv, vara den jag vill vara och mår bra som (om det vore så lätt)

                        Om man på nått sätt har en omedveten vilja att "inte vilja vara sig själv" som jag är säker på satte igång det hela för mig (i min barndom).

                        är nog nyckeln att hitta sig själv, och acceptera, acceptera alla de sidor man har. även de sidor man inte tycker om, som man önskar att man inte hade, eller önskar motsatsen av den egenskapen. Det är svårt. Men jag tror att det kan vara nyckeln till att börja.Många ggr lär vi känna nytt folk, men hur är det med oss? Känner vi oss själva? Jag-nej. Inte så mkt som jag önskar.

                        Sedan självklart också omringa sig med personer som påminner en om att man faktist är bra, älskvärd, och aktiviteter man tycker om.



                        Den här fenomet är en i raden av alla mina problem. Och kanske den som minst vållat mig problem utåt sett. Bortsett från depression, tvångstankar, har nog panik ångesten varit värst. Inte pga av känslan den ger, men för att den har en förmåga att avskärma mig från världen, vänner, och sådant som jag vill göra. Allt det nämnda har varit en räddning för mig..att vara driven, aktiv, målmedveten och social etc. Men samtidigt förstod jag senare, varför det som hände var tvunget att till slut ge mig en attack av panik och ångest, för att sen utveckla en rädsla för nästa attack.

                        Jag var tvungen att gå in i väggen, stanna upp och förstå att mycket av min "räddning" som nämts ovan, och egenskaper, har drivit mig själv frammåt och hårt. Men också för att fly från mig själv.

                        Därfor nollställde jag mig, tryckte på paus. Tog dagen som den kom, även om det var jobbigt. Deala med att se mig själv och mina mindre roliga sidor.



                        Hoppas att de här kan hjälpa någon.



                        Ta hand om er....



                        ciao ciao

                        Comment


                        • #13
                          Håller med dig att det känns lugnande att läsa om andra som har samma problem. Känns inte lika hopplöst då.

                          Tänker samma om vården som du, det ÄR en ovanlig diagnos och därav är resurserna små. Att prata med folk som lever med denna känsla tror jag kan ge väldigt mycket, då jag inte riktigt tycker om att prata med psykologer.

                          Håller med dig att man inte ska haka upp sig på alla "varför-frågor" för mycket. Dessa ger aldrig någon lösning. Att beskriva känslan och prata om den, som du säger, är givande, men att kaotiskt älta varför hela tiden leder ingenvart.

                          Att det kan ha grunden i att inte tycka om sig själv har jag också tänkt på, att man nu nått den ultimata självflykten efter år av missnöje med sig själv.

                          Om du vill prata vidare är du välkommen att skicka PM till mig om du vill.

                          Må väl!

                          Comment


                          • #14
                            Disorder- Bra formulerat!Att man nu nått den ultimata självflykten.
                            Exakt så kände jag, insåg jag att det var när jag fick utlöste min panik ångest attack. I samma stund fick jag den här känslan av att inte veta vem jag är, fast den starkaste jag någonsin upplevt tidigare, att jag inte äns kunde kontrollera mina rörelser eller prata.

                            Den ultimata självflykten som sagt. Jag har till och med omedvetet flytt geografiskt. För att tro att det kanske är här jag hör hemma, och det kanske blir bättre här. För att sen dra till nästa land och plats. Nytt liv. Det var det som hände förra året med min attack. Långt bort från hem och människor som känner mig var jag tvungen att inse, lära känna mig själv utan människor som känner mig som jag är. Däri även deras förväntningar av mig som jag alltid varit. Sjukt läskigt och utmanande. Men jag är kvar än här, även om jag velat dra flera ggr. Men sen tänkte jag nej, nu får det vara. Inte fly mer. Face it och fullgör vad du kom hit för att göra.

                            Hur har du flytt? Agerat från dina problem eller försökt lösa dem?

                            Det konstigast av allt måste ju vara att jag diskuterade detta ämne med min pojkvän sen 9 mån tillbaka. Och han sa att han har samma känsla, om än lite annorlundare effekt än min. Han beskrev också den här inte veta vem han är när han kollat sig i spegeln. Som ANNA Andersson skrev tidigare, det här med grimarser och ansiktsuttryck. Han har samma upplevelse, att han gör grimarser som inte är riktigt han och han känner inte igen dem. Jag har själv sett det flera ggr. Men synd är att han tror inte på "psykiska" symtom till en större grad. För honom handlar det om att acceptera, inte grubbla för mycket, lägga allt bakom sig och att viljan gör mycket. Men det för mig, beror ju helt på hur mycket dessa problem påverkar en. Hur starkt och hur intensivt den påverkar ens funktionella liv.

                            Jag hittade änjätte bra sida att göra personlighets test. Bara för att utgå att lära känna sig själv lite mer, och även den sida man inte vill vara eller se.
                            Jag gjorde den långa versionen där man måste betala 10$. Men den korta gratis versionen funkar bra oxå . Sjukt äckligt, då jag blev typ 7 och en aning 8. Stämde så jag ryste!
                            Svenska Enneagraminstitutet - Enneagram / Enneagrammet

                            Slutligen så tycker jag att ADMIN ska öppna ett diskussion forum för den här typen av känsla. Kanske inte skriva namnet bara på diagnosen, alla vet ju inte från början vad det kan vara(som jag).

                            Comment


                            • #15
                              Jag har nog flytt lika mycket som jag försökt ta tag i det. Men för det mesta är jag helt neutral, orkar inte göra något åt det alls.

                              Ja, en forumdel för oss med dissociativa diagnoser skulle vara mycket bra! En dissociativ forumdel tycker jag behövs, jag tror det skulle hjälpa folk som inte förstår sig på sina problem som du nämner. Och visa på att man faktiskt inte är ensam om detta.

                              Comment

                              Working...
                              X