Announcement

Collapse
No announcement yet.

Depersonalisationssyndrom - Vad tar man sig till?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Depersonalisationssyndrom - Vad tar man sig till?

    Hej!


    Jag kommer att behöva skriva av mig lite nu, så jag ursäktar om inlägget kan bli långt, men det känns som att det kan behövas.


    Jag har lidit av känslor med depersonalisation/derealisation i nästan 10 år nu, och man märker av varje dag hur det påverkar och påfrestar i ens vardag med relationer, ambitioner o.s.v. Så uppstyrd och strukturerad som vardagen är finns det nästan inget rum för att känna annorlunda, vara sjuk eller ställa sig vid sidan om alla ansvar, även när det behövs.


    När jag var 17 år hade jag under en längre tid besvärats av ångest/ängslighet och problem med självförtroendet. Jag hade svårt att klara av skolan, vilket både bidrog till och förstärktes av mina upplevelser. Som självförsvar och undanflykt brukade jag ofta dagdrömma (något som jag redan hade för vana), och kunde gå in i olika fantasiskildringar som på något sätt lindrade mina obehagskänslor.


    Så en skoldag då jag led av sömnbrist, gjorde jag som vanligt när ångesten dök upp, att jag tog bussen hem, och sjönk in i dagdrömmar för att dämpa besväret. Min trötthet gjorde det svårare än vanligt att fokusera, och den yttre oron upplevdes värre än vanligt. I mina dagdrömmar var jag alltid djupt försjunken i mig själv, och avskild från yttre påfrestningar. I detta tillstånd kunde jag manipulera känslor som besvärat mig, och göra dem mer tillgängliga.


    P.g.a. trötthet eller överdriven stress hände något just denna dag något ovanligt. Under förloppet av mitt dagdrömmande i ett djupt fokuserat tillstånd, blev det plötsligt för mycket att hålla undan allt som hotade runt kanterna av mitt medvetande, och i ett ögonblick träder en rädsla in i fokus, och förstärks gånger tusen. Jag tappar greppet om mig själv och mitt eget närvarande i detta ögonblick, och det känns som att alla mina tankar flyger iväg i alla riktningar, och som att hela mitt medvetande löses upp i intet - detta i kombination med en stark somatisk reaktion med kallsvettningar och en spänningar som löper längsmed hela ryggraden. Jag kämpar och anstränger mig för att hålla fast vid denna undflyende upplevelse av närvaro som jag har i det ögonblicket, och gör allt för att avgränsa mitt medvetande så att jag inte skall gå miste om något ytterligare.


    Efter denna upplevelse erfar jag till en början ett relativt lugn, och en sorts dåsig halvvakenhet som om en kanske sovit och vaknat på udda tider. Problemet tar vid när detta obskyra drömtillstånd inte upphör, utan på sätt och vis förföljer mig under en längre tid. Det är som en sorts dröm du inte kan vakna ur, hur mycket du än vill eller anstränger dig.


    Några uppdagande symptom är bl.a. sömnsvårigheter, problem att slappna av helt och hållet, och att tillgodose sig ordentlig djupsömn. Ett annat symptom är att jag inte upplever hela min kropp "fullt ut", som att min sensoriska feedback från kroppen är begränsad. Därtill tappar jag begrepp om tidsförlopp. Dagar kan passera, och jag känner mig förbisprungen, som att jag mentalt inte uppfattar och kunnat förstå att tiden har gått, som att alla upplevda händelser är inkonsekventa. Mer generellt är en avskärmning från djupa känslor. Jag har svårt att relatera till min familj, och bekanta, och känner mig allmänt stum och avtrubbad känslomässigt. Jag tappar den röda tråden, och finner ingen motivation i att göra någonting, annat än att grubbla över mitt tillstånd, som blir ett ständigt återkommande tema som tar upp min tankeverksamhet.


    Det känns som att man går mellan olika medvetandetillstånd, som att man försöker uppnå eller tvinga fram de känslor som man saknar, eftersom de inte sker naturligt. När den naturliga progressionen i tankeverksamhet som tar hänsyn till olika nivåer av aktivering inte följer som den ska, blir det som att man aktivt blir tvungen att söka aktivera sig mentalt så att man kan ta ställning till sin vardag.


    Problematiken är vida i.o.m. att mycket av det som vanligtvis är självklart för en människa att ta sig för under en dag blir främmande och svårtillgängligt, när man är "avskuren" eller dissocierad från mycket av sin egen normala tankeverksamhet. Till en början hade jag oerhört svårt att ens uttrycka mig i text som jag brukade. Min förmåga att associera var svår oerhört begränsad. Därtill följer problemet att man inte riktigt förstår vad som är fel på en. Man vet bara att något inte är som det stämmer, men har ingen referens, och ingen erfarenhet som talar om för en vad som man har råkat ut för.


    Av detta skäl blir det synnerligen svårt att förklara för sina anhöriga, men även för vårdmyndigheter som oftast har en expertis begränsad till mer vanliga åkommor. Det finns en stark känsla som är att vad som helst är bättre än det ovana. Det är mångfaldigt behagligare att ignorera eller avvakta med sina problem än att aktivt gå ut och försöka finna en lösning. Det är mångfaldigt bekvämare att kompensera för vad som är fel än (i mitt fall) att gå till sina föräldrar och övertyga dem att något är fel och att något behöver göras drastiskt, när de inte vill uppleva det på samma sätt.


    Istället blir det att åren går, och problematiken försvinner inte, utan fortsätter bara att ställa till med komplikationer som skapar, frustration och spänningar i det närmaste umgänget. Jag känner mig som en dålig bror, son, och vän för människor jag bryr mig mycket om, men det är svårt att förklara för dem vad som är fel, utan att det har en avskräckande effekt, och utan rädslan för vad som kan följa av detta.


    Det känns som att jag har gjort framsteg. Jag är betydligt mer koncis i dag än vad jag var kort efter att problemen inträdde, men allt är inte helt som det ska. Jag upplever än i dag ett tryck över huvudet, när jag anstränger mig och behöver komma åt mina känslor och ambitioner. När overklighetskänslorna börjar komma smygande, blir jag rädd, och försöker förtrycka dem, för det finns kanske inget jag fruktar mer än den känslan för nästan 10 år sedan då det kändes som att jag skulle lösas upp och försvinna i intet.


    Det var min långdragna historia. Den som orkat ta sig igenom texten förtjänar en tapperhetsmedalj, och är det någon som har något handfast att tipsa mig om vore det guld värt.


    Mvh.



  • #2

    Låter som en beskrivning av min 17-årige son. Han har minnesproblem. Flera olika personligheter och vi vet att det är hans sätt att hantera vad han gick igenom som litet barn. Tack för den väldigt tydliga beskrivningen av ditt problem. Och jag hoppas du tar dig ur det!


    Comment

    Working...
    X