Announcement

Collapse
No announcement yet.

Jag blir särbehandlad vid min arbetsplats...

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Jag blir särbehandlad vid min arbetsplats...

    Och så hände det mig... det som är så vanligt ute i arbetslivet:
    Jag blev utsatt för särbehandling på jobbet. Inte bara en - utan TVÅ gånger...

    För några år sedan tog jag en anställning vid min absoluta drömarbetsplats - vid en av Sveriges största organisationer.
    Jag hade kämpat länge för att få en tjänst och konkurrensen visade sig vara ganska stor bland sökande med samma eller liknande utbildningsbakgrund som mig. Jag hamnade på en avdelning som var helt fantastisk, med kvinnor som män - unga som gamla (den bästa gruppkonstellationen, enligt tidigare forskning, vad jag har hört) Det var en sån otrolig värme i gruppen och chefen likaså. Mycket frihet under ansvar.
    Trivseln var väldigt hög, vad jag upplevde, och vi kunde skoja, berätta många och långa anekdoter för varann, fika och umgås även utanför arbetstid.

    med tiden så kom en av kollegorna att söka upp mig för att stötta henne i lite mer nischade ärenden. "skulle du vilja hjälpa mig?"
    "Absolut!" tänkte jag och bytte arbetsuppgifter. Dock märkte jag rätt snart att kollegan var i större behov av hjälp än vad jag kunde tillhandahålla och detta tog väldigt mycket av min energi. chefen hade förvarnat mig lite, redan innan.
    Kollegan var lite utav en energitjuv och det var mycket känslostormar runt henne, med svårigheter att sköta enklare arbetssysslor..
    Plötsligt fick vi en ny chef och jag briefade honom om att min arbetssituation var ohållbar. Så småningom kom hela enheten att omorganiseras och jag fick - sonika - flytta med denna kollega till en ny avdelning...

    cheferna orkade inte lösa situationen och jag fick byta anställning inom organisationen.
    Nu hamnade jag i en lite mindre grupp, med merparten män.
    Rätt tidigt märkte jag att stämningen i gruppen inte var särskilt god. Det var inte samma gamla uppsluppna stämning som vid mina tidigare avdelningar.
    Man skyllde på gruppens, hittills, enda kvinna och att hon var "svår" och led av samarbetssvårigheter.
    Visst hade hon en attityd, det märkte givetvis jag också.. men frågan är om inte denna attityd snarare var ett resultat av gruppens påfrestningar.
    Hon slutade så småningom, killarna var lättade och snacket om henne fortsatte: Hur hon misskötte sitt jobb, hennes otrevliga attityd, mm
    Vem stod näst på tur, tror ni? Jo - jag!
    Jag minns inte allt som var,.. men jag blev sittandes ensam många luncher, ingen pratade med mig, ingen förstod mina skämt, ingen såg mig när jag kom på morgonen eller gick för dagen och hälsade "hej" och "hejdå", ingen bjöd med mig på aw:s, jag undanhölls info som rörde hela gruppen, jag kom inte ifråga för vissa uppgifter/tjänsteresor och plötsligt hade vi hastigt uppkomna möten om: "hur tar vi och ger vi återkopplinh?" samt "hur kommer det sig att x kan tjäna så mycket mer?" X = jag alltså...... (men det sa de ju aldrig rakt ut)
    Rätt tidigt sattes jag på plats av chefen att: "Bara för att du gick en kurs så kan du inte allt. visa lite ödmjukhet inför killarna"
    "eh va?" var min tanke... Jag har aldrig hört att jag är högfärdig, utgett mig för att veta bäst, att jag saknat ödmjukhet.. Snarare tvärtom - jag är på gränsen till för snäll många gånger. Jag mådde så dåligt tillslut att jag grät när jag kom hem om dagarna. Jag tänkte att: "Jag måste ta mig härifrån innan jag går under"
    Jag meddelade cheferna att jag mådde riktigt dåligt och att jag upplevde att man sökte en syndabock efter att min kvinnliga kollega hade slutat.
    Jag hade alltså fått axla hennes roll...
    Cheferna var bekymrade, men inget hände. Jag fick upp ögonen för en ny tjänst inom samma organisation och blev snabbt kallad till intervju.
    Beslutsvägarna var mycket korta och anställande chef var mycket mån om att få en kandidat så snabbt som möjligt.
    Jag tackade ja till tjänsten och började nästan omgående.

    Nye chefen var "en glad skit" - lättsam, utåtriktad, pratglad och lite utav en "glidare"..
    Mycket trevlig! Jag märkte att han ofta konsulterade mig innan han fattade beslut och jag tog det som ett fint förtroende och en mycket stor komplimang.
    Med tiden märkte jag haken med detta "konsulterande" - han kunde ingenting inom sitt område. Han hade använt sig av kollegorna för att täcka upp detta.
    På så sätt slapp han att göra jobbet och kunde ägna arbetstiden åt att träna, glida runt och snacka, mm...
    Jag märkte även att det inte fanns några ordentligt satta rutiner på avdelningen och jag fick fråga mig fram för att få klarhet. Allt var ett enda kaos och jag fick i princip ingen tydlig introduktion i tjänsten. Stressande. Jag gjorde vad jag kunde för att försöka få rätsida på detta.
    Chefen hade, förutom mig, även anställt en ung medarbetare (20-årig, med gymnasiebakgrund) att administrera och den här medarbetaren såg verkligen upp till chefen. varje dag kom att handla om att bringa klarhet i jobbsituationen, för min del och jag tog givetvis hjälp av min kollega.

    Sedan kom smällen...
    Vi skulle anställa och chefen tyckte att det var en god ide att försköna tjänsterna. många arbetsbeskrivningar var så gott som lögner, i mina ögon och detta försökte jag försiktigt att påtala. "ska vi inte försöka att lägga fram befattningarna så som de faktiskt är?" frågade jag.
    Nej, det var ingen bra ide, tyckte chefen. "Det funkar inte alls"

    Efter detta så slutar han prata med mig. Nästan helt. och vänder sig endast till min unge kollega.
    Kollegan gör allt chefen ber honom om. Själv blir jag sittandes utan jobb - dag ut och dag in.
    Tillslut blir jag ifråntagen mina arbetsuppgifter (som ingår i min "profession" (och efter en 3-årig högskoleutbildning) och dessa läggs på min unge kollega som girigt tar emot. "Jag vill också jobba som specialist" säger han och att han vill ta chansen att lära sig. Problemet är att han inte förstår att det sker på min bekostnad... Trots det här så stöttar jag verkligen kollegan till 100 och att "vill du lära dig, så ska du göra det" och tipsar honom om olika utbildningsvägar. Universitet är han dock inte det minsta intresserad av, för då måste man ju ta studielån och tvingas bo i en studentlya. Han ska utbilda sig genom jobbet, "för det har chefen sagt att man kan". Vad chefen missat att nämna är att utbildningar endast beviljas genom en ansökan och att det endast är vissa utbildningar som accepteras, efter särskilda villkor - anställningstid, anställningsform och val av utbildning.
    Men jag stöttar ändå. Jag är schysst.
    Så småningom kryper det fram att det även på denna arbetsplats -har arbetat en kvinnlig kollega före mig och som har tröttnat på arbetssituationen med chefen. "Hon var taskig" tycker den unge kollegan och jag misstänker att det snarare är chefens ord och att den unge kollegan helt och okritiskt har svalt dessa. Dagarna går och jag sitter fortsatt utan arbetsuppgifter. Unge kollegan tar för sig mer o mer o mer. Ibland blir jag irriterad, vilket jag inte visar, o frågar: "är det där verkligen ditt område?" (Då tycker han att jag skäller, kommer det fram senare)

    Chefen omplacerad och rekryterar en ersättare i sitt ställe (också utan utbildning inom området), som fortsätter samma linje - jag hålls helt utanför den lilla avdelningen arbete, får ingen info och får inga arbetsuppgifter. Jag kallas inte till möten, större sammanträden och blir ombedd att stanna kvar på kontoret.
    Varje dag urholkas mitt arbete och min existens.
    Tillslut undrar jag vad jag egentligen gör där. Den unge kollegan löper nu fullständigt amok och sitter praktiskt i taget med allt arbete, trots bristen på både erfarenhet och utbildning och chefen tycker att det är helt i sin ordning. Ledningen vet, men gör inget.
    Och såhär håller det på... Plöstligt ska de iväg: chefen o lakejen och först DÅ förväntas jag prestera någonting, i deras ställe. Hålla möten, ta upp fakta, osv... Men i och med att jag har undanhållits så mycket information under så lång tid, så presterar jag mycket mycket dåligt. Det känns som att stå med byxorna neddragna inför de högre cheferna. Jag får skämmas. Dålig koll, tappat uppgifter, jag märker hur jag har börjat stamma...

    Nu går jag på dubbla doser antidepressiva, har ingen koncentration, stammar fortfarandem har haft svårt att sova och har absolut noll ork till min stackars familj och mitt stackars barn, som ser sin mamma rasa sönder..
    Och finalen... Jag pressas tillslut att säga upp mig, då läget böir ohållbart... för att återgå till min gamla tjänst och mina gamla mobbare...


    Jag vill bara dö....

  • #2
    Det låter ju fruktansvärt vad du varit med om. Blir så arg när jag läser om hur du blev behandlad och att ingen sätter stopp för mobbarna. Att du har tagit emot så mycket och trots detta varit sjyst mot nybörjaren som tog över din arbetsplats. Du har gjort rätt och de andra "fel". Men vad hjälper det? Otack är världens lön, det stämmer. Typiskt kvinnligt att vi är lojala och ställer upp och det resulterar i att vi blir utnyttjade och trampas på. Män uppfostras ofta till att ta för sig. Du har kämpat och gjort ditt bästa men får bita i sten. Själv blev jag också dåligt bemött i arbetet, men inte så illa som du. Jag skulle vara projektledare men fick inget att säga till om utan skulle ta skulden för allt som gick snett p.g.a. chefens glömska t.ex. Men snart lärde jag mig att skaffa fotobevis och skriftliga protokoll på vad som hade sagts. Då fungerade inte den mobbningen längre. Men liksom du anställdes en ung kille (nybörjare som snackade mycket och fjäskade med chefen). Det blev liknande din situation ang. arbetsfördelning, chef gav dubbla budskap, söndrade och härskade. Jag sa upp mig till slut, chefen fattade inget utan trodde jag skulle vara lojal i det sista, trots allt han gjort mot mig. Någon månad senare försvann även de andra anställda, firman går nu rakt mot konkurs.
    Jag hoppas verkligen att du får stöd av någon och uppmuntran som stärker dig så att du kan ta dig ur depressionen. Hur ser det ut med din fackförening, kan du inte få hjälp av dom? Jag hoppas du hittar en väg till något helt annat nytt som ger dig kraft att fortsätta inte att du måste gå tillbaks till den gamla tjänsten med mobbarna. Det måste du vägra. Håller tummarna.

    Comment


    • #3
      Originally posted by Bettina View Post
      Det låter ju fruktansvärt vad du varit med om. Blir så arg när jag läser om hur du blev behandlad och att ingen sätter stopp för mobbarna. Att du har tagit emot så mycket och trots detta varit sjyst mot nybörjaren som tog över din arbetsplats. Du har gjort rätt och de andra "fel". Men vad hjälper det? Otack är världens lön, det stämmer. Typiskt kvinnligt att vi är lojala och ställer upp och det resulterar i att vi blir utnyttjade och trampas på. Män uppfostras ofta till att ta för sig. Du har kämpat och gjort ditt bästa men får bita i sten. Själv blev jag också dåligt bemött i arbetet, men inte så illa som du. Jag skulle vara projektledare men fick inget att säga till om utan skulle ta skulden för allt som gick snett p.g.a. chefens glömska t.ex. Men snart lärde jag mig att skaffa fotobevis och skriftliga protokoll på vad som hade sagts. Då fungerade inte den mobbningen längre. Men liksom du anställdes en ung kille (nybörjare som snackade mycket och fjäskade med chefen). Det blev liknande din situation ang. arbetsfördelning, chef gav dubbla budskap, söndrade och härskade. Jag sa upp mig till slut, chefen fattade inget utan trodde jag skulle vara lojal i det sista, trots allt han gjort mot mig. Någon månad senare försvann även de andra anställda, firman går nu rakt mot konkurs.
      Jag hoppas verkligen att du får stöd av någon och uppmuntran som stärker dig så att du kan ta dig ur depressionen. Hur ser det ut med din fackförening, kan du inte få hjälp av dom? Jag hoppas du hittar en väg till något helt annat nytt som ger dig kraft att fortsätta inte att du måste gå tillbaks till den gamla tjänsten med mobbarna. Det måste du vägra. Håller tummarna.
      Tack du medmänniska :-)
      Visst blir man arg? och ingenting görs... Det är så ofta vi har alldeles för svaga chefer o ledare inom privata som offentliga verksamheter!
      Jag tror dock på karma och ditt fall är ju ett tydligt exempel på det - i slutändan får de smaka på sin egen medicin. Andra märker vad som pågår, säger upp sig, mm. På den andra arbetsplatsen jag hamnade vid - så VET jag att deras verksamhet går på knäna och att allt fler säger upp sig.
      jag anmälde dessutom mobbningen - på direkt uppmaning av en av de högsta cheferna.

      helt rätt att göra som du gjorde - att dokumentera allt som sägs och görs!

      Jag kontaktade facket och mitt enda alternativ blev att gå tillbaka till mina gamla mobbare, men nu håller jag mig på långt avstånd från dem - trots att vi arbetar vid samma avdelning. Cheferna har, med fackets hjälp, lovat att hålla ett öga på dem fr o m nu.

      Jag har sökt många nya tjänster, men självkänslan är verkligen i botten. och för varje avslag jag får så halkar jag ner mer o mer på stegen.. Men jag försöker att hålla modet uppe!
      Hur gick det för dig (Om du orkar berätta)

      Comment


      • #4
        Hoppas det går bra för dig. Jag går mot 60 och är inte särskilt attraktiv som arbetssökande i min bransch (teknisk ingenjör). Har sökt flera jobb och varit på intervjuer. Självklart är det inte bra för självkänslan med dessa avslag. Men jag har vant mig. Vi klarar oss på min mans pension . . Skulle vilja jobba deltid, men det vill ingen ha, därför söker jag alltid heltidstjänster. Min självkänsla var alltid dålig och jag känner mig själv i underläge mot andra, speciellt om man skall hävda sig. Det är säkert en bidragande orsak till att jag blev dåligt behandlad på arbetsplatsen. Folk känner på sig om de kan trycka ned en. Men jag håller nu humöret uppe genom djuren och arbetet på gården som vi har. Räknar inte med att bli anställd och det är roligt att ha en liten gård. Känner mig lite udda ibland kanske. Var hos en psykolog för att få hjälp att klara upp barndomens trauman och självkänslan. Det var en totalt inkompetent psykolog. Mycket stel och formell, visade ej empati och pratade ej själv utan satt och väntade på att jag skulle börja. Jag försökte en längre tid hos henne (dumt nog) och när jag skrev i en SMS att hon var opersonlig och formell och jag ville sluta. Då övertalade hon mig att det var VIKTIGT att vi fortsatte och gick igenom just detta. Hon skulle ändra sig, sa hon, (bla, bla bla). Ingen ändring. Till slut kände jag att nu räcker det att åka dit med stark motvilja är inte meningen. Det var kändes bra detta beslut att sluta. Men hon ville ej acceptera utan "bekymrade sig" över hur det skull gå för mig utan hennes s.k. "samtal" (som ju var monologer utan gensvar eller uppmuntran eller stöd från henne). Hon sa att vi borde prata om mina skuldkänslor, men nu kan vi inte det, med ett menande leende. Så sa hon att " hon accepterade mitt beslut". Blev så arg för det är ju jag som betalar och hon måste acceptera vad jag bestämmer. Hon mumlade om planerat avslut. Jag sa att detta gällde ju inte när hon tog 3 mån. semester, då undrade hon inte hur jag skulle klara mig. Hon gjorde sitt bästa för att "förstöra" mitt avslut och ge mig en dålig känsla. Jag frågade om hon anser det "fel" att jag slutar, men nej. Fastän allt hon sade tydde på att hon tyckte avslutet var fel. Som en slingrande ål var hon. Jag tror hon var narcissist.Under "terapin" som ej gav nåt gjorde hon intellektualiserande och teoretiska inlägg när jag kände mig nära gråten och i känslomässigt underläge. Detta gjorde att jag mer och mer avskärmade mig och naturligtvis inte alls ville prata om mina känslor och upplevelser med en sån empatilös människa som bara använder standardfraser. Mitt uppe i en för mig upprörande berättelse kunde hon plötsligt säga: "nu är tiden ute" och demonstrativt resa sig upp. Efter varje session kände jag mig frustrerad.
        Bra att du kan hålla dina mobbare på avstånd och informerat cheferna, men det är ju en ansträngande arbetssituation. Hoppas du kan hålla modet uppe och inte låta dig nedslås och att du har nåt vid sidan av jobbet som ger kraft.

        Comment


        • #5
          Originally posted by Bettina View Post
          Hoppas det går bra för dig. Jag går mot 60 och är inte särskilt attraktiv som arbetssökande i min bransch (teknisk ingenjör). Har sökt flera jobb och varit på intervjuer. Självklart är det inte bra för självkänslan med dessa avslag. Men jag har vant mig. Vi klarar oss på min mans pension . . Skulle vilja jobba deltid, men det vill ingen ha, därför söker jag alltid heltidstjänster. Min självkänsla var alltid dålig och jag känner mig själv i underläge mot andra, speciellt om man skall hävda sig. Det är säkert en bidragande orsak till att jag blev dåligt behandlad på arbetsplatsen. Folk känner på sig om de kan trycka ned en. Men jag håller nu humöret uppe genom djuren och arbetet på gården som vi har. Räknar inte med att bli anställd och det är roligt att ha en liten gård. Känner mig lite udda ibland kanske. Var hos en psykolog för att få hjälp att klara upp barndomens trauman och självkänslan. Det var en totalt inkompetent psykolog. Mycket stel och formell, visade ej empati och pratade ej själv utan satt och väntade på att jag skulle börja. Jag försökte en längre tid hos henne (dumt nog) och när jag skrev i en SMS att hon var opersonlig och formell och jag ville sluta. Då övertalade hon mig att det var VIKTIGT att vi fortsatte och gick igenom just detta. Hon skulle ändra sig, sa hon, (bla, bla bla). Ingen ändring. Till slut kände jag att nu räcker det att åka dit med stark motvilja är inte meningen. Det var kändes bra detta beslut att sluta. Men hon ville ej acceptera utan "bekymrade sig" över hur det skull gå för mig utan hennes s.k. "samtal" (som ju var monologer utan gensvar eller uppmuntran eller stöd från henne). Hon sa att vi borde prata om mina skuldkänslor, men nu kan vi inte det, med ett menande leende. Så sa hon att " hon accepterade mitt beslut". Blev så arg för det är ju jag som betalar och hon måste acceptera vad jag bestämmer. Hon mumlade om planerat avslut. Jag sa att detta gällde ju inte när hon tog 3 mån. semester, då undrade hon inte hur jag skulle klara mig. Hon gjorde sitt bästa för att "förstöra" mitt avslut och ge mig en dålig känsla. Jag frågade om hon anser det "fel" att jag slutar, men nej. Fastän allt hon sade tydde på att hon tyckte avslutet var fel. Som en slingrande ål var hon. Jag tror hon var narcissist.Under "terapin" som ej gav nåt gjorde hon intellektualiserande och teoretiska inlägg när jag kände mig nära gråten och i känslomässigt underläge. Detta gjorde att jag mer och mer avskärmade mig och naturligtvis inte alls ville prata om mina känslor och upplevelser med en sån empatilös människa som bara använder standardfraser. Mitt uppe i en för mig upprörande berättelse kunde hon plötsligt säga: "nu är tiden ute" och demonstrativt resa sig upp. Efter varje session kände jag mig frustrerad.
          Bra att du kan hålla dina mobbare på avstånd och informerat cheferna, men det är ju en ansträngande arbetssituation. Hoppas du kan hålla modet uppe och inte låta dig nedslås och att du har nåt vid sidan av jobbet som ger kraft.
          Den typen av terapeuter/psykologer känns tyvärr igen för väl. Gick till en privatpraktiserande terapeut som praktiserade psykodynamisk terapi och hon gjorde exakt samma... försökte övertala mig att stanna, "avrunda", "göra ett bra avslut"... osv.. Jag satt och led och såg pengarna flyga ut genom fönstret. Fick inte ur nånting av det hela. Precis som du är inne på: det är din tid o dina pengar. Dyrbar tid. Och då gäller det att ha kommit till rätt person. Hela terapi/psykolog-träsket är som en stor djungel...
          Träffar du någon bra nu som du kan prata med?

          Comment


          • #6
            Nu är jag fortfarande i ett tillstånd då jag har svårt att tillgodogöra mig mycket text. Tyvärr är arbetsmarknaden inte trygg, tyvärr sker särbehandlingar, mobbing och att man får omplaceras till jobb man överkvalificerad för om man inte följer strömmen, om man vågar säga vad man tycker, om man är för duktig.
            Jag stannade i en organisation som var direkt skadlig för mig i 10 år. Under 6 år kunde jag hålla undan genom att överprestera, försöka bortse från mobbingtendenser, nedvärderingar tyvärr lät jag även sexuella trakasserier överslätas... då facket sa till mig att det som hände berodde på mitt eget sätt att agera så förstod jag att jag stod helt ensam.
            Efter 6 år fick jag sömnsvårigheter, stressymtom, kraftig ångest. Jag gick under ett år på behandling i psykiatrin, medicin + KBT men fick upprepade korta sjukskrivningar pga sömnlöshet följt av depression. Mellan skoven arbetade. Jag var öppen med diagnosen man ställt och trodde jag skulle stå trygg då man inte kan diskrimineras eller särbehandlas för en diagnos, trodde jag...
            Jag hade fel. Jag fick efter 10 års slit och dåligt mående lämna arbetsplatsen. Överkvalificerad för att söka liknande jobb som jag hade under sista tiden, och alltför länge sedan jag tog examen inom min profession för att kunna få ett jobb.
            Tips till dig är att vara sjukskriven om du behöver det, för har de bestämt sig för åtgärder så vidtar de dessa vare sig du är friskskriven eller sjukskriven. Vila ut och fundera på att byta arbetsplats. Jag får en känsla av att du är driftig och välutbildad - låt inte arbetsplatsen knäcka dig...

            Hur hjälper denna information dig? Vet inte, tänkte bara du skulle veta att du inte är ensam, och att jag tyvärr!!! oftast ser kvinnor särbehandlad. Åtminstone i den manliga organisation som jag arbetade inom
            Kram på vägen

            Comment


            • #7
              Originally posted by AnetteA View Post
              Nu är jag fortfarande i ett tillstånd då jag har svårt att tillgodogöra mig mycket text. Tyvärr är arbetsmarknaden inte trygg, tyvärr sker särbehandlingar, mobbing och att man får omplaceras till jobb man överkvalificerad för om man inte följer strömmen, om man vågar säga vad man tycker, om man är för duktig.
              Jag stannade i en organisation som var direkt skadlig för mig i 10 år. Under 6 år kunde jag hålla undan genom att överprestera, försöka bortse från mobbingtendenser, nedvärderingar tyvärr lät jag även sexuella trakasserier överslätas... då facket sa till mig att det som hände berodde på mitt eget sätt att agera så förstod jag att jag stod helt ensam.
              Efter 6 år fick jag sömnsvårigheter, stressymtom, kraftig ångest. Jag gick under ett år på behandling i psykiatrin, medicin + KBT men fick upprepade korta sjukskrivningar pga sömnlöshet följt av depression. Mellan skoven arbetade. Jag var öppen med diagnosen man ställt och trodde jag skulle stå trygg då man inte kan diskrimineras eller särbehandlas för en diagnos, trodde jag...
              Jag hade fel. Jag fick efter 10 års slit och dåligt mående lämna arbetsplatsen. Överkvalificerad för att söka liknande jobb som jag hade under sista tiden, och alltför länge sedan jag tog examen inom min profession för att kunna få ett jobb.
              Tips till dig är att vara sjukskriven om du behöver det, för har de bestämt sig för åtgärder så vidtar de dessa vare sig du är friskskriven eller sjukskriven. Vila ut och fundera på att byta arbetsplats. Jag får en känsla av att du är driftig och välutbildad - låt inte arbetsplatsen knäcka dig...

              Hur hjälper denna information dig? Vet inte, tänkte bara du skulle veta att du inte är ensam, och att jag tyvärr!!! oftast ser kvinnor särbehandlad. Åtminstone i den manliga organisation som jag arbetade inom
              Kram på vägen
              Varmt tack fina du och jag ser att jag nu svarar dig alldeles för sent på ditt senaste inlägg.
              Det låter nästan på din beskrivning som att du jobbade i en liknande organisation som min (eller kanske - rent utav - samma organisation...?)
              Du är stark.
              Hur går det för dig idag?

              Arbetsmarknaden har blivit oerhört tuff och ditt inlägg visar att ingen står ensam i detta.. eller är ensam om att bli utsatt för vuxenmobbning och kränkande särbehandling. Men jo - när man väl befinner sig mitt i det så blir man otroligt ensam. Otroligt.
              Inte ens facket stöttade mig tillslut och kollegor har dragit sig undan för att inte bli inblandade.

              Jag anmälde mobbningen och det slutade med att det drogs rapporter på mig, vad jag gjorde och hur jag kom och gick. En annan kollega - som först utgav sig för att stötta mig - kunde i nästa sekund själv bete sig jävligt elakt. Bara för att vrida om kniven lite till...
              Hon hånade mig, förlöjligade mig, spred rykten om mig.. Likaså den gruppledare, som försökte få ut mig.
              Vad jag gar förstått av undersökningar så är det främst kvinnor inom offentliga verksamheter som drabbas.

              Jag fann en ny tjänst och kunde gå på dagen.
              Då och då drabbas jag av flashbacks från helvetet och sömnsvårigheter. Självkänslan är i botten..

              Comment

              Working...
              X