Announcement

Collapse
No announcement yet.

Vad ska jag göra

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Vad ska jag göra

    Jag vet inte vad jag ska göra, jag mår så fruktansvärt dåligt. Nr jag var liten låg jag väldigt ofta mellan mamma och pappa då jag var väldigt rädd av mig. Jah kunde ofta må jättedåligt över saker som egentligen omöjligt skulle hända. Kunde gråta hysteriskt för att jag trodde golvet skulle gå sönder under mig.

    Nu när jag är 25 år gammal kan jag fortfarande känna antydan till samma rädsla och ångest, fast för andra saker kanske.

    I vilket fall. Jag hade precis ett jättestort bråk med min mamma som egentligen började för att jag inte hade tagit disken. Grejen är att jag för kanske ett halvår sedan insåg att jag inte egentligen mår så bra, och kanske inte gjort på flera år heller. Jag kände att jag bara stirrade i väggen hela tiden och orkade inget göra. Dessutom var jag lätt irriterad och mamma tyckte att det kändes som att jag anklagade henne och pappa över saker och ting när jag var olycklig över något men jag vill inte ge iväg för mycket om någon skulle läsa och länka till mig..
    Bestämde mig två tre månader efteråt att jag måste prata med min läkare och be om hjälp. Väl hos doktorn så brast jag i tårar och allt vällde ur mig, hur jag måste kämpa mot mig själv varje morgon för att klara av att gå till jobbet, hur jag haft sömnproblem sedan jag började på sagt jobb och så vidare. Jag sa till henne att jag ville prata med någon. Men hon skrev ut mediciner, först fick jag mirtazapin mot sömnen och två böcker efteråt Voxra. Dom mot sömnen har fungerat rätt bra men jag tror jag har tagit voxra i 8 veckor nu, tom höjt dosen till två tabletter men jag känner ingen skillnad. Jag känner mig tom hela tiden, inte glad för något och även om jag vill göra saker orkar jag det inte. Jag känner mig ledsen väldigt ofta och får mest ångest och panik när det är mörkt ute. Bråket som jag hade med mamma, hon hade all rätt att vara arg på mig för att jag inte hade hjälpt till, dock så har dom sagt till mig att jag inte behöver göra något hemma förutom att vila efter jobbet varje dag pgs hur jag mår och för att jag inte ska behöva vara sjukskriven. Så idag medans mamma kämpade med att städa annat hade jag inte ens en tanke på att jag kanske borde hjälpa till och jag hatar migsjälv ju mer jag tänker på det. Under bråket så framförde även mamma att hon snart inte orkar detta mer, för min del känns det som att jag bara förstör allt.

    Hela denna texten är antagligen sjukt rörig... Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig likgiltig hela tiden och har verkligen ingen motivation. Det enda jag i princip gillar just nu är att äta godis vilket gör att jag gått upp i vikt och hatar migsjälg ännumer. Vafan ska jag göra? Hur tar man sig ur sån här skit? Varför hjälper inte voxra som egentligen ska höja dopaminnivån och allt sånt annat? Hur ska jag få mina föräldrar att förstå? Hur ska jag bli en levande person igen? Jag hatar migsjälv så mycket för att jag gör så att mamma håller på att gå sönder.

  • #2
    Det kan ta flera veckor inan medicinen hjälper om den ens hjälper nackdelen med denna typ av medicin är att oftast får man pröva olika mediciner inan man hittar rätt. Tycker du ska gå till baka till läkaren och kräva få terapi, för bara medicin kommer inte hjälpa dig. Alt skiv en egenremiss till psyk. Medicinen hjälper bara mot dian symptom inte mot grundorsaken till ditt mående det måste du ta i terapi. Kanske dags flytta hemifrån?

    Comment


    • #3
      Originally posted by Fågeln Fenix View Post
      Det kan ta flera veckor inan medicinen hjälper om den ens hjälper nackdelen med denna typ av medicin är att oftast får man pröva olika mediciner inan man hittar rätt. Tycker du ska gå till baka till läkaren och kräva få terapi, för bara medicin kommer inte hjälpa dig. Alt skiv en egenremiss till psyk. Medicinen hjälper bara mot dian symptom inte mot grundorsaken till ditt mående det måste du ta i terapi. Kanske dags flytta hemifrån?
      Det är också ett av mina problem, jag hade en lägenhet men var tvungen att byta jobb och gå ner en del i lön så var tvungen att säga upp och flytta hem. När det kommer till vanliga hyreslägenheter har jag inte stått i kö tillräckligt länge för att lyckas hyra en lägenhet. Nu har jag dock fått upp min lön igen då jag bytt jobb igen så jag kan ju spara till en insats för en bostadsrätt men med tanke på priserna idag kommer det nog ta ett till två år att få ihop. Mamma och pappa är snälla nog att låta mig bo hemma men det är klart att det krockar ibland och jag tror det tär en hel del på dem att se mig som jag är nu och det gör riktigt ont i mig.

      Comment


      • #4
        Jag vet inte riktigt vilka råd som är bra, men att hamna i en sådan där svacka när man är ung och utan bostad känns på något sätt inte alls onaturligt eller ovanligt. Att man brister i gråt hos doktorn är också helt naturligt (det är därför de ofta har en skål med pappersnäsdukar på sitt mottagningsbord). Att ogilla att det är mörkt ute är också helt naturligt (tänk: människans ursprung, savann i Afrika, lejon). Jag har t.ex. alltid lampan tänd inne i badrummet om jag sover på främmande hotell för då silar det in lite svagt ljus i rummet (men det brukar jag inte berätta att jag gör så).

        Kanske kan du fundera på hur du ska använda pengar av din lön och möblera om hemma så att du inte bor kvar i "barnrummet" för då blir det lätt att halka in i "barnrollen" när man är hemma. Den är ju dessutom invand, och bekväm. Jag antar att du flyttat hem till ditt gamla barnrum. Går det att packa ihop alla barnsakerna och möblera upp rummet lite mer som ett professionellt hotellrum med lite personlig touch? Det tror jag kan hjälpa i alla fall.

        Angående det flitiga godisätandet så är mitt enda råd att kika i pocketboken "5:2 dieten" av Michael Mosley och Mimi Spencer. Godisätande är kass, blodsockret åker upp och ned, liksom humöret. Börja sticka istället om du behöver plocka med något för att stressa ned, det är roligt. Hade en (manlig) arbetskamrat som stickade mycket, han gillade det skarpt, även om det var "omanligt" men det får du strunta i. Att låna en bok om stickning på biblioteket, det är ett tips du kan fundera över. Bästa "ångestboken" jag läst är "Sluta oroa dig, börja leva" av Dale Carnegie, det är en gammal bok men verkar fungera i alla fall. Där finns bland annat tipset om att leva i "dagtäta rum". Den finns säkert också på biblioteket. Så då har du 3 förslag på böcker att låna på biblioteket idag: 5:2, stickning, och Dale Carnegies bok.

        Det sista är att det naturligtvis inte är du som gör att din mamma går sönder, hon är vuxen och väljer själv hur hon vill reagera till viss del. Minns min mormor som ibland brukade säga något i stil med "Aj, aj, nu får jag en hjärtinfarkt om du inte gör som jag säger", samtidigt som hon höll sig för bröstet. Men så fungerar det ju inte.
        Last edited by 2242; 2016-10-18, 06:30.

        Comment


        • Blåkatt
          Blåkatt commented
          Editing a comment
          Nej det är nog rätt vanligt.. har allmänt väldigt mycket otur med. Vill inte avslöja migsjälv för mycket men har fått kämpa en hel del för allt jag gör. Säger inte att jag har det värre än någon annan men det har varit mycket skit och ibland undrar jag hur jag orkar fortsätta kämpa när man egentligen aldrig får betalning för det.
          Ja men precis, för min del blir det mesta värre när det är mörkt, samtidigt som jag tex måste sova med kolsvart runt mig och inte ljud runt mig då jag vaknar av minsta lilla. Det där med hotellet var faktiskt smart dock, tror fler gör så.

          Jag har faktiskt bytt rum några gånger hemma och jag har inga barnsaker kvar i det, har alla mina viktiga saker där som säng, dator, tv och spelkonsoller. Har dock problem med att hålla det städat pga ingen motivation, jag mår ju bättre när det är städat. Väldigt bra idé annars i vilket fall! Och när jag väl flyttade in köpte jag en möbel jag verkligen ville ha för att milda fallet lite(vill inte nämna vad då det är rätt avslöjande) är lite paranoid haha.

          Åh okej, har aldrig tänkt på den dieten faktiskt, baf mest bara fmrsökr sluta äta godis men det har slutat med att jag frossar varje helg och fuskar på veckodagarna, men jag ska absolut kolla in det! Sticka är också en bra idé, tror nog att jag ska försöka måla istället dock vilket är ett av mina största intressen, men som med allt annat har jag inte orkat göra det men får försöka tvinga mig.
          Okej! Ska kika förbi biblioteket, jättebra råd.

          Det är så sant, blev bara så ställd när hon sa till mig att hon inte heller orkar mer snart. Man känner sig så skyldig. Har också krävt av min läkare att jag vill prata med någon men är orolig för att jag inte kommer ha tid, jag pendlar till jobbet och kommer sluta sent på det nya. Men får väl ta det som det kommer kanske.

          Tack så jättemycket för alla råd!

      • #5
        Det är som Fågeln Fenix skriver att det kan ta lång tid innan medicinen börjar ge effekt och ännu längre innan den ger full effekt. Det är mycket vanligt att man måste prova flera dos justeringar och byta preparat innan man hamnar rätt. 8 veckor är lång tid och tiden går långsamt när man mår dåligt. Det är dags att du får träffa din läkare igen.

        Du ska också kräva att få samtalsterapi, kanske KBT. Många vårdcentraler har egna terapeuter. Fråga efter dem. Om inte så kan din läkare remittera dig till annat ställe. Det finns även privata aktörer som omfattas av högkostnadsskyddet. Antidepressiva läkemedel är inte meningen att de ska fungera ensamma utan det krävs att man jobbar med sig själv samtidigt. Först då upplever man skillnad. Många gånger kan det vara väntetid för att få komma till en terapeut och då skulle du kunna tjuvstarta lite genom att läsa någon självhjälpsbok i KBT. Det finns även internetbaserade program men som kräver att man även träffar en terapeut.

        Kosten är extremt viktig för personer som har depression. Regelbundenhet i måltiderna särskilt frukosten samt att du får i dig omega-3 som är viktigt för hjärnans funktioner. Om du inte äter mycket kött kan det vara bra med tillskott av vitamin B6 och B12. Magnesium är också vanligt att läkare föreslår till personer med ångest och depression.

        Det finns massor av saker att ta till i syfte att återfå ditt välmående så håll ut o kämpa vidare! Bra att du vänder dig till detta forum för här finns folk med erfarenhet. Sen när du börjar må bättre så kan du hänga kvar här och hjälpa andra! Lycka till!

        Comment


        • Blåkatt
          Blåkatt commented
          Editing a comment
          Med dom jag tar nu har jag totalt provat 4 stycken och jag tror inte någon av dom fungerar egentligen förutom att mirtazapin fungerar mot sömnen men thats it. Jag börjar tro att något antidepp skulle fungera för mig.
          Har träffat henne rätt nyss och hon sa att jag skulle få samtal ifrån en sjuksköterska en gång i veckan men efter två veckor har det inte hänt än..

          Hon har skrivit upp mig på en lista för att få träffa psykolog men jag vet inte så mycket mer än det och inte heller hur lång kö det är för att få träffa någon.

          Jag äter multivitaminer varje dag då jag allmänt är väldigt kräsen när det kommer till mat men borde kanske ta omegatabletter också.

          Ja jag tror nog att det var bra att jag letade upp detta forumet, jag var just den stunden rätt förstörd och kände att jag behövde skriva av mig någonstans.
          Hjälpa andra är något jag gjort när jag själv mått dåligt faktiskt, hjälpte en fd vän för några månader sedan när hon var i en depression. Efter det verkar allt gå tipptopp för henne men verkar inte kunna ge mig själv lika bra råd tyvärr haha. Och det ska jag absolut göra.

      • #6
        Originally posted by 2242 View Post
        Det sista är att det naturligtvis inte är du som gör att din mamma går sönder, hon är vuxen och väljer själv hur hon vill reagera till viss del.

        Originally posted by Blåkatt View Post
        Det är så sant, blev bara så ställd när hon sa till mig att hon inte heller orkar mer snart

        Sorry, vill inte verka som att jag inte kan se saken ur ditt perspektiv Blåkatt, för det kan jag. Men det betyder inte att jag därmed inte även kan se saken ur din mammas synvinkel. Så det där om att hon är "vuxen" och därmed "väljer" (i betydelsen fritt kan välja) hur hon "vill" reagera tycker jag i mångt och mycket är aningslöst prat. För i det fallet så är ju även du per definition en vuxen person. Även om du för alltid förblir din mammas dotter. Men med tiden/åren så förändras en barn/föräldrarelation på det sättet att bägge parter förväntas bete sig åtminstone hyggligt "vuxet" i förhållande till varandra. Din mamma är alltid din mamma, även om du numera själv är att betrakta som vuxen, och hon gör ju faktiskt en mammas plikt och hjälper dig på alla möjliga sätt. Men det betyder ju inte att även hon med åren blir trött, sliten, uppgiven och förmodligen oxå extremt orolig för din skull.

        Jag tror att din egen reaktion på din mammas ord är ett sundhetstecken faktiskt, ett friskhetstecken skulle jag kunna säga för du visar med det att du inte har försjunkit helt i dig själv och blivit självcentrerad vilket är vanligt i det läge du är i, utan du förmår att känna empati även för din mammas situation och det tycker jag att du ska känna dig nöjd med.

        Jag vet inte vilken relation du och din mamma har i grunden, förutom att dina föräldrar nu hjälper dig på alla sätt de kan, låter dig bo hemma, ber dig att inte anstränga dig efter jobbet utan först och främst satsa på dig själv och vila efter jobbet istället för att anstränga dig allt för mycket osv. Men som sagt en vuxen barn/föräldrarelation (dvs där bägge parter faktiskt är vuxna) kräver nog att man båda anstränger sig för att gå varandra till mötes. Att man signalerar tydlig och ömsesidig vilja till förståelse, närhet och öppen kommunikation. Att båda parter visar respekt och (väl)vilja i förhållande till varandra. Din mamma är ingen "mamma-gråsten" som kan välja hur hon känner och reagerar i alla lägen och som inget/ingen kan pressa "vatten" (läs tårar) ur... utan hon är också en människa full av egna behov, känslor, problem, upplevelser, svårigheter osv. osv. precis som du och det finns ingen enda person som kan komma under skinnet på en människa som dennes barn. Därför att en förälder älskar sitta barn över allt annat i denna värld och aldrig någonsin kan välja att friställa sig (dvs. hur att reagera eller inte reagera) från dess behov och önskningar hur trött och sliten föräldern själv än är. Din mamma är inte speciellt annorlunda än du och hon (lika lite son någon annan) besitter med all sannolikhet inte heller oändliga krafter och ork även om hon är en mamma och därmed är villig och beredd att för din skull göra allt som står i henens makt för att försöka ta ner månen och ännu lite till för att hon älskar dig.... både bokstavligt och bildligt talat.


        Bara ett försök att vidga perspektivet lite till...
        Last edited by RoughTimes; 2016-10-18, 19:52.

        Comment


        • Blåkatt
          Blåkatt commented
          Editing a comment
          Jo det är sant, och det är svårt när man hamnar i en sådan situation att man bor hemma. Jag försöker att hålla detta mest för mig själv. Många gånger skulle det kännas lättare att lådsas som att allt är bra istället. Tydligen sitter jag mest och stirrar när jag väl är hemma, det var detta som delvis gjorde så att hon istället blev arg pgs disken när hon mest egentligen var orolig för att jag är så anträffbar och för att det inte blir bättre.

          Jag och min familj står varandra väldigt nära, dom är mina grundstenar och det som får mig att vilja kämpa och fortsätta.

          Och angående att mammor blir gamla, är väl medveten om det med, hoppas inte det låter som att jag hoppar på ditt påstående. Hon hade cancer för några år sedan och jag har sett henne på sätt jag aldrig sätt förr, hon är alltid den som aldrig viker sig, alltid går till jobbet även när hon är sjuk och är den starkaste jag känner. Men jag har också sett dom andra sidorn och det är något som gör att jag försöker att dölja detta så mycket jag kan då jag inte vill göra så att resten av min familj ska må dåligt. Men då är det ju också så att mamma alltid ser det även om jag döljer det. Kanske flyter ut en del nu med vad jag pratar om men... Jag är vanligtvis alltid den som försöker vara glad hela tiden och kämpa på även om det mesta inte är en dans på rosor. Men jag tror jag varit så knäckt det senaste, jag sitter ofta och stirrar utan att jag vet om det och är inte speciellt levande så det är väl svårare att gömma det.

          I vilket fall så förstår jag absolut vad du pratar om och det är samtidigt bra att bli påmind.
      Working...
      X