Announcement

Collapse
No announcement yet.

Kan man dissociera ett förträngt minne?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Kan man dissociera ett förträngt minne?

    Hej. Har blivit en aning dissociativ senaste månaderna. Vet inte helt säkert om det är dissociation, men jag är ganska säker. Hursmhelst så har jag en gång för länge sen lite halvt hört att min pappa våldtog mig som liten (bor med honom och familj nu och han har inte skadat mig så vitt jag minns). Jag har sjukt dåligt minne och minns knappt någonting från min barndom utan avgörande fakta som tex vart vi bodde, skola, närmaste vänner osv. Men jag minns knappt någon situation alls från den tiden. Aldrig något jag gjorde eller nån sa, allt är helt svart och har alltid varit det.


    Till min fråga. Tror ni att man kan uppleva ett dissociativt beteende av minnen som man har förträngt??



  • #2

    Hej uuf7604!


    Traumatiska upplevelser, framförallt under barndomen, kan få oss att i viss mån stänga av våra känslor och vårt medvetande. Det vi är med om kan vara så smärtsamt - fysiskt, psykiskt eller både och - att vi tar skydd i vårt eget inre. Om ett övergrepp sker, och i synnerhet om förövaren är en förälder eller annan närstående som barnet är i beroendeställning till, måste barnet - för att orka med att fortsätta existera och leva tillsammans med förövaren - förneka för sig själv att övergreppet ägt rum. I vissa fall "raderas" även kringliggande minnen också, alltså även sådana minnen som i sig inte är plågsamma, eller laddade.


    Men indirekt är de förstås det ändå. De inträffade ju under samma tid, och mycket av dessa minnen torde av naturliga skäl även inkludera den person som utfört övergreppet. Den pappa, styvpappa, mor eller bror som begick den vidriga handlingen, har ju förmodligen även därutöver åtminstone stundtals varit en mer "normal" och närvarade person.


    Det är mycket vanligt att människor som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen mer eller mindre helt raderat sina minnen från uppväxten. Vissa beskriver i princip att de tidigaste minnena de har är från gymnasiet, och då säger det sig ju själv att något sannolikt måste vara allvarligt fel. En människa utan fysiska minnessjukdomar, kan normalt minnas åtminstone småbitar av händelser ända ned till några få års ålder, och minnen från t.ex tiden runt när man började skolan, brukar inte vara otillgängliga. Ofta kan man tämligen ingående beskriva och återge enskilda händelser, saker och personer från den tiden. Lekar, bus, kamrater, resor, favoritleksaken osv.


    Men även minnen som blivit raderade finns kvar någonstans inom oss. Det är lite grann som med datorer. Det är svårt att helt utrota det som en gång lagrats där. Med tiden börjar förträngda minnen att röra på sig. Ofta sker detta i form av "oförklarlig" ångest, panikattacker, nedstämdhet, depression, ilska, vrede, destruktivt beteende ( antingen mot sig själv, mot andra eller både och ) osv. Drömmar kan plötsligt ändra karaktär, och små fragment av det som man upplevt kan närsomhelst bryta igenom i form av förbiblixtrande minnesbilder. Ibland kan dessa utlösas av t.ex en tidningsartikel, ett nyhetsinslag, en långfilm etc.


    Jag tycker du bör ta kontakt med din husläkare, eller vårdcentral, och be om en remiss till en terapeut, så du får adekvat hjälp. OM du har något otäckt som börjat röra på sig, är det viktigt att du har tillgång till stöd och hjälp.


    Var rädd om dig!


    Vänliga hälsningar,


    Stratocaster


    Comment

    Working...
    X