Announcement

Collapse
No announcement yet.

Frågor om Depersonalisation

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Disorder_
    started a topic Frågor om Depersonalisation

    Frågor om Depersonalisation

    Hej!

    Är en nyligen fylld 18 åring som lider av diverse åkommor. Varför jag sökte mig till terapisnack-forum var främst pga. min senaste diagnos, vilken är den allra värsta av de alla. Depersonalisations syndrom heter den. I mitt fall utlöstes det i samband med panikångest, för ca. 5 månader sedan och har inte blivit bättre sen dess.

    Eftersom syndromet verkar vara relativt ovanligt så tycker jag varken min terapeut eller läkare riktigt gett mig några klara svar på vad det egentligen är. Vilket är väldigt frustrerande, då man aldrig riktigt får något svar på hur man kommer ur det/lär sig leva med det.
    Just nu går jag i terapi samt på Efexor och Stesolid, och ska kanske börja med Abilify inom kort, hoppas det ger någon lindring..

    Jag vill fråga er experter om denna åkomma, främst hur tar man sig ur den på bästa sätt? Om någon annan här på forumet har samma åkomma eller liknande dissociativa symptom skulle det vara mycket uppskattat att få dela några ord med personen.

    Alla svar är varmt välkomna!

  • replied

    Verkar som du fick en taste av vad du verkligen är Blihelnu! Ja det är vanligt att mind/ego kommer in igen och fångar en i illusionen igen. Det räcker att man tror lite på en tanke så är man där ännu en gång.


    Människor är så insnöade i sig själva att man helt missar allt annat som finns här i livet, universum, det är ett mysterium om man sätter sig ner och reflekterar över allt. Men det är grymt att fler och fler vaknar upp för detta inklusive hur upp och ner hela samhället är. Ville som sagt bara dela med mig av det här, det är så mycket prat om att det är fel och hit och dit överallt, psykiska sjukdomar och blabla. Det finns en mycket djupare anledning till detta, men det är få som vågar kolla, hela deras värld de målat upp kan krossas. Och kommer också krossas ifall man går till botten med detta. Happy search blihelnu.


    Leave a comment:


  • replied

    Intressant Adam88!


    Hade själv för rätt många år sen en upplevelse där jag tyckte mig se människors rätta natur. Satt och pratade med en "New Age"-are och han föreslog att jag liksom alla människor var någon slags "smågud". I princip av samma slag som Gud fast mindre mäktig. Kommer ihåg att jag tyckte tanken var så löjlig att jag började gapskratta. Sen kunde jag inte sluta skratta. Låg och vred mig på golvet och gapskrattade i kanske 10 minuter (verkligen ROTFLMAO).


    Efter det var jag i ett annat tillstånd. Inga problem, allt var lätt, allt var möjligt, kroppen "sjöng" av glädje. Såg att alla människor innerst inne är varma, goda, strålande av glädje. Men att alla är omedvetna om det och har lagt sig till med roller som de tror att de är och går omkring dystra och problemfyllda.


    Tillståndet varade i kanske en halv dag. Sen fångades jag in av mina gamla tankar, började tvivla på allt och tappade det hela. Kunde aldrig komma dit igen. Men jag har kvar minnet av det.


    Numera försöker jag jobba mer metodiskt. Ser det som att vi har en massa negativa övertygelser (ofta från barndomen) som hänger som draperier framför vad vi ser och förvränger synen och ger oss problem. Jobbar med en metodik av Morty Lefkoe (plus lite från NLP) att eliminera sådana övertygelser. Jobbar med mig själv (mha studiekompisar från Lefkoe-utbildningen) och hjälper även en del här på TS.


    Hade faktiskt inte tänkt på händelsen på ett tag, så det var roligt att bli påmind .


    MVH


    Leave a comment:


  • replied

    Hej allihopa, jag skrev för några år sedan, och antar att de flesta som var här då inte kommer se detta men. Jag har lite å säga då dessa åren har varit ett kalas av information och inre sökande.


    Min DR/DP är kvar, men jag bryr mig inte om den längre, och den kommer försvinna tillslut. Jag har tänkt dra upp en ny infallsvinkel på hela grejen. Så ni som har en fot eller två inne på spiritualitet kanske tycker detta är intressant. Mr.Jojje, det verkar som du kommit en bra bit på denna väg kallad enlightenment, utan att ens veta om det själv. Det som miljoner människor vill uppnå världen över. Alla vi människor, i grunden, är inte våra personligheter eller kroppar, i grunden så är vi något helt annat, något som finns överallt i hela universum, ett medvetande, ett allvetande medvetande. Det är hos oss alla nu i denna skrivande stund (det ÄR oss), men det är dock olika grad som människor är medvetna om detta. Majoriteten av människor i världen är helt omedvetna om detta, och identifierar sig fullt och helt med sina tankar om sig själv och sina egon. Men det är precis vad det är, en väldigt stark förankrad tanke, och också något som kommer försvinna tillslut när vi dör. Under detta, finns the infinite, eternal, unbound awareness som existerar överallt genom hela universum, även efter vi lämnar detta jordelivet. Vi har haft samma medvetande under hela våra liv, men våran personligheter har ändrats och växt inuti detta medvetande, men medvetandet som allt ses i är densamma. Det finns en stillhet i oss alla om man blickar inåt. Och ifall ni ser efter, går det verkligen att lokalisera era personligheter? Det verkar som så att människor som fått DP/DR har fått sig ett fett slag mot personligheten, och personligheten vill skydda sig själv, i denna bubbla, det som många dock inte vet, är att under denna personligheten, finns våra sanna jag, något som få människor kommer i kontakt med i denna tiden på jorden, men det ökar mycket nu på senare tid.


    Detta jag kommer förmodligen skrämma många, för det är just det som egon gör av detta, skräms, för när människor lever i sin sanna natur, så försvinner ens uppfattning om sig själv och sin livshistora och något mycket större och vackrare tar dess plats, våran sanna natur. Man inser att allt har varit en dröm. Det som verkar hänt med människor med DP/DR är att vi lyckats hamna i någon sorts limbo state mellan enlightenment och att identifiera sig med sin personlighet (vanligt liv), så det har blivit en död och mörk upplevelse. Vi känner oss inte som del av våran omgivning eller våran kropp/tankar, men vi har fortfarande våran sense av personlighet kvar, och cirkulerande tankar. Och denna personligheten har satt sin egna känsla på denna emptiness/eternity, som vi hade upplevt ifall vi gick hela vägen och såg oss själva för vad vi egentligen är, som finns under våran personlighet. För det är faktiskt så, hur skrämmande det än kan låta för vissa, att vi är inte våra personligheter eller kroppar i grunden, vi är här på en resa som medvetandet som ser och är hela universum och har helt enkelt glömt vad vi är, för det är designat att hända. Hur lång tid det kommer ta för människor att inse detta varierar nog kraftigt, många kommer säkert leva tusentals liv innan de ser detta, andra kommer se detta i detta liv.


    Jag själv har inte upplevt detta i någon större grad, jag har fått en liten episod som liknar jojjes, att jag inte styr vad som händer. Utan att saker händer mer spontant utan att jag väljer och tänker. Ju mer medveten man blir desto mer ser man av sig själv. Men jag har pratat och lyssnat på tjugotal människor som har vaknat upp från denna dröm. Detta är välkänt inom buddhism och andra platser, även jesus lärde ut detta och det är miljontals människor inom spiritualitet som pratar om det. Vill ni fördjupa er i det kan jag rekommendera adyashanti, mooji, eckhart tolle, Sadhguru, lärare som pekar vägen mot sitt inre.


    Jag kan inte säga att min teori om DP/DR och enlightenment stämmer. Men att vi inte är våra personligheter och att vi är något helt annat i grunden, stämmer, det gäller bara att se inåt så kan man se detta för sig själv. "Vem är jag?" "Vem är det som frågar?" Kanske självklart för många, man försöker man lokalisera sig själv så inser man att det inte går. Det är snarare så att ens medvetande lägger fokus på sina tankar, och därmed så försvinner man in i illusionen. Något som alla människor går igenom. Tänk efter, människor tror dom är sina tankar, vad är det som SER tankarna? Ser tankarna sig själv? Är det jag som ser dom, vad är då jag? Kan man säga att man är ett objekt? Vad är man egentligen när man kan observera allt framför sig och inombords? Finns det en kärna?


    And dont freak out now, "folk" som uppnår enlightenmeent känner bliss, lycka och en inre peace som inte går att beskriva. Att transcenda sin personlighet är en lång resa för de flesta, men när man kommer över på andra sidan, sweet sailing.


    Peace, och det är bara att höra av er ifall ni vill snacka, ha det bra!


    Leave a comment:


  • replied

    Hej...

    Vet inte om det är någon som är aktiv här längre men jag har läst lite vad ni skrivit och det känns ju spontatn som att jag lider av DP...

    Jag förklarar här lite och så kan väl ni som är lite med pålästa bekräfta eller dementera att jag lider av detta.


    Symtom:

    Jag har tidigare föklarat det som "autopilot"... Allt jag gör och tänker (även skriver detta) sker utan att mitt riktiga jag är medverkande. Det är altså min lilla "autopilot" som skriver detta nu. Jag kan liksom komma på att jag petar mig i näsan helt plötsigt.... Det kanske inte är så ovanligt men lika snabbt och från ingen stans kan jag komma på att jag befinner mig på smekmånad i Grekland och har egentligen själv inte sett till att jag kom dit utan det har "autopiloten" tagit hand om.

    Jag har även dålig kontakt med mitt minne. Jag vet ju att jag var och simmade igår, men jag kommer ju inte ihåg det. Jag vet att jag va i smögen i somras men jag kommer inte ihåg något från det. Det som gjorde att jag blev lite mer aktiv om att ta reda på lite mer om detta nu var för att jag härom veckan skymtade mig själv lite snabbt i spegeln och kände inte riktigt igen mig själv. Jag vände tillbaka blicken och studerade mig själv ganska länge och kunde konstatera att jag inte riktigt ser ut som jag trodde att jag gör. Ganska viktigt att tillägga nu är att jag haft dessa symtom i snart 5 år....

    Men i alla fall så tror jag att jag relaterade till hur jag så ut för 5 år sedan och har inte riktigt reflekterat över exakt hur jag ser ut på några år. Självklart har jag rakat mig och gjort mig fin framför spegeln men liksom inte ordentligt kollat hur jag ser ut. Jag försökte även förklara detta kännsla för en vän en gång (gör jag aldrig igen) och försökte förklara det som att man har rökt på. Den där känslan av att skratta som fan åt en sak men inte riktigt veta varför man skrattar. Samma sak så dricker jag vatten men vet inte riktigt hur fan glaset hamnade i min hand. För inte fan va det jag som tog det och fylld det med vatten. Jävligt lurigt...

    Jag har dessutom känt konstiga känslor för min kropp. Har typ bitit mig ganska hårt för att känna hur det känns. Det gör ju om, men jag kan ju liksom inte säga hur det känns. Jag vet ärligt talat inte hur något känns. Jag glömmer bort känslor 1 sekund efter dem inträffat.


    Hur jag fick det:

    Ja, det behöver jag också hjälp med att reda ut för jag har fan inte en jävla aning.

    Vissa av er har fått det av traumatiska upplevelser eller av epelepsi osv, men inte jag inte...

    Dessa saker hände 2007 (när det började)

    * Jag rökte på för första gången, och under 2007 rökte kanske en gång i månaden. Sedan 2009 rökt kanske en gång per år.

    * Jag började röka cigaretter på heltid.

    * Min farmor gick bort det året... tror jag.... hade inte så stark band till henne.

    * Jag gifte mig med min fru som förövrigt är helt underbar.

    * Jag blev chef för ett försäljningskontor.

    * Jag drog ner på alkoholen.

    * Jag började känna mig stressad.

    * Jag växte som människa, rent statusmässigt. Jag är faktiskt rätt smart och har alltid varit det, men jag har dessutom alltid varit väldigt fysiskt stark. Det har alltid varit så att jag varit lite brötig och bråkig men 2007 kopplade jag bort det och lät istället mitt intellekt få lite utrymme.

    Något av dessa saker borde det ju rimligtvis vara.

    Det började sakta komma till mig. Det kunde liksom vara en dag eller 3 och sedan helt försvinna. Men sedan 2008 så har det hållt i sig hela tiden. Däremot går det upp och ner olika dagar/veckor men tyvärr fattar jag ju inte sambandet.


    Jag har aldrig pratat med någon psykolog eller läkare om detta då jag för fram till 2 mander sedan trott att jag typ har hjärncanser eller något annat skit och inte riktigt tagit tag i det. Det är ju också en konstig grej. Jag läste om DP för första gången för typ 2 månader sedan men inte förrän nu har jag tagit tag i att reda ut om jag har det och om jag kan behandlas för det. autopiloten har liksom skjutit uppd ett fram tills nu.


    Så snälla... om någon kan svara på om jag har DP eller någon annan ide och vad det kan ha varit som utlöste det. Jag börjag bli sjukt jävla trött på detta och behöver hjälp!


    Leave a comment:


  • replied

    Alltså Gud jag känner mig jätteorolig när jag läser om det här jag känner inte att omgivningen är overklig, men ändå är jag orolig att jag har det som nu skriver om, fast jag kanske inbillar mg haha, är nog hypokondrisk eller så... Jag vill nog ha kontroll och då börjar jag nojja mig över allt möjligt men som jag förstår det har man detta konstant... Tänkte på det här när man typ känner sig främmande för sig själv? För visst kan jag kolla i spegeln o tänka: äh ok det där är jag... Lite konstig tanke, men går ej in i den....men sen har jag overkligheten bakåt rätt ofta, fast dem går över bär jag inte lägger energi på det, tror det har med ångest att göra... Åhhh hatar att jag ska söka runt på nätet... Har haft panikångest men blivit mycket bättre, och nu ska jag läsa om det här Kram på er alla!


    Leave a comment:


  • replied

    finns nån bra medicinering och mot terapi mot det här.? Jag känner att snart kan jag inte leva med detta.


    Leave a comment:


  • replied
    Jonas wrote:Hej

    Tack för ditt mail

    Depersonalisation är en ovanlig diagnos precis som du säger När det inträffar upplever man tillstånd
    som präglas av ihållande eller återkommande stunder då man upplever sig själv som avskild från sigsjälv. Personer som drabbats av detta beskriver en förändrad känsla av sig själva , kroppen kan upplevas som främmande men också den verkligheten kan te sig som främmande, till och med obekant eller mekanisk. Personer som drabbats berättar att det känns som att var i en dröm eller som man var en utomstående betraktare av sig själv

    För att det skall räknas som depersonalisationssyndrom ska realitetsprövningen vara intakt, vilket innebär att man är medveten om att allting är på riktigt och att man inte befinner sig i en dröm. Slutligen ska symtomen orsaka kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.
    Det finns även anda psykiska åkommor där liknade känslor kan förekomma tex vid panikattacker och PTSD
    Ungefär hälften av alla vuxna drabbas någon gång under sitt liv vid något tillfälle
    Jag önskar att jag kunde ge dig konkreta råd, men jag har ingen erfarenhet av just denna problematik ännu. Du får gärna ringa mig 031 774 00 67 så kan jag förklara mer.



    Hälsningar

    Jonas Gåde




    Hello! Du har fått så mkt klokt skrevet alllraredan, grattis till att du har en intressant situation, fniss å skojar, blink!

    MEN, bara en sak; ANDAS.



    När du mår dåligt kan du lugna ner dig genom att andas i en sk fyrkant.

    Andas in ena uppsidan (fyrkantens långsida) inandning genom näsan,

    Håll andan över kortsidan (Översidan),

    andas ut genom Munnen nu, hela långsidan ner,

    därefter hHÅLL andan i underkanten.

    KLART.

    Fast gör om andningen ända tills hjärnann din fått signal att allt e ok.

    Fattade du, jag e lite rörig på att beskriva.

    Fråga in case du need, anything.

    Bamsekram!

    <img src=" title="Very Happy" />

    Leave a comment:


  • replied
    Hej.

    Ja hittade idag DPSelfhelp.com - Depersonalization Community och lite senare denna tråd. Tror nog att jag har De-realiziation problemet men skvätt De-persinaliation, som beskrivs på dpselfhelp.com. Har haft den nu, om en vecka, i 10 år. Det är en lång historia hur det började. Men enda sen den dagen för 10 år sen så känns det som att jag lever i en dröm. Lever i en bubbla eller lever i en molekyl. Jag har alltid trott att jag har en psykos från mina ungdomsdagar med droger. Men på något sett är det lite skönare att veta att det finns så många med samma problem.

    Har grav deprission, ångest, panikattacker, alkoholproblem, skurit mig, självmordstankar etc etc. Det enda som har stoppat mig från att ta livet av mig är för att jag är så löjligt rädd för döden. Tänk dig det moment 22. Du har ingen ork att leva, och är trött på overklighetsuppfattningen, men är för rädd för döden. Så man är tvungen att leva tills den dag man dör "naturligt".


    Har nästan gått med på att jag måste leva med detta till mitt sista andetag. Har aldrig pratat med en psykolog då jag har bestämt mig att dom aldrig kommer förstå. Jag vill heller inte börja knapra piller som kommer ge mig mer ångest och deprission som biverkningar.

    Varje natt när jag försöker sova, och hamnar i stadiet där jag är medveten men samtidigt börja drömma, så får jag panikattacker och vaknar snabbt med känslan att jag är påväg att dö, universum ska implodera över mig, eller att jag bara ska vakna upp ur min overkliga livsdrömm. Detta har även gjort att jag oftast är trött och inte känner mig utvilad.

    Vet inte riktigt vad jag ska göra...Enda jag har är alkohol typ. Men även om det dämpar "de-realization" problemet så stärker det ångesten och självmordstankarna.

    Leave a comment:


  • replied
    Hej alla, Här finns en till dp person och det finns skönt att det finns fler som är som jag <img src=" title="Wink" /> det är sådana jag alltid har letat efter.

    Leave a comment:


  • replied
    Hej!
    Jag känner med dig..
    Har själv depersonalisation sedan 10 år tillbaks <img src=" title="Sad" />
    Kom över en natt !??
    När jag vaknade så var jag i en bubbla! Livet passerade framför mig...! mm.....
    Har d alltid.. Barje sekund, minut, timme osv.... Sjukt jobbigt! GÅR INTE att leva normalt!!! Orkar snart inte mer <img src=" title="Sad" />
    Alla läkare jag träffat hittills verkar inte förstå eller behandla denna störning..
    Är dock remiterad till speciallist. Ska bli intressant att se var som kommer att hända.

    Mvh Fredrik

    Leave a comment:


  • replied
    Telma vi borde snacka lite du å jag.. du verkar känna igen dig på mig som fan. lite elakt kanske men ahh, faktiskt lite kul å hitta nån som känner sig lika rubbad å dum som en själv ;/ av alla meddelanden jag läst som folk har skrivit så stämmer du in mest på mig. känns dock nästan som du har de sneppet värre än mig

    Leave a comment:


  • replied
    Hej desperonalisationister, Hoppas ni har det bra

    jag är ingen haj på det här med internetsidor, communitys och hur och var informationen hamnar efter man skrivit. Nu gör ja bara så att ja skriver lite så får ja hoppas det hamnar rätt för ja vill kommentera en del ang detta ämne eftersom jag för 2 och ett halvt år sen ca började uppleva denna känsla permanent och, som med flera trodde jag höll på att bli galen ett tag. Jag går inte in på min situation detaljerat hur det var för det hjälpr ingen, det som delvis kan hjälpa för att lättare acceptera denna "dimma" eller tom få den att lätta ibland är "vad-gör-jag-nu-tänket).

    Efter mycket egna analyser kring detta tillstånd (vill bara tillägga att jag ej blivit diagnostiserad av psykiater eller annan expert) då jag kännr igen mig i er som skrivit så anser jag att inget expertutlåtande behövs, det är liksom solklart vad det handlar om. Det första att förstå är att detta handlar delvis om dålig självkännedom och att inte sätta sina behov först. Man lyssnar inte på sina inre signaler och vad som är sanning för en utan låter sig påverkas av hur "jag borde" reagera istället för hur man känner man vill reagera. "Jag borde"-agerandet innebär mycket mer ångest än vad vi kan tro och hjälper inte oss med detta tillstånd. Jag har också, som fler av er gjort, dragit sambandet att droger kan utlösa denna känsla och/eller trauma eftersom jag har erfarenheter av båda. Men vilket av dem som utlöste det vet jag inte och det är egentligen inte viktigt utan frågan är vad jag väljer att göra just nu i varje situation som uppstår. Men man måste komma på att det är så först och jag har två råd längre ner som skulle kunna låsa upp en del koder.

    De gånger jag följer min inre röst och även magkänslan så lättar overklighetskänslan något eller så accepterar jag den bara på ett annat sätt än annars. Den besvärar inte då acceptanskänslan åker i kroppen så då spelar det ingen roll om den är där ändå. Vad som kan ha hänt är att jag kan ha trots stark ångest gått i väg och bara gjort det jag vart nästan livrädd för, Skrivit ett bra arbete eller uttruckt min egentliga åsikt om någon. Det var nån som skrev att känslan lättar/ eller försvinner när den har mycket att göra och det stämmer det med för mig men istället kan det bli så att jag har för många bollar i luften till slut och nästan blir handlingsförlamad av ångest. Så vad gör jag då? Jo, varje gång jag känner att mönstren upprepar sig så går jag igenom med mig själv situationen igen om vad som hände, om jag lyssnat till mina egna behov denna gången, om jag gjort något jag redan vet förvärrar overklighetskänslorna.

    Det är så tråkigt att läsa att en del här upplever denna känsla som det värsta i livet. Visst, det är jättetråkigt att det känns så men det finns människor som lever med andra jobbiga tillstånd just nu när du och jag och andra upfattar världen som sjukt overklig och osammanhängande. Vi har alla något gemnesamt. Vi har haft otur och utvecklat en sjukdom eller fått en krämpa, eller vad man ska kalla det, som kan vara väldigt krävande och jobbig men vi kan vända på det och se vilka fördelar den kan ge med sig på sikt. Just nu är min overklighetskänsla väldigt stark och det beror på att jag istället för att skriva färdigt mitt arbete som ska vara inne på tisdag valt att sitta och skriva detta, vilket så klart medför en ångest för jag inte gör mitt bästa för min utveckling just nu och för att jag är rädd för att mitt betyg ska bli sämre för jag inte utnyttjat den tid jag haft för att få färdigt den. Men det är ändå ett val jag gjort och att vara medveten om att jag hela tiden har ett val om hur jag kan reagera i varje situation har hjläpt mig att få bukt med hela begreppet och se vart det brister och hur jag kan åtgärda det. Att vara sann i sitt tal, som jag nyss gjorde ang min rädsla men också att förstå att reaktionen som kan bli är självförvållad kan också hjälpa att acceptera "dimman". Tro mig, jag gnäller också om detta emallanåt men genom att jag lärt mig att leva i vad-gör-jag-nu-tänket så har jag alltid ett val och är inte fjättrad vid invanda handlingsmönster som gör mig till en ofri människa.

    Jag har också gjort mitt tillstånd till en hobby där jag forskar på egen hand om mig själv så jag mer och mer kan komma på samband och handlingar som gör att overklighetskänslorna accepteras och tom med då och då försvinner. Är du intresserad av hur saker hänger ihop och av att analysera kommer du bli grymm på att reflektera kring begrepp i framtiden. Hjärngympa, om du inte gillar korsord hellre vill säga Och hörreni, vilken människa tycker inte att den intressantaste personen på jorden är en själv, så säg, har vi inte ett previlegium som får leka detektiver och utveckla vårt intellekt på så vis? Om man hanterar detta tillstånd på ett funktionellt sätt så kan man bli klokare än man var innan. Så sätt igång och forska

    Så till slut, för nu måste jag skriva färdigt arbetet hur ångestfyllt det än är så har jag 2 råd:

    *Prova olika förhållningssätt till situationer. Välj ett annorlunda förhållningssätt till en situation där du vanligtvis håller dig till principagerande eller djupt ingrott mönster en gång för att prova, så kan reaktionen bli annorlunda än du är van vid. I det ögonblicket då motreaktionen kommer du få en effekt tillbaka som på olika nivåer kändes oväntad och den gör att du känner en större begriplighet till omvärlden och om dig själv och ditt agerande och därmed ökar din självkännedom och klarhet för en stund. För tänk så här. Om du använder dig av en viss attityd i liknande situationer och alltid får samma reaktion tillbaka, som du också inte trivs med, så kanske det som händer beror på ditt sätt att agera. Funkar det inte första gången så fortsätt tills du upplever att en oväntad reaktion uppstår. Det funkar, jag lovar. Livet känns till slut mer hanterbart och sammanhängande även om inte alltid "dimman" lättar så kan man acceptera den mycket lättare. Sätt en milstolpe och Fortsätt, fortsätt att prova nya förhållningssätt så ska du se själv.


    *Uttryck dina åsikter. Håll inte igen på de ord och meningar du vill uttrycka. Var inte rädd för att det ska slå tillbaka på dig om du säger vad du tycker om en persons beteende som rör upp känslor i dig. Det är att leva i framtiden och i den kan ingen se vad som ska hända så då lever du i en illusion i så fall. Lev i vad-vill-jag-välja-att göra-nu-i-denna-situation-tänket för ditt eget välmåendes skull. Du hjälper vare sig dig själv eller någon annan genom att hålla igen dina åsikter. Det ligger alltid hos mottagaren hur den väljer att uppfatta kommentarer. Ta inte ansvar för andra människors reaktioner, kort och gott.

    Vill bara tillägga att jag tar ingen medicin för detta. Så ni som är skeptiska till medicinering, eller tom rädda, prova att testa lite olika förhållningssätt och uttryck era åsikter först. Svaret ligger inte alltid i en experts råd, var era egna experter så långt det går.

    Shiiit nu är det ångest full maxat här men jag får skylla mig själv som smitit från mitt självförverkligande, så är det

    Tro på er själva! Oavsett vilka förutsättningar ni har. Lev i vad väljer-jag-att-göra-nu-tänket. Vet du dina begränsningar så vet andra det också.

    CIAO!!

    Leave a comment:


  • replied
    Hej allihopa. Ny kille här på forumet. Jag är 18 år gammal och har haft Derealisation - Wikipedia konstant med få undantag sedan jag var 11-12 år gammal.

    Det hela startade en dag inne i Nordstan i Göteborg under rusningstid. Sedan dess har det varit konstant, med undantag för vissa händelser som alla varit under samma tidpunkt på dygnet; Natten.


    Jag var länge inne på att orsaken var helt biologiskt lagd. Något som gått snett med noradrenalin och serotonin nivåerna. Jag hade rätt, då jag nu äter Mirtazapin och har gjort det sedan 3 månader tillbaka och det fungerar! Jag är definitivt mycket bättre nu.Citalopram fungerade inte...Hursomhelst, detta kom jag fram till innan jag började med Mirtazapin:

    * Det är som absolut värst när jag befinner mig i stora lokaler med mycket folk, mycket färger och rörelser och mycket ljud. Mycket information helt enkelt.

    Det är som bäst på natten. Varför frågade jag mig? Jo, för det är mörkt, tystare, lugnare, mindre människor. Lite information.

    Detta var allt jag visste fram tills för några dagar sedan då jag även listade ut vad jag tror är orsaken till att jag fick det från första början.

    Skolan. Jag har känt mig fängslad i detta skämt till "utbildning" ända sedan yngre tonåren. Att dag för dag gå till en plats där jag ALDRIG får utlopp för egna intressen och viljor, där jag sitter och diskuterar och analyserar värdelös skit till information som jag, och inte bara jag utan större delen av alla elever glömmer bort 1 vecka efter att man slutar behandla ämnet för vi bryr oss inte.

    Skolan är ett sätt att hålla den unga befolkningen i schack, att invagga oss i tron att ett 8-19 jobb är vad vi alla vill ha och vi ska sitta hemma i våra patetiska lägenheter och glo på en skärm tills vi dör gamla och endast då ska det finnas en möjlighet att fråga sig;

    Tänk om det fanns något mer i livet än att jobba på ett kontor för ett multinationellt företag för att ha råd med platt-tvn och den dyra mobilen och huset mitt i stan?

    Hursomhelst tänker jag aldrig ALDRIG leva på det sättet, och att jag varit tvingad till det lika lång tid sen min derealisation startade har gjort att jag känt mig fjättrad mot en vägg med kedjor kring handlederna.

    Jag har aldrig känt mig fri.


    Utom ett par gånger. Ett par gånger har jag helt spontant under sommarhalvåret gett mig ut mitt i natten för att jogga. Bara jag, ett fåtal gånger med en nära vän, och jag har joggat i natten helt ensam i mörkret. Jag mot världen. Ingen tanke på morgondagen, ingen tanke på vilket fängelse jag lever i.

    Och vet ni vad. Min derealisation försvann. Helt. Mer än vad den är borta nu under Mirtazapin.

    Tyvärr är den tillbaka nästa morgon i full kraft. Det var därför jag började behandlingen, som gjort det mycket bättre och mitt humör som även kunde svänga en hel del förut har blivit mycket stabilare. Tyvärr kommer inte mina perioder av full närvaro tillbaka under natten som de kunde göra förut. Nu är det alltid "ganska bra".


    Vad jag tror att många kan lära sig av detta:
    * Gå till botten med orsaken. Fundera. Tänk så det knakar. Prova olika spår. Vad hände under tidpunkten det började? Om det finns några stunder överhuvudtaget där ni INTE lider av syndromet, fundera ut vad som händer under denna stund. Hur skiljer den sig från resten?

    Överväg att prova Mirtazapin, och ge det 2 månader innan ni känner efter om saker förbättras. I mitt fall blev det värre 2-3 första veckorna.


    Lycka till alla därute.

    Leave a comment:


  • replied
    Jag tror knappt mina ögon.

    Personer, andra än mig, i Sverige, som lider av och till och med är diagnosticerade med depersonalisationssyndrom? Jag diagnosticerade mig själv från början, sedan fick jag diagnosen officiellt av min psykiater.

    Enär DPSelfhelp.com - Depersonalization Community finns, vilket flera påpekat, ska jag inte säga att jag känner en enorm lättnad nu eller något. Men jag är förvånad. Daphne Simeon, Mauricio Sierra-Siegert, Mattias Michal (jag har talat med de två senare per telefon) och deras respektive team verkar ha rätt, DPD är inte en så ovanlig åkomma som psykiatrin ger sken av.

    Har haft syndromet i fem år nu och inte träffat en psykiater, terapeut eller psykolog som känt till diagnosen innan jag informerade om den. Depersonalisation ja - jättevanligt! - men som ett eget syndrom, som en upplevelse tjugofyra timmar om dygnet, varje minut, varje sekund? Nej, det förekommer ju inte.

    Går just nu på escitalopram (Cipralex) och lamotrigin (Lamictal), en ofta rekommenderad kombination som inte fungerat för mig. Ska verkligen ta tag i detta med medicineringen nu och fråga min läkare om jag inte kan testa något nytt.

    Det var länge sedan jag läste på dpselfhelp: Effexor plus Abilify är alltså något vissa med DPD fått god hjälp av? Enligt Sierra-Siegert vore klonazepam (Iktorivil) plus en antidepressiv, kanske Cipralex, en behandling värd att testa för mig. Problemet är naturligtvis att Iktorivil är vanebildande och att min läkare nog skulle bäva rejält inför att sätta mig på den för långtidsterapi.

    Edit: Jag ska nämna att precis som för Adam88 förvärras mitt syndrom med tiden. Det blir i princip lite, ytterst lite, sämre för varje vecka och detta gör mig oroad. Ska också nämna att jag inte lider av overklighetskänslor, punkt, utan har en ångestproblematik i grunden, vilket är fallet för nästan alla med DPD enligt Sierra-Siegert, för majoriteten men inte nära samtliga enligt Simeon.

    Leave a comment:

Working...
X