Announcement

Collapse
No announcement yet.

En bortskämd idiot som greppar efter halmstrån

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • En bortskämd idiot som greppar efter halmstrån

    Jag har varit ute och rekat och nu hittat det perfekta stället där jag kan hoppa framför tåget.
    Är livrädd inför tanken och vill det egentligen inte. Men det känns som att det är enda utvägen ur min situation.

    Jag har en fantastisk fru, två underbara barn, ett utåt sätt ganska bra jobb med en lön som är rätt så bra.
    Vi bor ganska så bra i ett hus som är värt betydligt mer än vad vi har lån för.

    Jag är en smart och allmänbildad person som nog även ser rätt så bra ut.
    Med dessa förutsättningar borde jag inte må som jag mår. Jag blir förbannad på mig själv. En bortskämd idiot är vad jag är!

    Min självkänsla är botten.Jag tycker inte att jag värd något, varför skulle folk vilja umgås med mig.

    Har varit sjukskriven från mitt jobb nu i flera veckor efter några rejäla ångestattacker. Tankarna med att ta mitt liv
    har växt fram under de senaste 2 åren då jag verkligen vantrivts på mitt jobb. Jag funderade nästan varje dag i bilen på väg till jobbet
    om att råka köra av vägen. Tog även en del risker med dumma omkörningar som hade kunnat orsaka en olycka så att det inte skulle se ut som självmord.

    Jag har sökt andra jobb och varit på intervjuer men efter intervjuerna blivit bortsorterad. Att jag blivit bortsorterad beror nog på att jag
    inte mått bra och inte kunnat gjort mig själv rättvisa.

    När jag krashade in i väggen så fick jag kontakt med en riktigt dålig läkare som inte har koll på nånting. Psykologhjälp fick jag själv tjata mig
    till. Psykologen jag fick träffa var någon nyutexad med 0 livserfarenhet. Visserligen fick jag prata av mig men fick ingen hjälp alls.
    Från min arbetsgivare får jag ingen hjälp. De har inte ens sjukanmält mig trots att jag skickat in läkarintygen. Så nu kommer jag inte få några pengar
    och jag måste oroa mig för det, bli arg och besviken och försöka dra i det trots att jag inte alls orkar. Det känns så otroligt lockande att gå bort till
    mitt tågställe och få slut på det här jävla skitlivet.

    Läkaren vill att jag ska börja jobba igen om 2 veckor. Hur fan ska det gå? Jag har varit i kontakt med min arbetsgivare angående alla problem och fått
    nåt luddigt svar om någon form av hjälp. Men det känns som om min arbetsgivare skiter i mig. Om två veckor kommer jag placeras på samma helvete igen
    som fick mig att krascha. Ingenting har blivit bättre under sjukskrivningen. Det känns bara som att jag kommit lite närmare ett tragiskt slut.

    Mina ungar är jättejobbiga och min fru är ungefär lika stabil som ett korthus. Jag orkar inte med dem men får skuldkänslor för att jag inte orkar med dem.
    Jag lyckas fortfarande klistra på en neutral fasad och försöker ställa upp för dem. Men det händer oftare och oftare att fasaden krakelerar och jag
    får någon form av utbrott. Detta leder i sin tur till skuldkänslor och jag börjar fundera på om att skilja mig eller hoppa framför tåget. Det skulle bli
    så mycket enklare för dem då. Visst det skulle säkert vara jobbigt en tid men min fru skulle säkert hitta någon bra stabil kille som kunde vara den klippa
    som jag borde varit.

    Hjälp! Någonstans inom mig finns en positiv och företagsam person som blir mindre och mindre för var dag. Jag vet inte om jag fortfarande vill leva eller om
    jag gör det för att jag måste. Det skulle vara ett fantastiskt svek mot mina barn om jag gjorde slut på mitt liv. Men att fortsätta må så här fungerar inte.

    Jag gjorde ett försök att få hjälp när jag krashade men ingen förstår hur jävla dåligt jag mår. Jag har alltid haft en stark vilja och kunnat kämpa mig ur
    svåra situationer. Men jag har ingen kraft, ingen livsgnista och jag tycker det är så otroligt frustrerande för om jag hade haft det hade jag kunnat ta mig ur den här situationen.

    Tankarna snurrar i mitt huvud om hur jag ska lösa situationen men de slutar allt som oftast i att hoppa framför tåget nog är den bästa lösningen. Jag vågar knappt
    röra mig bort mot spåret där jag hittat den perfekta platsen utifall om jag skulle få för mig nåt dumt precis då.

    Jag vill inte må så här. Jag vill inte befinna mig i denna situation. Jag vill uppleva nåt positivt. Jag skulle vilja skratta av lycka. Är det någon som befunnit sig i en
    liknande situation som kommit ur den och som idag mår bra, skriv gärna en rad. Jag greppar efter alla halmstrån som finns..

  • #2
    Man är inte bortskämd för man mår dåligt det finns en anl till varför dumår dåligt du kanske just nu i te vet exakt vad det är som lett fram till detta mående men något är det. Och det kan hända alla människor även de som har haft bra uppväxt, bra jobb mm kan ochså må fruktansvärt dåligt. Antagligen är det din dåliga självkänsla som får dig anse att du inte har rätt till må dåligt. Men dålig självkänsla går att bygga upp igen.

    Om den läkare du har inte ger dig den hjälp du behöver och om din arbetsgivare skiter i dig så sök hjälp någon annanstans, byt vårdcentral, sök dig till psykiatrin, vänd dig privat (kostar dock en del). Tyvärr måste man kämpa i dag för få rätt hjälp. Har du någon anhörig el nära vän du kan vända dig till som kan hjälpa dig?

    Du kan alltid vända dig till akutpsykiatrin om du känner att nä nu orkar jag inte mer de har öppet dygnet runt.

    När bestämde du dig för att du inte är värd något och att ingen vill umgås med dig? Alla människor är värdefulla, och när vi föds så gör vi det med bra självkänsla,men under livets gång så kan saker hända som gör att vi tror vi är värdelösa och vi tappar vår självkänsla.och vi börjar tänka fel om oss själva vilket bara spär på den redan dåliga självkänslan blir som ett ekorrhjul man inte kommer ur. Men med rätt hjälp så går det som sagt bygga upp sin självkänsla och känna sig värdefull.

    Så sök hjälp igen, byt läkare el vårdcentral om du måste. Det har man rätt till och du behöver inte ens förklara varför.
    Jag har mått så dåligt så att självmord känts som den enda utvägen så jag vet att det går vända ett dåligt mående till ett bra mående men man får kämpa lite på vägen ibland, men det går

    Comment


    • #3
      Hej,

      jag har skickat ett privat meddelande till dig.

      Comment


      • #4
        Vilken jobbig person jag var där. Så mycket känslor. Nu har jag slut på känslor förutom en gnutta hat och rädsla. Men de försvinner nog snart.

        Comment

        Working...
        X