Announcement

Collapse
No announcement yet.

Lider jag av en depression?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Lider jag av en depression?

    Hej alla,

    Jag är en kille som alltid haft det jag önskat mig. En bra familj, flickvän, kompisar, jobb, utbildning. Ett vanligt Svensson liv helt enkelt.
    Men jag har alltid haft problem psykiskt känner jag det som men aldrig yttrat mig offentligt för någon. Problemet här är att jag inte kan sätta mitt finger på vad det kan vara och varför jag oftast känner mig nedstämd, ledsen, oviktig, meningslös, obetydelsefull, trött, irriterad och allmänt deppig. Jag har fått lära mig dock sedan tidig barndom att de är bara "mesar" som gråter och är nere. Att det bara är mesar som visar känslor och gråter, speciellt som man och att livet bara är allmänt trist och att man får "suck it up".

    Det är inte så att jag går runt varje dag och gråter direkt, men jag har alltid en konstant tanke på att allt känns meningslöst och inombords så vill jag bara gråta, men jag får inte ut något. Det som då istället händer är att jag samlar alla tankar och motgångar inom mig och gråter ut i episoder. Alltså typ 3-4 gånger om året då jag riktigt storgråter, får panikångest och självmordstankar tills jag lyckas somna eller någon kommer på mig. Då borstar jag istället av mig och säger bara "Äsch, det går över säkert." Jag vågar inte heller gå och prata med någon okänd psykolog, jag vill inte belasta mina vänner, flickvän eller familj med mina problem då de säkert har sina egna problem att lösa.

    Jag gjorde "testet" här om depression och fick 35/40 poäng.


    Det jag undrar är bara om någon känner igen sig, eller har varit i samma sits som mig och kan ge tips på vad jag ska göra?
    Kan försöka förklara lite mer om ni inte riktigt förstår, men detta är allt jag kunde komma på just nu.


  • #2
    Först kanske se över din hälsa allmänt, att du inte har någon obalans. Jag tycker du beskriver det bra i din text och inget konstigt att ta upp med en allmänläkare på en vårdcentral. Fråga om det går att ta prover så att inte är problem med sköldkörtel eller liknande som ger symptomen.

    Kom ihåg att du är i kontroll. Om tex läkare föreslår antidepressiv medicinering så kan du säga att du inte vill det i nuläget, att du just börjat nysta i detta.

    När uteslutit obalanser i kroppen så kanske du ändå ska fundera på att prata med en terapeut, en psykodynamisk sådan. Vi behöver alla någon gång i vårt liv hjälp med våra känslor, kanske är det dags för dig nu?

    Det kan vara svårt att få annat än KBT betalt genom vården. Men du kan ju höra på din vårdcentral vad de kan erbjuda. Men om du har råd så kan du anlita en terapeut privat och då välja psykodynamisk terapi.

    Du är i kontroll även där. Jag vet många terapeuter tjatar "men jag tycker vi kan träffas tio gånger" eller liknande. Men du kan när som helst säga att du inte vill längre, avsluta terapin. Och du är "kunden" som styr.

    Dock så handlar terapi delvis om att just acceptera att vi själva inte har svaren. Är väldigt lätt att av reflex börja berätta vad vi själva tror är orsak och vad vi behöver. När svaret ofta är "jag vet inte". Att är just det du behöver komma underfund med med hjälp av en terapeut.

    Så var inte rädd. Läkaren har tystnadsplikt och du bestämmer om du vill göra det läkaren föreslår. Terapeuten har tystnadsplikt och du avgör om du har förtroendet och vill fortsätta eller inte. Så du har egentligen inget att förlora att berätta att du har problem och att be om hjälp. Och se vad som kommer ut ur det.

    Jo, en sak. Det är lätt tänka att andra har det svårare, att inte är så farligt att behöver hjälp osv. Det är sant men det är meningslöst att "jämföra elände". Den relevanta frågan är "Är detta ett hinder i mitt liv?". Om det är det så är du värd hjälp. Du och dina närma har också betalat in skatt för att du ska få hjälp när du behöver, så det är inte att belasta systemet, tvärtom det är din rätt.

    Jag är ingen expert, bara mina tankar runt det.

    Comment


    • #3
      Hej,

      Det är ju jättesvårt att säga att du med säkerhet har en egentlig depression, och i så fall om den är lindrig eller svår. Utifrån de symptom du beskriver låter det mer som dystymi ( https://aspbladet.wordpress.com/2010...nda-sjukdomen/ ) . Men det är enligt min bedömning. Du behöver träffa läkare och / eller psykolog för att veta säkert

      Det som går att säga med väldigt stor säkerhet, däremot, är att du inte kommer att må bättre av att fortsätta kämpa på och sopa allt jobbigt inåt till dig själv och ensam orka med det. Du behöver någon att dela alla de svåra och smärtsamma tankarna och känslorna med, annars kommer sopberget inuti dig bara att växa och växa.

      Du skriver inte något om hur gammal du är, men det brukar finnas mottagningar i de flesta större städer för "unga vuxna", upp till 25 år, tror jag det är. Kyrkan är också en väg, att be att få tala med en diakon eller diakonissa, om det skulle kännas bättre till att börja med.

      Huvudsaken är att du inte går ensam med dina tankar. Du ska inte göra det. Allt det du fått höra under uppväxten.. det var dina föräldrars uppfattningar - och det är inte speciellt smarta sådana, om jag får säga så. Ensam är inte stark. Vi är flockdjur, till att börja med, och behöver varandra. Inte bara fysiskt och för småprat.

      Visst är det så, att alla har sina problem, men de flesta reagerar positivt när man ber om hjälp. De flesta vill finnas till för, och känna sig betydelsfulla för andra. Skulle du öppna dig för dina vänner och be om deras hjälp och stöd, skulle de med all säkerhet bli glada för att du visar dem den tilliten att du öppnar dig för dem.

      Gör de det inte, är de inte vänner... men det är en risk du måste ta. Du måste lära om det dina föräldrar tutade i dig.

      När man har gått hela livet och "klarat sig själv", vet jag att det är väldigt svårt att ändra på det, men det är verkligen ett starkt "måste".

      Lycka till, och stor kram!

      Comment


      • #4
        Låter som att du har det riktigt tufft. Har varit i liknande situation, jag har ju alla förutsättningar att faktiskt "lyckas" i livet som andra säger. Kanske du kan testa att prata med någon nära, vem som helst? Självklart kan det vara oerhört jobbigt, men det brukar vara så värt det. Kanske kan de hjälpa dig att få den hjälp du behöver?

        Jag har haft problem med depressionsskov i ungefär tio år, och jag lider med dig. Du ska inte behöva ha det så här. Det finns hjälp att få.

        Vet ju inte riktigt var du bor eller hur gammal du är, men i Stockholms Län så finns det t.ex. internetpsykiatri där man kan gå i KBT utan att "träffa någon" direkt. Självklart så har man kontakt med dem, bedömningssamtal och så + att man har kontakt en gång i veckan minimum med sin psykolog via webben i textformat. Det är ju ett alternativ om man inte vill sitta i ett samtalsrum och öppna upp sig helt.

        Dina siffror låter extremt höga på det där testet, vet ju inte riktigt vilket test du gjorde och jag har ju själv ingen utbildning - men det låter som att du borde ha sökt hjälp igår!

        Hoppas du hittar den hjälp du behöver, ta hand om dig!

        Comment

        Working...
        X