Announcement

Collapse
No announcement yet.

Utbränd?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Utbränd?

    Så det är konstaterat. Jag är utbränd. Eller lider av utmattningssyndrom.
    Jag fick det konstaterat i veckan som var och ska träffa en läkare på onsdag för att diskutera sjukskrivning. Jobbet börjar efter semestern imorgon igen och jag ber en bön till högre makter att jag kommer komma upp ur sängen och att jag får en bra dag utan kollapser av gråt.
    Livet är nattsvart, eller i bästa fall grått. Inte så att jag vill ta livet av mig för det vill jag absolut inte. Jag önskar bara att jag kunde få sova mig igenom allt det här. Slippa vakna med ångest varenda dag, slippa känslan av tröstlöshet. Ta ett piller i dag och vakna om 2 månader och allt är bra igen. Jag vill vakna när jag skrattar mer än jag gråter på dagarna.

    Det absolut värsta är att jag fått en sån otroligt stark rädsla att min älskade sambo ska lämna mig. Han är fantastisk i det här (och allt annat) och tröstar, stöttar och kramar. Så rädslan är obefogad. Om jag har förstått saken rätt så är det ett normalt symtom på min sjukdom, rädsla för saker som kan hända. Ältande av saker som varit och vad som kanske kan hända. Hur fan lever man i nuet när hjärnan knappt registrerar vad det är för väder utan bara surrar på högvarv om vad som kan hända i framtiden. Jag är bara evinnerligt glad att jag inte ältar det som har varit utan ganska lätt kan släppa dåtiden. Den kan jag ju verkligen inte påverka på något sätt alls. Jag är också oerhört tacksam att jag inte har utvecklat några direkta sömnproblem. Jag kommer ihåg mina drömmar mer, men jag har inte problem att somna på kvällen och sover nästan hela nätter igenom (det har alltid varit standard för mig att vakna någon gång under natten, jag vaknar väldigt lätt av ljud, så det är inget nytt)

    Det jag har svårast med just nu är att acceptera. Jag kan väl för fan inte vara utbränd? Jag har ju läst om folk som är utbrända, har folk i min närhet som har varit och fortfarande är där. Jag mår ju inte alls lika dåligt som dem. Jag kommer ju upp på morgonen, orkar göra saker som är roliga även om glädjen saknas just nu. Jag kan till och med dra på mig lite mascara och byta till jeans om jag ska in till stan eller nåt. Jag lagar mat, går ut med hunden, dammsuger och gör sånt som jag brukar. Bara det att jag blir tröttare än vanligt av det, och aldrig känner mig glad. Kanske är det så att min tröskel för vad jag tål för stress är lägre än andras så jag aldrig kommer så långt som att jag får en total kollaps? Kanske är det så att jag kan tacka mig själv att jag ser till att söka hjälp om något inte stämmer med mig så vi kom på det här innan det hade gått längre än vad det har idag?
    Jag har svårt att acceptera att jag inte klarade mer än vad jag gjorde. Att jag började må dåligt efter så lite stress som jag anser att jag utsatts för. Jag inser ju att jag är där nu, och att jag måste acceptera det psykologen säger, också att jag måste acceptera vad läkaren än säger till mig i veckan. Men det är svårt. Så fruktansvärt svårt.
Working...
X