Announcement

Collapse
No announcement yet.

DR/DP eller tvångstanke?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • DR/DP eller tvångstanke?

    Jag har sedan mitten av Februari mått dåligt psykiskt och tänkte höra mig för på detta forumet om hjälp och råd för att hitta tillbaka till mig själv igen.

    Det är en lång historia men låt mig något förenklat ta den ifrån början.

    Jag har alltid varit en glad kille men lite känslig och ängslig av mig ibland. När jag var ca 10, 11år kom hem kompis till mig hem med en liten skogsmus. Av någon anledning fick vi för oss att vi skulle kolla om den kunde simma så vi lät den simma runt i vasken och på något sätt fick vi för oss att den fick vatten i lungorna så vi var tvugna att avliva den så vi dödade den med en kniv och vi fick väldiga skuldkänslor efter det och blev ledsna.

    Sen gick det några år och jag tänkte inte mer på saken. Sen en dag på sommarlovet efter 9:an så kom jag tänka på händelsen igen men kunde inte släppa den. Jag kunde glömma av den för en liten tid men så kom jag på det igen. Så höll det på i några månader men sedan gick det över.

    Sedan ett år senare kom jag tänka på händelsen igen men inte så mycket på själva musen utan känslan av att känna obehag igen och då började jag inbilla mig att jag var på väg att bli knäpp. Jag läste om schitzofreni och vanföreställningar och testade mina kompisar genom att låta dem läsa saker så jag var säker på att de upplevde och såg samma saker som jag. Men på något sätt började jag oroa mig för att saker inte var som jag trodde längre och när jag såg en film senare ifrågasatte personerna iden om de levde i en dröm eller en fantasi skapad av andra, att de inte var verkliga utan bara någon annans hjärnspöken.

    Då kände jag väldigt starkt obehag och tappa min trygghetskäsnla totalt.

    Tänk om det inte händer! Tänk om jag bara inbillar mig allt! Tänk om jag inte ens finns!!! Och där tog den värsta skräcken tag i mig. Hela min självbild och världsbild rasade. Sen höll jag på att övertyga mig om att omgivningen och jag själv var verklig och det jag upplevde verkligen hände och stämde. Jag fattade att jag egentligen oroade mig i onödan och sa till mig själv att "Lägg av, klart att det inte är så och att allting är precis somdet varit innan och att jag existerar här och nu!"

    Men jag var så rädd för den där känslan att jag inte kunde släppa den.

    Sen gick det ung 1½år så gick det bort av sig själv.

    Sedan dess har den här känslan kommit och gått under flera perioder i mitt liv.

    För det mesta mår jag bra och när jag tänker på det så tänker jag bara "Hur i helvete kunde jag vara så dum och gå och oroa mig för något så korkat helt i onödan???"

    Men rätt som det är så dyker det små förnimmelser av känslan igen och det är när man tänker "bara det inte sätter igång igen" som det börjar. Förmodligen någon slags förväntansångest.

    Jag har ätit och äter Fluoxetin sedan många år tillbaka och har gjort uppehåll ibland när det känns bättre.

    Tillbaka till nuet då! Sedan i Februari i år så har jag haft den här känslan väldigt starkt. Egentligen så mådde jag faktiskt riktigt bra strax innan och var på väg att fasa ut medicinen men då blev min mamma allvarligt sjuk. Det löste sig men jag hade även lite problem i mitt dåvarande förhållande med en sambo som förde ganska mycket problem med sig (ekonomi, skulder etc). Nu mår min mamma bra, förhållandet är slut (känns faktiskt skönt) men jag mår fortfarande dåligt.

    Jag bytte ifrån Fluoxetin till Sertralin i början på sommaren men det hjälpte inte utan gav bara lite mer biverkningar. Under semestern kändes det nästan som om det var över men efter en vecka på jobbet kom det tillbaks igen (jag vantrivs inte på jobbet och jag har bra arbetskamrater) jag började med Flouxetin för ca 2 veckor sedan men mår ändå inte bättre.

    Vissa saker som personer med DR/DP har stämmer inte in på mig. Jag ser inte suddigt utan precis som innan, Jag känner igen mig på kort osv men ändå på ngt jobbigt sätt känner jag en overklighetskänsla för mig själv och min omgivning, som om jag måste hitta ett sätt att övertyga mig om att jag och allt runt omkring mig finns på riktigt.

    Rusktigt jobbigt och irriternade. Vad beror det på? Vad är det för fel på mig? Det måste väl finnas ett sätt att få reda på varför ochhur man ska göra för att det ska försvinna för gott.

    Mina föräldrar skiljde sig när jag var väldigt liten men jag har en god relation till båda och har haft en normal uppväxt. Tar inga droger. Dricker ibland men mindre när jag är inne i en svacka för då känns det extra onyttigt. Försöker motionera och träna 2 ggr i veckan och äta nyttigt.

    Någon som känner igen sig i det här?



  • #2


    Comment

    Working...
    X