Announcement

Collapse
No announcement yet.

Jag har levt ett liv med olika dentiteter och kommer fram till det nu!!!!!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Jag har levt ett liv med olika dentiteter och kommer fram till det nu!!!!!

    Hej!

    Är inne i en enorm kris. Eller jag har insett att jag har varit i en kris helamliet.. Jag började se verkligheten som en helt annan efter jag slutade skolan. Alla krav, press och stress försvann och jag blev en annan person.

    Jag har kommit fram till att jag har enorma identitiets och personlighets störningar. Jag tror jag har i princip alla diagnoser man kan ha eftersom jag förändrar mig efter alla situationer extremt. Framför allt beroende på vilka människor det är. Jag skäms och har panik. Jag har alltid varit missnöjd med mig och alla andra. haft enorma krav på mig och andra. Ständigt skylt ifrån mig för allt och tryckt ned alla för att må bätre själv. Samtidigt har jag sett mig själv som den töntiga som ingen vill vara med, älska, prata med, vara som. Den som alla ser ned på. och så är jag också. jag är ovanligt ful, tjock, mallig, tror jag är överlägsen. Allt är förvirrande. Jag har itne förstått mina extremt jobbig sidor eftersom jag ser mig så underlägsen.. jag har trott mig ha identiteter jag inte har. jag lever mig ständigt in i mina tankar. jag har varit mycket i ensamhet. jag har haft en trasig uppväxt, inte med stora trauman utan sådant som man bara kan se om man lever i min familj. fast det är bara jag som förstår detta. jag har trott mig vara helt annorlunda än vad jag är. jag tror jag har mytomani, men jag förstår inte själv att jag ljuger. så det borde vara någon detitetsstörning. jag har även neurologiska problem. jag är som en kameleont...

    jag tror alla vet om detta om mig, alla gör det. och alla har drivit med mig, utan att jag ahr förstått det. mitt liv är falskt. dom har filmat mig på lektioner och lärare har härmat, hånat, drivit med mig men jag ahr itne förstått någonting!! jag har mått dåligt under dessa 3 år i skolan pga lärarna.... men jag har levt i mina fantasier. jag har hamnat i ett chocktilstånd och har haft panikångest ständigt och har gått ned i vikt. jag vågar inte gå ut, jag drar mig undan för verkigheten. jag vågar inte vara med min familj, för jag har inbilat mig att de är andra i min fantasi. vad fan ska jag göra??? jag var hos en psykolog förra veckan för första gången, när jag gick dit gick jag fel och var tvungen att ringa hem för att få veta vart jag var, jag såg en jag kände och jag bytte håll, för jag vill inte att hon skulle se mig. alla kollade på mig och psykologen vet nog om allt detta. min identitetsförvirring har nämligen lett till ett enormt problem som jag ALDRIG kan göra ogjort. jag kan inte leva mer. Ni tror säert att jag är paranoid men så här är det.. och jag förstår det nu efter nästan 20 år. jag vågar itne prata med någon om det. jag går hemma och beter mig som jag är helt störd! (vilket jag även är) min familj blir typ rädd för mig och när jag fösöker förklara att något är fel på riktigt säger de bara. Det är inget fel på dig, du är värdens snällaste människa. men de har en bild av mig som inte stämmer. jag är helt sjuk ju. Hur ska jag göra med allt detta.....?! jag tror även att någon har tagit sig in i min dator för att ta reda på allt detta om mig, jag vågar itne skriva nåt eftersom jag tror att jag är förföljd. eller jag är förföljd... Ingen inbillning!



  • #2

    Hej forever11


    Förstår att det kan ha varit mycket jobbigt för dig. Jag tänkte försöka komma med lite information, reflektioner och egna tankar på det du berättat här på TS.


    "Jag tror jag har i princip alla diagnoser man kan ha eftersom jag förändrar mig efter alla situationer extremt"

    Alla männsikor(med undantag från de som antingen skadas i livet så allvarligt så att delar av hjärnan förstörs, eller som föds med grava hjärnskador) skulle man faktiskt kunna säga har "alla diagnoser", fast ofta då i låga nivåer(tänk dig ett stapeldiagram).

    Och beroende på många olika saker i vår miljö(bl.a. uppväxt), vårt genetiska arv och hur vi reagerar på dessa saker, så får människor högre värden på olika av dessa "staplar".


    Så på så vis är det inget nytt eller extra som tillkommer, utan det blir mer av något som redan finns. Vilket är en trolig orsak till att så många kan känna igen sig i flera olika diagnoser och problem, o.s.v., i viss mån(ibland mer, ibland mindre).


    "har även neurologiska problem. jag är som en kameleont.."

    ^^

    Detta har som du är inne på, delvis att göra med låg/svag "jagbild"(identitet) och självkänsla, men det har även att göra med något som kallas för spegelneuroner, vilket då "alla" har, som är till för att vi i viss mån ska kunna spegla varandra, så vi kan känna med och för varandra(har alltså bl.a. en social funktion). Så även detta är något som alla har normalt, och är olika bra på. Människor som t.ex. är högt empatiska, har då spegelneuroner som fungerar bra, då människor har universiella utryck för många olika saker(detta sker oftast "instinktivt", där den då empatiske personen ofta är omedveten om hur och vad han/hon gör för att vara den de är). Flera saker som medvetet är svårt eller knappt går att upfatta medvetet(om du sett seriern "lie to me" och t.ex. även "the mentalist" är åt det hållet, så är de då, i TV'ns värld experter på att uppfatta och läsa av dessa saker hos andra personer).


    Så att ha förmågan att spegla andra människor, det är en normal funktion.


    Jag kan inte(och får inte) säga om du skulle bli diagnostiserad om du genomgick en undersökning - men däremot kan jag säga att när människor mår dåligt, t.ex. upplever stress, press, skam, ångest och/eller är deprimerade en längre tid - då kan alla dina symptom uppstå.


    Det betyder i så fall, att du fungerar exakt som du ska, alltså att du reagerar sunt/naturligt, på en onaturlig och osund livssituation. Och att du tagit tillfällig skada av detta - som går att arbeta med, med hjälp av samtalsterapi och eventuellt medicinering som kan bara ett komplement till terapin(men sällan ett okej substitut).


    Kanske svårt att tro på, men det finns en hel del människor som är eller varit i, liknande situationer - och mått/mår ungefär likadant. Det kanske kan vara skönt att i.a.f. få höra(läsa) - och att det finns stöd och hjälp att få, för att komma och må bättre och bättre(oavsett om du är diagnosfri eller skulle kunna få en diagnos).


    Hoppas det kommer fungera bra med din psykolog, det är inte alltid man träffar på någon det "klickar" med(som terapeut-klient), och precis som med vänner, kärlekar, kollegor o.s.v. så kan vi då behöva träffa någon annan, som då kan stämma och passa bättre för oss. Skriver detta så att du kan vara lite tryggare i att det spelar ingen större roll om det inte känns eller fungerar så bra med denna psykologen, utan kanske 2'a eller 5'e psykologen/terapeuten kan vara helt rätt för dig.

    Sedan så är det viktigt att ge psykologen/terapeuten en chans, för det kan vara den egna stressen, pressen och måendet som gör att man uppfattar en person och en situation som något som inte fungerar.


    Och kan vara bra att ha med sig, att det är Du som är psykologens arbetsmaterial, eller snarare de erfarenheter, tankar, känslor, frågor, rädslor o.s.v. som du bär runt på - och delar du med dig av säg ca 10% av allt som bekymmrar dig o.s.v. så riskerar du att inte kunna få så mycket hjälp(troligen inte mer än de 10%) - men om du delar med dig av ca 75-90%, så ökar chansen avsevärt för att psykologen/terapeuten ska kunna stötta och hjälpa dig, för då kan han/hon förstå dig bättre, och känna igen olika symptom, erfarenheter, rädslor o.s.v. och därmed kunna få fram både verktyg för dig, att arbeta med dig själv, och ett sätt för honom/henne att bemöta dig bättre på - så att dina chanser till ett bättre och bättre mående ökar på ett tydligt vis.


    Önskar dig lycka till hos och med psykologen.


    Comment


    • #3

      Hej!

      Jag förstår vad du menar och att du beskriver min "situation" på ett sånt härnt sätt. Men det har hänt är inte inom ramen för "vanligt eller normalt". Jag mår skitdåligt och det som har hänt är verkligen något jätte konstigt och folk tror att jag är en psykopat typ. Jag förstår mig inte på mig själv och jag vågar inte berätta det för min psykolog. Hon kommer inte förstå. Jag tror inte hon är vant vid sånt härnt utan mer vardagliga problem. Desutom har jag en nära släkting som också går hos henne som inte vet om detta som har hänt och när jag sa att den personen inte vet om det så fick hon smått panik. och jag tror att hon även har listat ut vad det handlar om och jag tror hon tycker jag är helt knstig och sjuk. som världens knäppaste person.. Jag kan itne förstå hur allt detta kunde hända mig!!! människor tycker jag r störd och är rädda för mig men jag kan juitne råför hur mitt liv har blivit. jag har väll formats av små händelser och arv till att bli så här och det har gått överstyr. Jag blir typ rädd för mig själv och mina tankar. jag kommer aldrig kuna leva som förut. jag har ingen mening med livet längre... jag är säker på att psykologen inte kommer kunna hantera vad som har hänt..Jag hatar verkligen mig själv..


      Comment


      • #4

        Om du inte berättar för psykologen får du ju inte veta vad hon kan erbjuda för hjälp?? Jag litade inte på min psykolog på VC. Tänkte han var för ung, nyutbildad etc för att förstå mina problem så jag har inte berättat för honom hur jag mår, vad jag tänker etc. Nu vet jag att han visst förstår mer än jag trott... Nu ska jag byta men det är för att psykiatrin ska ta över (hoppas jag).


        Jag tror inte du är en hemsk människa på något sätt men du måste våga berätta. Byt psykolog om du inte tror på henne du går till. Det är bättre att göra det än att du fortsätter må dåligt!


        Våga satsa på dig själv och ditt mående!


        Comment


        • #5

          Jag vet att jag måste berätta, men jag vet knappt själv allting! Jag vet att jag ältar massor nu, här på TS men mina tankar strömmar i hjärnan och jag har panik och är i chocktillstånd. Det är 10 dagar kvar till mitt nästa besök och 10 dagar och 10 nätter känns som en evighet. Mitt liv är en mardröm som har förvärrats och de senaste 2 åren har det gått helt snett.. I princip alla människor i mitt liv har påverkats och tror jag har blivit knäpp(vilket jag är) men inte så som de tror.. jag vågar knappt finnas till för jag vet vad folk tänker om mig och tror men jag vågar inte avsluta allt, tänker på en speciell person som inte kommer klara av att jag försvinner..

          Jag är inte så insatt, men vad är det för skillnad med psykiatrin och det "vanliga" eller hur jag ska skriva?


          Comment


          • #6

            Jag tror att det finns mer kunskap om olika psykiska hinder inom psykiatrin. Det är vad jag tror... De gör ju t ex utredningar mm. Sen finns det förstås privata alternativ...


            Om du mår så dåligt som du gör kanske ett alternativ är att ringa till psykakuten i första hand och prata med någon... Kanske åka dit om det behövs?? Nu vet inte jag var du bor men det kan vara ett alternativ. Det finns andra man kan ringa, tror det finns en tråd här med telefon nummer... Jag fick t ex numret till nationella hjälplinjen (tror jag) när jag mådde dåligt innan jul som back up.


            Du får skriva här hur mycket eller lite du vill... berätta allt du behöver. Du kan skriva PM om du inte vill skriva öppet... Kanske kan det hjälpa lite... Du anar inte hur mycket jag har ältat här, både i trådar och PM.... Massor vill jag lova och det hjälper mig... Nu försöker jag vara mer konstruktiv, men lyckas inte alltid...


            Jag hoppas du snart mår bättre vännen!


            Kram!


            Comment


            • #7

              Jag kanske borde berätta det här. Så det kanske även blir lättare att få ur det mig sen.. Jag måste bara få ur mig det... jag vågar inte ringa någon. känns jobbigt att inte se personen men ändå prata, det blir lite mer personligt än vad det är när man skriver enligt mig. Jag har ändå en känsla av att någon har hackat in sig på min dator för att ta reda på information ex vad jag gör på internet. så det känns jobbigt att skriva. men skit samma, jag får väll ta risken. Mitt liv kan knappast bli sämre än vad det är. Jag funderar på om jag ska skriva PM men jag är rädd för att du kommer tycka jag är helt knäpp å andra sidan kommer jag förklara bakgrunden till mitt beteende så det kanske blir förståligt ändå..


              Comment


              • #8

                Hej igen,


                Ja jag känner ju inte den psykologen så vitt jag vet, så vet inte alls vad hon kan och vet, eller inte kan och inte vet - men generellt så vet de allra flsta psykologer att de kan få höra precis hur knäppa, läskiga, sjuka, otrevliga och farliga saker som helst.


                Så kan vara att du övertolkar - men du måste ju inte ha fel - och om det är en väldigt stor oro för dig, att psykologen inte skulle kunna hantera "dina konstigheter", så kom glaskula med ett bra tips - sök/träffa någon annan psykolog/terapeut?


                Men en duktig psykolog/terapeut brukar säga ifrån om det är för mycket för denne, och hänvisar till en mer erfaren/lämplig kollgea i så fall - hennes/hans mål är att hjälpa dig. Och en duktig psykolog kan också "ställa sig utanför sina känslor", d.v.s. i princip kunna få vad som helst berättat för sig, och tänka och reagera utifrån fakta och ett väldigt rationellt tänk, och på saker som "vad kan göras nu, för klienten" och liknande.


                Så om det är en lämplig och bra psykolog, så kan du säga vad som helst(sålänge det inte rör hennes/hans liv/familj, barn, föräldrar o.s.v.). Och det är olagligt för en psykolog att bryta sin tystnadsplikt(ett fåtal saker ger dem dock möjligheten, t.ex. att förekomma ett planerat mord).


                Om du vill, så kan du här i denna tråd, eller via pm, berätta mer exakt vad det handlar om, så lovar jag berätta om jag kände mig chockad lite, mycket, eller inte alls.


                Comment


                • #9

                  Skriv ett PM till Lenny så får du bra svar.... :-) Du får gärna skriva till mig med om du vill. Jag läser gärna och svarar så gott jag kan... Jag är inte "expert" bara en lyssnande medmänniska....


                  Comment


                  • #10

                    Tack till er båda två.. det känns bra att ni båda ville lyssna. jag ska skriva ned allt och sen får jag se om jag skickar det. det kommer ta ett tag..


                    Comment


                    • #11

                      du borde söka upp hjälp omedelbart, låt din inte situation gå över styr. Det låter lite som att du ör lite paranoid också..

                      du kanske börjar hamna i någon psykos elr nått.


                      gå till akuten

                      du kan få hjälp och medicin


                      Comment

                      Working...
                      X