Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ensam

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Ensam

    Frustrationen när man förklarar så oerhört noggrant, EXAKT hur det känns och hur man tänker, så förstår ändå inte samtalskontakten vad man menar. Och så känner man sig så fruktansvärt dum och onormal. Man tycker ju att sin ändå utbildade samtalskontakt ska veta vad man pratar om, men icke.

    Hade jag bara varit bland folk som hade förstått mig så tror inte jag att jag hade fått en psykosdiagnos. Jag kan inte komma på en enda grej som gjorde mig till en psykotisk person. Inget jag stördes av iaf. Och inget någon annan stördes av. Jag var/är inte våldsam eller hamnar i episoder där jag gör massa konstiga saker. Har aldrig sett något konstigt. Har aldrig upplevt något konstigt (som att vara fast i en apelsin eller så). Tveksam på om jag ens hört röster. Isf inga elaka röster. Och inga som säger åt mig att göra något. Isf har de bara funnits där. Och isf har det inte varit några främmande röster. Nästan bara folk jag känner som i ett litet mummel pratat i mun på varandra. Mest strax innan jag ska lägga mig, eller när jag precis har vaknat. Men det har aldrig aldrig varit något jag stört mig på.

    Och ändå har jag fått ätit medicin som snarare har försämrat mitt liv än förbättrat. Kan inte komma på en enda positiv grej den gjorde för mig. Jag åt 6 mg risperdal en gång om dagen från 2008-2015. Har nyss slutat helt med den. Det enda den gjorde var att jag blev sjukt disträ, tänkte oerhört segt, som kola i huvudet. Allt var väldigt diffust och luddigt hela tiden. Och seg. Konstant. Och sjukligt jäkla trött. Som en vandrande zombie. Fick tagga till något så oerhört för varje sak jag skulle göra. Som att vara i sus hela tiden. Dåsig 24/7.

    Fruktansvärda medicin. Den har förstört mitt liv. Likaså psykiatrin. Ingen aning om vad de hjälpt till med egentligen. De har ju inte direkt någon förståelse för hur det är. Det vet ju liksom inte hur det är? Det borde finnas gruppterapier. AA-möten för psykiskt sjuka. Jag vet att det har funnits där jag bor, men de har tagit bort det. Skulle bara vilja prata med någon som vet hur det känns. Hur det är. Utan att man känner sig så jäkla sjuklig och onormal.

    Jag vill gärna tro att jag har ett lite konstnärligt och kreativt sätt att tänka. Lite flummigt och udda, men klokt, fullt av livserfarenhet och med mycket skaparglädje. Vilja få ut sina historier och tankar. Jag kanske bara har svårt att uttrycka i tal hur jag upplever saker. Och hellre delar med mig i text eller bilder. Eller helt enkelt umgås med fel människor. Som inte förstår mig.

    Jag minns inte när jag var tonåring att jag tyckte att det var något konstigt med hur jag tänkte. Jag kanske tyckte att jag var konstig i största allmänhet, men det var väl mest för att man var osäker. Men jag litade alltid på mig själv. Det har ju psykiatrin dödat helt. Litar inte ett dugg på mig själv längre. Känns som att allt jag gör, tänker och känner är sjukligt.

    Vill bara ha tillbaka mina första år som vuxen. Och känna att jag inte är ensam. Att någon känner igen sig. Har haft det lika. Eller förstår hur det känns. Så man slipper känna sig så onormal.

  • #2
    Det är inte vidare roligt att bli tvingad till att göra saker som man inte vill göra. Att ta medicin som inte fungerar så bra för en är ett exempel.
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment

    Working...
    X