Announcement

Collapse
No announcement yet.

Utsliten.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Utsliten.

    Jag har varit i en depression sedan Oktober och jag vet inte hur jag ska ta mig ur.
    Väntar på tid hos psykologen, men det är fortfarande 2 veckor kvar innan jag har en tid.
    Jag känner att jag har tappat allt fäste som jag hade på jorden och vet inte vad jag gör alls.
    Runt människor så vet jag hur jag ska bete mig "glad" så de inte oroar sig, för att det ska se bra ut, men så fort jag blir ensam så kommer känslan av tomhet tillbaka.
    Lyckas inte plugga, sitter och försöker i timmar samt på lektionerna, men varje gång jag försöker koncentrera mig så förstår jag ingenting. Jag blankar ut hela tiden.

    Jag hade en p-spiral i magen tills i December som fick mig att blöda i 6 månader, jag försökte ta ut den i September, men läkaren sa till mig att jag borde vänta och se hur det kändes och sen hade jag så fullt upp att jag inte hann göra ett nytt möte förens i December. Jag tappade alla känslor sexuellt i Oktober och det gjorde bara ont att ha sex. I slutet av December gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän som jag hade varit ihop med i 2år, pågrund av att jag kände att han inte klarade av hur jag mådde / han behövde bekräftelse av hur mycket jag älskade honom och jag inte kan känna något intimt för oss alls längre. När han försökte få en puss eller ett jag älskar dig så gjorde det ont att säga och det kändes fel då jag inte kände någon lycka alls av något (inte bara i förhållandet utan i allmänhet). Vi var sambos så det tog honom 1 månad att hitta en studentlägenhet och flytta in i. Vi hade två olika rum, men det var skönt att ha honom där, för han hjälpte mycket, men nu vågar jag inte kontakta honom när jag mår dåligt för han ska få läka från förhållandet vi hade och kunna bli min vän. (Vi är fortfarande vänner, men hör inte av varandra mer än en gång i veckan ungefär).

    Jag har försökt att hitta människor att umgås med under tiden, för att distrahera mig själv från att bara sitta hemma och må dåligt samt tränar tre gången i veckan med min mamma (ca 1 - 1.5h per gång), men jag tycker att det är svårt med att umgås då man frågar om datum eller tid att ses, men får alltid "jag ska checka tider när jag kommer hem" eller "jag har inte tid just nu, men hör av mig snart", och då ser man inte människorna på typ 6 månader.

    Jag förstår inte heller vad folk strävar efter eller vill uppnå med livet, jag kan inte hitta någonting som får mig glad eller som jag vill verkligen göra längre. Jag kan inte hålla humöret uppe, hur mycket jag försöker. Jag får panikattacker samt ångestattacker minst två gånger i veckan, jag håller på och bryta ihop så mycket att jag inte ens vet vem jag är längre, Bara så himla trött på allt.

  • #2
    Hej. Jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver. Framförallt med att ha en falsk mask och försöka behaga alla andra. När man väl är ensam så kollapsar hela ens värld och så är det samma onda cirkel hela tiden.

    Jag har insett att desto mer tiden har gått (är 80-talist) så är det svårare och svårare att umgås med folk. Att folk förstår hur man mår/ställa upp för en. Oftast så har jag själv fått ordna upp mitt psykiska mående. Går du hos en psykolog? För mig har terapin varit min räddning. Jag är väldigt social och fått lära mig att vara brutalt ärlig och öppen om allt, för först då fungerar terapin, inte annars.

    Tråkigt att ditt förhållande tog slut, men känns som att det var för det bättre. Kan vara både en räddning och ett hinder att vara i ett förhållande när man mår dåligt. Känns ändå som att det är bäst att kunna hitta sig själv och åtminstone vara på god väg att må bättre innan man är i ett förhållande.

    Vet ej om detta hjälpte, men jag har haft mkt ångest och deppressioner tidigare i livet. Hör gärna av dig om du behöver någon att bolla idéer med eller någon att verkligen prata ut saker och ting om samt att visa ditt rätta jag för.

    Comment

    Working...
    X