Announcement

Collapse
No announcement yet.

Frågor om Depersonalisation

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #61

    finns nån bra medicinering och mot terapi mot det här.? Jag känner att snart kan jag inte leva med detta.


    Comment


    • #62

      Alltså Gud jag känner mig jätteorolig när jag läser om det här jag känner inte att omgivningen är overklig, men ändå är jag orolig att jag har det som nu skriver om, fast jag kanske inbillar mg haha, är nog hypokondrisk eller så... Jag vill nog ha kontroll och då börjar jag nojja mig över allt möjligt men som jag förstår det har man detta konstant... Tänkte på det här när man typ känner sig främmande för sig själv? För visst kan jag kolla i spegeln o tänka: äh ok det där är jag... Lite konstig tanke, men går ej in i den....men sen har jag overkligheten bakåt rätt ofta, fast dem går över bär jag inte lägger energi på det, tror det har med ångest att göra... Åhhh hatar att jag ska söka runt på nätet... Har haft panikångest men blivit mycket bättre, och nu ska jag läsa om det här Kram på er alla!


      Comment


      • #63

        Hej...

        Vet inte om det är någon som är aktiv här längre men jag har läst lite vad ni skrivit och det känns ju spontatn som att jag lider av DP...

        Jag förklarar här lite och så kan väl ni som är lite med pålästa bekräfta eller dementera att jag lider av detta.


        Symtom:

        Jag har tidigare föklarat det som "autopilot"... Allt jag gör och tänker (även skriver detta) sker utan att mitt riktiga jag är medverkande. Det är altså min lilla "autopilot" som skriver detta nu. Jag kan liksom komma på att jag petar mig i näsan helt plötsigt.... Det kanske inte är så ovanligt men lika snabbt och från ingen stans kan jag komma på att jag befinner mig på smekmånad i Grekland och har egentligen själv inte sett till att jag kom dit utan det har "autopiloten" tagit hand om.

        Jag har även dålig kontakt med mitt minne. Jag vet ju att jag var och simmade igår, men jag kommer ju inte ihåg det. Jag vet att jag va i smögen i somras men jag kommer inte ihåg något från det. Det som gjorde att jag blev lite mer aktiv om att ta reda på lite mer om detta nu var för att jag härom veckan skymtade mig själv lite snabbt i spegeln och kände inte riktigt igen mig själv. Jag vände tillbaka blicken och studerade mig själv ganska länge och kunde konstatera att jag inte riktigt ser ut som jag trodde att jag gör. Ganska viktigt att tillägga nu är att jag haft dessa symtom i snart 5 år....

        Men i alla fall så tror jag att jag relaterade till hur jag så ut för 5 år sedan och har inte riktigt reflekterat över exakt hur jag ser ut på några år. Självklart har jag rakat mig och gjort mig fin framför spegeln men liksom inte ordentligt kollat hur jag ser ut. Jag försökte även förklara detta kännsla för en vän en gång (gör jag aldrig igen) och försökte förklara det som att man har rökt på. Den där känslan av att skratta som fan åt en sak men inte riktigt veta varför man skrattar. Samma sak så dricker jag vatten men vet inte riktigt hur fan glaset hamnade i min hand. För inte fan va det jag som tog det och fylld det med vatten. Jävligt lurigt...

        Jag har dessutom känt konstiga känslor för min kropp. Har typ bitit mig ganska hårt för att känna hur det känns. Det gör ju om, men jag kan ju liksom inte säga hur det känns. Jag vet ärligt talat inte hur något känns. Jag glömmer bort känslor 1 sekund efter dem inträffat.


        Hur jag fick det:

        Ja, det behöver jag också hjälp med att reda ut för jag har fan inte en jävla aning.

        Vissa av er har fått det av traumatiska upplevelser eller av epelepsi osv, men inte jag inte...

        Dessa saker hände 2007 (när det började)

        * Jag rökte på för första gången, och under 2007 rökte kanske en gång i månaden. Sedan 2009 rökt kanske en gång per år.

        * Jag började röka cigaretter på heltid.

        * Min farmor gick bort det året... tror jag.... hade inte så stark band till henne.

        * Jag gifte mig med min fru som förövrigt är helt underbar.

        * Jag blev chef för ett försäljningskontor.

        * Jag drog ner på alkoholen.

        * Jag började känna mig stressad.

        * Jag växte som människa, rent statusmässigt. Jag är faktiskt rätt smart och har alltid varit det, men jag har dessutom alltid varit väldigt fysiskt stark. Det har alltid varit så att jag varit lite brötig och bråkig men 2007 kopplade jag bort det och lät istället mitt intellekt få lite utrymme.

        Något av dessa saker borde det ju rimligtvis vara.

        Det började sakta komma till mig. Det kunde liksom vara en dag eller 3 och sedan helt försvinna. Men sedan 2008 så har det hållt i sig hela tiden. Däremot går det upp och ner olika dagar/veckor men tyvärr fattar jag ju inte sambandet.


        Jag har aldrig pratat med någon psykolog eller läkare om detta då jag för fram till 2 mander sedan trott att jag typ har hjärncanser eller något annat skit och inte riktigt tagit tag i det. Det är ju också en konstig grej. Jag läste om DP för första gången för typ 2 månader sedan men inte förrän nu har jag tagit tag i att reda ut om jag har det och om jag kan behandlas för det. autopiloten har liksom skjutit uppd ett fram tills nu.


        Så snälla... om någon kan svara på om jag har DP eller någon annan ide och vad det kan ha varit som utlöste det. Jag börjag bli sjukt jävla trött på detta och behöver hjälp!


        Comment


        • #64

          Hej allihopa, jag skrev för några år sedan, och antar att de flesta som var här då inte kommer se detta men. Jag har lite å säga då dessa åren har varit ett kalas av information och inre sökande.


          Min DR/DP är kvar, men jag bryr mig inte om den längre, och den kommer försvinna tillslut. Jag har tänkt dra upp en ny infallsvinkel på hela grejen. Så ni som har en fot eller två inne på spiritualitet kanske tycker detta är intressant. Mr.Jojje, det verkar som du kommit en bra bit på denna väg kallad enlightenment, utan att ens veta om det själv. Det som miljoner människor vill uppnå världen över. Alla vi människor, i grunden, är inte våra personligheter eller kroppar, i grunden så är vi något helt annat, något som finns överallt i hela universum, ett medvetande, ett allvetande medvetande. Det är hos oss alla nu i denna skrivande stund (det ÄR oss), men det är dock olika grad som människor är medvetna om detta. Majoriteten av människor i världen är helt omedvetna om detta, och identifierar sig fullt och helt med sina tankar om sig själv och sina egon. Men det är precis vad det är, en väldigt stark förankrad tanke, och också något som kommer försvinna tillslut när vi dör. Under detta, finns the infinite, eternal, unbound awareness som existerar överallt genom hela universum, även efter vi lämnar detta jordelivet. Vi har haft samma medvetande under hela våra liv, men våran personligheter har ändrats och växt inuti detta medvetande, men medvetandet som allt ses i är densamma. Det finns en stillhet i oss alla om man blickar inåt. Och ifall ni ser efter, går det verkligen att lokalisera era personligheter? Det verkar som så att människor som fått DP/DR har fått sig ett fett slag mot personligheten, och personligheten vill skydda sig själv, i denna bubbla, det som många dock inte vet, är att under denna personligheten, finns våra sanna jag, något som få människor kommer i kontakt med i denna tiden på jorden, men det ökar mycket nu på senare tid.


          Detta jag kommer förmodligen skrämma många, för det är just det som egon gör av detta, skräms, för när människor lever i sin sanna natur, så försvinner ens uppfattning om sig själv och sin livshistora och något mycket större och vackrare tar dess plats, våran sanna natur. Man inser att allt har varit en dröm. Det som verkar hänt med människor med DP/DR är att vi lyckats hamna i någon sorts limbo state mellan enlightenment och att identifiera sig med sin personlighet (vanligt liv), så det har blivit en död och mörk upplevelse. Vi känner oss inte som del av våran omgivning eller våran kropp/tankar, men vi har fortfarande våran sense av personlighet kvar, och cirkulerande tankar. Och denna personligheten har satt sin egna känsla på denna emptiness/eternity, som vi hade upplevt ifall vi gick hela vägen och såg oss själva för vad vi egentligen är, som finns under våran personlighet. För det är faktiskt så, hur skrämmande det än kan låta för vissa, att vi är inte våra personligheter eller kroppar i grunden, vi är här på en resa som medvetandet som ser och är hela universum och har helt enkelt glömt vad vi är, för det är designat att hända. Hur lång tid det kommer ta för människor att inse detta varierar nog kraftigt, många kommer säkert leva tusentals liv innan de ser detta, andra kommer se detta i detta liv.


          Jag själv har inte upplevt detta i någon större grad, jag har fått en liten episod som liknar jojjes, att jag inte styr vad som händer. Utan att saker händer mer spontant utan att jag väljer och tänker. Ju mer medveten man blir desto mer ser man av sig själv. Men jag har pratat och lyssnat på tjugotal människor som har vaknat upp från denna dröm. Detta är välkänt inom buddhism och andra platser, även jesus lärde ut detta och det är miljontals människor inom spiritualitet som pratar om det. Vill ni fördjupa er i det kan jag rekommendera adyashanti, mooji, eckhart tolle, Sadhguru, lärare som pekar vägen mot sitt inre.


          Jag kan inte säga att min teori om DP/DR och enlightenment stämmer. Men att vi inte är våra personligheter och att vi är något helt annat i grunden, stämmer, det gäller bara att se inåt så kan man se detta för sig själv. "Vem är jag?" "Vem är det som frågar?" Kanske självklart för många, man försöker man lokalisera sig själv så inser man att det inte går. Det är snarare så att ens medvetande lägger fokus på sina tankar, och därmed så försvinner man in i illusionen. Något som alla människor går igenom. Tänk efter, människor tror dom är sina tankar, vad är det som SER tankarna? Ser tankarna sig själv? Är det jag som ser dom, vad är då jag? Kan man säga att man är ett objekt? Vad är man egentligen när man kan observera allt framför sig och inombords? Finns det en kärna?


          And dont freak out now, "folk" som uppnår enlightenmeent känner bliss, lycka och en inre peace som inte går att beskriva. Att transcenda sin personlighet är en lång resa för de flesta, men när man kommer över på andra sidan, sweet sailing.


          Peace, och det är bara att höra av er ifall ni vill snacka, ha det bra!


          Comment


          • #65

            Intressant Adam88!


            Hade själv för rätt många år sen en upplevelse där jag tyckte mig se människors rätta natur. Satt och pratade med en "New Age"-are och han föreslog att jag liksom alla människor var någon slags "smågud". I princip av samma slag som Gud fast mindre mäktig. Kommer ihåg att jag tyckte tanken var så löjlig att jag började gapskratta. Sen kunde jag inte sluta skratta. Låg och vred mig på golvet och gapskrattade i kanske 10 minuter (verkligen ROTFLMAO).


            Efter det var jag i ett annat tillstånd. Inga problem, allt var lätt, allt var möjligt, kroppen "sjöng" av glädje. Såg att alla människor innerst inne är varma, goda, strålande av glädje. Men att alla är omedvetna om det och har lagt sig till med roller som de tror att de är och går omkring dystra och problemfyllda.


            Tillståndet varade i kanske en halv dag. Sen fångades jag in av mina gamla tankar, började tvivla på allt och tappade det hela. Kunde aldrig komma dit igen. Men jag har kvar minnet av det.


            Numera försöker jag jobba mer metodiskt. Ser det som att vi har en massa negativa övertygelser (ofta från barndomen) som hänger som draperier framför vad vi ser och förvränger synen och ger oss problem. Jobbar med en metodik av Morty Lefkoe (plus lite från NLP) att eliminera sådana övertygelser. Jobbar med mig själv (mha studiekompisar från Lefkoe-utbildningen) och hjälper även en del här på TS.


            Hade faktiskt inte tänkt på händelsen på ett tag, så det var roligt att bli påmind .


            MVH


            Comment


            • #66

              Verkar som du fick en taste av vad du verkligen är Blihelnu! Ja det är vanligt att mind/ego kommer in igen och fångar en i illusionen igen. Det räcker att man tror lite på en tanke så är man där ännu en gång.


              Människor är så insnöade i sig själva att man helt missar allt annat som finns här i livet, universum, det är ett mysterium om man sätter sig ner och reflekterar över allt. Men det är grymt att fler och fler vaknar upp för detta inklusive hur upp och ner hela samhället är. Ville som sagt bara dela med mig av det här, det är så mycket prat om att det är fel och hit och dit överallt, psykiska sjukdomar och blabla. Det finns en mycket djupare anledning till detta, men det är få som vågar kolla, hela deras värld de målat upp kan krossas. Och kommer också krossas ifall man går till botten med detta. Happy search blihelnu.


              Comment

              Working...
              X